leifsjoqvist

Steven Pinker
är biologen som  vill göra det lätt för oss.
Det är generna som styr vad vi än vill ta oss för.
Om jag våldtar så är det för att generna har predestinerat
mig för att göra detta.
I Sverige är läkaren Tomas Eriksson känd för detta synsätt
och han menar att det enda som hjälper är
kemisk kastration.
En annan tillskyndare till Pinker är Germund Hesslow som
varje gång han deltar i en diskussion skjuter in "därför
hjälper det inget att prata om barndomen".
Richard Dawkins
kom 1973 med boken som i princip säger detsamma som Pinker.
Dawkins gick längre än vad Pinker gör.
Dawkins hävdar i "Den själviska genen" att vi individer egentligen
bara är förvaringskärl för generna.
Generna programmerar och vi utför.
Dawkins ville hitta en teori som även skulle infoga "viljan" och vårt
sociala beteende  och hittade då på begreppet "memer".

I vilket fall stod striden hårt mellan miljödeterminister
och biologideterminister.
Denna strid är åter aktuell och kommer förhoppningsvis alltid
att återkomma.

Är vi produkter av våra gener?
Är vi produkter av vår miljö?
Finns det en tredje väg?

Tomas Hylland Eriksen, den norske sociologen, har en intressant
tanke som ger luft åt existensialismen.
Han menar att vi föds med tusental möjliga vägar att gå.
Vår uppgift är att göra val mellan alla dessa variabler.
Vi har alltså tusentals möjligheter att välja vår identitet.

Han pekar också på att vår kulturella miljö i allra högsta grad
finns med i spelet.
Om jag föds till att vara alkoholist har det en avgörande
betydelse om jag föds i Teheran eller i Göteborg.
Iran har små problem med alkoholrelaterade brott,
Sverige har stora.

För Pinker och hans vänner finns det problem med att
förklara varför de övre klasserna som har jättebra gener
också måste ha de bästa förutsättningarna till sina barn.
Om barnen har jättebra gener borde de ju gå i en mindre
resursrik skola och de med sämre gener borde ju då få
möjlighter till mer resurser.
Men som vi vet gäller kapitalismens grundregel:
åt den haver varde givet!
I USA är ju denna orättvisa grundmurad.

Mer universell är ju det faktum att av den förkrossande majoriteten
av våra kriminella kan få , om ens någon, visa upp en lycklig
och bekräftande barndom.
Mot miljödeterminismen kan då anföras att alla med olycklig
barndom blir inte kriminella.
Alltså har vi här alternativ 3 här: existensialismens väg.

Herrnstein och Murray gav
1994 denna bok.
Den handlar om att svarta är lata och begår en massa brott.
Den handlar om att chicanos är nästa lika lata och begår
nästan lika många brott.
Författarna har använt sig av statisktik av faktiska förhållanden
och dragit biologiska slutsatser.

Alla tre böckerna ingår i en tradition som vill förklara att
de skillnader som finns mellan folk är rättvisa och av
naturen given.
Det är strikta vetenskapsmän som talar till oss.
Men skillnaden mellan en teologisk och en biologisk
determinist spelar ingen större roll.