leifsjoqvist

Osip Mandelstam var en poet som slutade sina dagar

i Gulag. Som så många andra i Sovjet hade han för-

hoppningar om det nya samhället som han fick revi-

dera utifrån vad vad som skedde,

Mandelstam hade sin penna. Pennan skrev poesi som

vid denna tid upplevdes som ett vapen och som också

var det.

Först blev Mandelstam förvisad till småstäder men sedan

under Moskvaprocesserna då även hans beskyddare

Bucharin fick ett skott i nacken fanns ingen räddning utan

han skickades till död i Gulag.

 

Stroferna som dödade Mandelstam var The Stalin epigram:

 

We are living, but can’t feel the land where we stay,
 More than ten steps away you can’t hear what we say.
 But if people would talk on occasion,
 They should mention the Kremlin Caucasian.
 
 His thick fingers are bulky and fat like live-baits,
 And his accurate words are as heavy as weights.
 Cucaracha’s moustaches are screaming,
 And his boot-tops are shining and gleaming.
 
 But around him a crowd of thin-necked henchmen,
 And he plays with the services of these half-men.
 Some are whistling, some meowing, some sniffing,
 He’s alone booming, poking and whiffing.
 
 He is forging his rules and decrees like horseshoes –
 Into groins, into foreheads, in eyes, and eyebrows.
 Every killing for him is delight,
 And Ossetian torso is wide.