leifsjoqvist

Tom Ahland tillhör mina verkliga favoriter.
Han tycks verkligen gilla människor. Verk-
liga människor. Han tittar bakom ytan och
ser han då något vill han visa det.
När han skildrar Cornelis, Nacka, Zetterlund
eller som idag Bosse Högberg visar han hel-
heter. Han visar 60-talets Bosse som var på
rubrikernas sidor mest varje dag och alla tal-
ade om honom. Alla ville vara Bosse. Han vis-
ar den andre Bosse efter en stroke med afasi.

Vem vill vara i närheten av något som aldrig
misslyckats eller som aldrig genomgått en kris?
Vem vill vara med en skenhelig religiös som ba-
ra hänvisar till Gud när det tar emot och gör ont?
Vem berättar historier om de som bara lyckas?
Vi vill ju höra om dem som inte gör det. Vi vill
ju se de som bryter mönster  slår sig så att vi
kan andas ut och ha förtröstan i att vi själva ald-
rig vågade.

Åter tänker jag på Alfons Åbergs farmor.
Jag tänker att det är den text jag oftast kommer
tillbaka till.
"Om man aldrig har tråkigt kan man inte ha roligt",
så sa hon till Alfons och hans pappa.

Så sant. Så sant.