leifsjoqvist

Under 80-talet växte EPLF i Eritrea fram
som det enda återstående hoppet för
alla vänsterradikaler. Gerillan stod för
en självständig linje mot yttre faktorer
och verkade att vara i linje med Tomas
Sankaras tankar och praktik om själv-
ständighet.

Jag växte upp med olika idealstater och
hopp om en bättre värld. Det var Sovjet,
det var KIna, det var Pariskommunen,
det var Albanien, det var frihetsrörelserna
i Afrika, det var Allende, det var sandinisterna,
det var FNL och Vietnam, det var Pol Pot,
det var den spanska republiken och det
var jesuiterna i Paraguay 1660-talet.


Men allt försvann.
I Puritanen skriver Lars-Åke Augustsson om
sin bok om Albanien i mitten av 70-talet att
han medvetet ljög för att visa upp den goda
socialismen. Många har ljugit för en större
sak genom åren, men de allra flesta ville så
mycket att de vägrade att se.

Så fängslas Dawit Isaac och den sista bastionen
i hoppets katedral raseras. Eritrea följer i det tota-
litära spåret.

Åter besannas den gamla sentensen om monstret:
Du skall vara aktsam när du jagar monster för vips
en dag har du själv förvandlats till ett.


Jag tänker på de gerillasoldater som efter Eritreas
befrielse på egen hand börja rusta upp gamla ång-
lok. De skapade på frivillig bas en infrastruktur som
landet var i sådant rasande behov av. Varför kunde
inte fler gjort som dem?
Det finns ett enkelt svar:
Krig!

Med krig försvinner alla humanistiska värden och
vrider upp oss alla till rationella monster:
"Visst kan vi offra by A om vi då kan flytta fram
  positionerna i sektor C".
Ett dylikt enkelt ställningstagande kan kosta
tusentals liv.

Aldrig mera krig!