leifsjoqvist

Skräckfilmen kan ibland vara nog så tydlig i
sin kommentar över sin samtid. Den moderna
skräckfilmen brukar ju låta sexuellt frigjorda unga
människor gå ett brutalt öde till mötes.

Ju mera sex de har i huvudet, ju brutalare blir
tortyren och dödandet. (Wax house, Hostel, Fog.....)

Igår såg jag The texas chainsaw massacre-the beginning ,
en brutal film om bakgrunden till de filmer som lamslog den
svenska medelklassen för 20 år sedan.


Mannen med motorsågen och läderansiktet, Tommy, visade
sig ha allt annat än en lycklig uppväxt.

Född av fetmasjuk mor som dör samtidigt som han föds.
Ansiktet kraftigt deformerat vid födseln.
Slängd i soporna i ett par tidningar för att ätas levande
av råttor. Räddad av en psykiskt sjuk kvinna som letar
mat bland slakteriavfall. Styvfaderna visar sig också vara
en av jordens mest empatilösa och mordiska psykopater.

Inte många ljusa stunder där.

Ändå.

Här finns åter den kritik som är vanlig i skräckfilmen.
Det handlar om det gamla samhället som går under och alla de
människor som lämnas åt sitt öde. Alla de miljoner som lämnas
när småjordbruk läggs ned eller hela byar slås ut då gruvor eller
ortens enda fabrik läggs ned.

I den stora tomheten väcks ett stort vi mot dom.
Gränslöst.
Dom är hot. Dom skall förgöras.
Till varje pris.

I det tysta USA eller Europa kanske det är i skräckfilmen som
vi får leta efter den stora civilisationskritiken.
Likt krimgenren på 50-talet i McCarthyismens USA med ledande
figurer som Raymond Chandler, Dashiel Hammet och Ross
Mcdonald.