leifsjoqvist

Idag har jag haft en jobbig dag på många sätt.
Måndagar är det så mycket fotboll att det även
för den meste entusiasten kan bli för mycket.
3 lektioner och två träningar. Börja 0800 och
sluta 2140. Lång dag.

Emellan har jag haft framtidsångest. Min lugna
och inrutade och säkra liv är numer utbytt mot
ett osäkrare och jag är inte van vid det. Mitt skinn
var inte så hårt som jag trodde. Tankar har sus-
at om att jag inget kan och att jag kommer att
hamna som lodis under Göta älvbron. Det kram-
par i magen och tankarna låser sig. Det är ångest.
Jag har genom åren lärt mig tekniker att bemästra
och allt handlar om att vara i rörelse både i tanke
och kropp. Det tar några minuter så ebbar det ut.
Jag är nu ingen veteran i ångestfacket, Jag hade en
dos för sexton år sedan då jag attackerades av en
galen kollega som var ett projicerande ångestfenomen.
Då lärde jag mig att hantera tillståndet och nu sexton
år senare är tekniken densamma. Oftast (om det inte
är sjukligt djupt) handlar det ju bara om att vänta ut.
Läka ut. Det kan dock vara skönt at lägga på lite psyk-
iska plåster.

Sista träningen nu på kvällen hade jag juniorerna
och jag har bara haft dem nåfra träningar. Idag kom
det sjutton spelare och det var mest hitills. Vi hade
en riktigt bra träning och det sa jag till grabbarna
och de var nöjda med mig och en av spelarna var
så nöjd att han tyckte att jag skulle ha en applåd.
Jag fick en applåd. Det gjorde mig mycket glad. Jag
tänkte att om de bara visste hur rätt den yttringen
kom från dem.Det var första gången jag tackades
efter en träning med applåd, åtminstone vad jag
kan minnas.

Så nu sitter jag och mår bra framför TV:n och ser
ytterligare en årgång av Battlestar Galatica som är
något av det mest händelslösa och dumma jag sett
under senare år. Månbas Alpha var ju genialisk i
jämförelse. Frågan är vad det säger om mig som
sitter och tittar på skiten?