leifsjoqvist

Seymour Hersh är en skrivande vattenstråle
i den amerikanska öknen. Han är en legend
och utifrån det skaffat sig en bas i New Yorker
där han kan få pengar att skriva långa artiklar.

Han var mannen som öppnade ögonen för vad
som skedde i Abu Graib. Han är också mycket
kritisk till vad som sker i USA idag och då i synn-
erhet till den amerikanska imperialismen.

I Medierna kan vi lyssna till ett långt reportage
och intervju med den egensinnige Hersch. Hörvärt!

Enda plumpen är att man i "objektivitetens namn"
låter imperiehoran Dick Erixon vara en kritisk röst
för att motverka att kritik mot imperialismen får
stå oemotsagd. Hersh skulle vara kränkt av detta.
Inte för att bli kritiserad utan att bli så uselt kriti-
serad.

Erixon menar att när Hersh kritiserar de amerikanska
krigen så skall han samtidigt visa på "den andra sidan".
Alltså när Hersh avlöjar Abu Graib skall han samtidigt
skriva en artikel om arabiska fängelser. Hur dum får
kritiken bli? Hersh skriver av övertygelse precis som
Erixon själv. Han är bra Erixon är kass, men där Hersh
konsekvent bevakar makten tjänar Erixon densamma.

Lever Erixon som han själv lär? Se och avgör själv.
Är det så att medierna i USA i huvudsak styrs av tan-
kar som går Hersh till mötes? Skojar du!

Detta är högerns ständiga problem. De vill ha yttrande-
frihet men tycker det är jobbigt med röster som inte
hyllar makten (den makt som man själv tillhör)eller
som inte är slickande nog. Yttrandefriheten måste va-
ra absolut. Det är ingen vinst att förbjuda rasistiska el-
ler sexistiska texter för i slutändan blir det ändå så att
även de viktiga kritiska texterna sätts in karantän. Bara
makten tjänar på inskränkningar i yttrandefriheten.