leifsjoqvist

George Klein har kommit ut med en ny essäbok:
Skapelsens fullkomlighet och livets tragik.

I några av essäerna sitter jag och applåderar
Klein.
Jag gillar hans tankar om dödshjälp.
Jag gillar hans ateism och hans tankar om rationalietet.

Men så kommer ett kapitel om ondskan och
jag blir förstummad.
Vad menar han?

Klein skriver att svensken är "fredsskadad" att vi
levt så länge utan krig att vi inte bergriper att¨
det finns saker som "ren" ondska.

Här kan man se hur skadad han blivit i sitt samröre
med Per Ahlmark.
Reich skrev en gång om psykisk smitta, vilket
är en typ av projicering.
Ahlmark är inte en smitta, han är för mänskligt
tänkande vad digerdöden var för demografin.

I vilket fall, säger Klein att svensken alltid måste
se efter ondskans orsak.
Den som utför en ond handling har ett ursprung
som lett fram till den handlingen.
Detta är vackert och humanistiskt.

Men Klein tycker att det är trams.
Jag förstår dock inte hans resonemang som
är ungefär:
ondskan finns, det är bara att acceptera och eftersom
den finns kan man hitta rationella orsaker till den
och sedan hitta lösningar att kontrollera den.

Klein förespråkar en återvändsgränd.
Eller kanske ändå inte.
Det är med ondskan som med Sisyfos.

Hur mycket vi än kommer att förstå, kommer
det ändå alltid att finnas onda handlingar,
vi kommer för alltid att ha krig och våldshandlingar
och naturen kommer att krossa våra illusioner
om den eviga friden.

Ondska finns.
Vi kanske en dag kommer att med klarhet
kunna säga vilka variabler som krävs för
att ondska skall uppstå och finnas.............
men det är klart,
vet vi variablerna borde man kunna hitta en
lösning.

...like a rolling stone..............