leifsjoqvist

Jag såg filmen om Baader-Meinhofligan igår.
RAF, Rote Arme Fraktion.
Det är en alldeles utmärkt film om hur indi-
vidualistisk den tyska terrorn var.

Den visade rebellen Andreas Baader som av
slumpen hamnade inom vänstern. Idag hade
han tillhört HA eller annan högerkriminell rör-
else. Baader ville ha aktion och fitta.

Filmen visade också upp en tid i uppror. Efter-
krigssamhället var etablerat och det var tid för
uppgörelser  med gamla dogmer och det var
tid för att säga nej till att gammal skit flöt upp
igen. I Västtyskland var så gott som alla gamla
höga nazister back as usual.

RAF hade inte tid med möten och bygga orga-
nisation. Man ville ha allt, direkt. Man hade en
romantisk syn på revolutionen och framför allt
revolutionären. Mötet med PFLP är en katastrof.
Baader vrålar från ett hett tak där alla är nakna:
socialism är sex och revolution. RAF har svårt
med disciplin och askes.

RAF hårdlanserade mutteorin, vilken sa att folket
var mutat av den borgerliga staten. Endast uppror-
et kunde visa den borgerliga statens rätta ansikte
och karaktär. De fick rätt. Problemet var bara att
folket valde den borgerliga staten framför de kri-
minella terroristerna.

Det fanns en tid i början på 70-talet innan det spårade
ur som det kunde gått annorlunda. Då i den sista flämten
av -68 sa sig över 30% av tyskarna att de kunde tänka
sig att gömma en medlem ur RAF.

RAF vred Tyskland åt höger.
1000-tals tyskar blev utan jobb då staten kunde införa
yrkesförbud (berufsverbot) för alla som var organsierade
i någon slags vänster. Polisen blev till Europas mest av-
ancerade och brutala med folkflertalets gillande. De kom-
munistiska partierna utraderades. Inte ens säkerhetstjänsten
hade med våld lyckats med det som RAF gav dem, nämnligen
folkets rädsla och hat mot allt som förknippades med terror.

Filmen ger oss också en bra bild av den stora gåtan Ulrike
Meinhof. Den evigt övergivna. Den evigt missförstådda. Den
aldrig till fullo älskade.