leifsjoqvist

Vår tid är en tid utan ideologier. Allt har reduderats till
sakfrågor. Det innebär att Miljöpartiet i vissa frågor blir
reaktionära och Kristdemokraterna i annan rebeller.
Det kan ju verka bra men i änden lurar korporativismen
som det utvecklats fullt ut i USA.
Det är ett system där ideologier och partier inte betyd-
er ett skit. Samhället styrs utav intresseorganisationer
och självklart tillfaller dem mest makt som besitter mest
rikedom.
Det är en restaurering av den absoluta staten med stat-
en som chimär för att det skall se ut att fungera som en
demokrati.

De fattiga, de sjuka, de utsatta och alla andra subgrupper
är i händerna på de rikas vilja. Vill de rika slänga småsmul-
or på golvet gör de det om inte är det ingen som kan ta
kampen ens för det lilla.

Kristdemokraterna påstår att i Alliansen senaste budget är
98% av alla satsningar till gagn för de mest utsatta. Så läs-
er Fan Bibeln.

Grunden är alltså maktens intensiva propaganda på individ-
ualismen. Alla skall tro att ens eget öde bara styrs utifrån
det egna agerandet. Den lille gatsoparen har lika möjlighet-
er med rikemanssonen att leva ett fullvärdigt liv och har möj-
ligheten att utverka lika stort inflytande. Det tragiska är ju
när detta tänk sprider sig till underklassen och man får till-
baka den gamle strebern som trampar ner sin egna och kör
in hela huvudet i röven uppåt.
I hela vår arts historia handlar utveckling om samarbete och
kollektiva insatser. 1900-talet stora utjämning var en frukt av
en stor samhällelig organisering av underklassen. Dagens sto-
ra problem i förorten och i glesbygden hänger samman med
maktlöshet.
En liten hint om vart vi är på väg var när Mattias Svennsson i
Studio Ett påstod att Margareth Thatchers krossande av fack-
föreningsrörelsen var en av de största insatserna för ett bätt-
re klimat(rörande miljöfrågan).