leifsjoqvist

Jag tittade på en dokumentär idag.
Ute var det grått och storm.
Filmen handlade om Marianne Greenwood.

En kvinna som tidigt övergav sitt barn för
att resa. Anledningen var att det andra
barnet, en dotter, dog i hennes armar.
Marianne berättar hur iskylan fördes över
till henne och fanns där resten av livet.


Hon träffade Picasso.
Hade äventyr med Taube.
Hon tog tusentals bilder.
Skrev böcker.

Hon dog ensam.

I en av de sist intervjuerna säger hon:
"Finnarna har ett uttryck som säger att
 man lever kort och är död länge...".

i början av filmen säger hon att hon är
motståndare till längtan. Då är man ju
varken här eller där. Får mig att tänka på
"Livet är det som pågår medan vi sysslar
med annat", en bok om livet värd att läsa.