leifsjoqvist

Jag lyssnar till en intervju med Bosse Lidqvist.
Det är hur intressant som helst ( kolla här ).

Han   berättar om hur han   intervjuar pedofilen
och   nobelpristagaren   Carleton Gajdusek, ett
verkligt geni med massor    av strängar på sin ly-
ra och verligen gillar honom,  trots  att han är en
uttalad och erkännande    pedofil. Trots att   Gaj-
dusek berättar    öppet att det   minsann är de 8-
åriga   pojkarna som  kommit til hans säng och
sugit hans kuk.

Dokumnetären om Gajdusek har visats i BBC och
kommer i SVT under hösten.

Han berättar   också om   hans dokumentärer om Pol
Pot och   Kampuchea och   de svenskar   som var där.
Jag känner rodnad när  han säger   att än idag har de
som försvarade Pol Pot och hans regim svårt att göra
annat. Så sant. De argument jag  hade för röda kmer-
erna finns i mitt huvud än idag.

Det otäcka är att då jag  ändå    är verbal och tämligen re-
torisk skulle    kunna ta  debatt om detta    om säkerligen
"vinna". Precis    som  massor av förintelseförnekare sku-
le "vinna" sin debatt. Det handlar alltså inte om vem som
är smartast eller klokast eller ahar de bästa argumenten.
Det handlar vem som har makten att förmedla dem.

Jan Myrdal intervjuas av Bosse Lindqvist.
LIndqvist har gjort vad Myrdal alltid sagt och
skrivit: Gå till läggen!
När jag nu hör Myrdal hör jag   inte det stora geniet.
Jag hör surgubben. Jag hör det lilla barnet som bli-
vit ertappad med att inte veta och som lipar.

Jag blir förvånad över hans dokumentär om rasbilogin.
Han berättar själv att flera skrivit om detta innan honom.
Jan Gulliou bl a. Då ingen reaktion. Jag läste om det i
Hans Forsmans självbiografi ( Forsman är en av de som
blir uthängd av Lindqvist) och framför allt i Pockettidningen
R i flera nummer under 70-talet.

Varför blossade debatten upp med Lindqvist?
Varför en koncentration på folkhemmet, hela bor-
gerligheten stödde det ju än mer?
Var det i första hand en dagskampanj mot SAP och
långt längre bort en sympati för alla offer?