leifsjoqvist

Shooter är en i den långa raden  av amerikanska
filmer som är så förutsägbara att det är gåtfullt att
någon vill se dem.

Varför ytterligare en?

Jane Magnusson har i sin recension i DN 20/4 en
uppfriskande ärlighet i vad det kan bero på:
Gillar man som jag filmer om ensamma experter
som kan söva ner sig själva med vispgrädde och
lite saltvatten, skjuta prick och beräkna i huvudet
hur kulans hastighets påverkas av jordens snurr,
hjälpa gamlingar över gatan och älska sitt land, så
är Shooter en riktig bra sittning.

Jargongen är igenkänbar:
-Vad känner man när man skjutit en civil första gången?
-Rekylen.

Huvudpersonen är den ensamme heroen på offentlighetens
bakgård som vill upp på scenen.
Vi känner igen det.
Vi konsumerar det med lätthet.
Underhållning.
Hellre det än en tjatterfilm från Sydkorea eller en långsam
från Frankrike.


Underhållning till döds.
Påverkar detta gradvisa  dekonstruerande av förnuftet?
Vill vi bara påverkas emotionellt?

Vad blir konsekvensen?

Jane avslutar sin DN-recension med en fråga?

Kanske är det inte så underligt att en sådan hjältekultur
faktiskt skördar verkliga offer?