leifsjoqvist

Ikväll sändes dokumentären I am not your Negro på SvT2.

Det är en berättelse om att vara svart i USA och om tre mord

på kända motståndare mot rasismen.

I förgrunden står dock inte de tre mördade Medgar Evers, Mal-

olm X eller Martin Luther King utan James Baldwin.

När Baldwin pratar förstår man betydelsen av den strukturella

rasismen. Jag är inte en nigger, jag är en man, säger han.

Men den strukturella rasismen i USA är ju sju resor värre än

den i Sverige. Det politiska klimatet också ett helt annat om än

att vi närmar oss det amerikanska med stormsteg. I en sekvens

i filmen får man se när unga svarta för första gången skall börja

i ett vitt amerikanska college och hur vita amerikanska ungdomar

bär banderoller som "Integration är kommunism".

Från 1870 till 1940 lynchade 5000 svarta i USA. Vita pöblar tog

lagen i egna händer, torterade och i flera brände svarta, innan

de hängde upp dem till allmän beskådan.

Frågan om svart eller vit i USA har betydelse. När det officiella

USA pratar om sin kamp för frihet och demokrati skaver det när

man ännu inte gjort upp med sin egen rasism och inte heller gjort

upp med sin rasistiska historia.

Men i Sverige?

I en krönika skriver Malcom Kyeyune om rasifiering:

När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen påpekade att »skillnaden i dag handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner bilarna« så sammanfattade han ironiskt nog dagens svenska rasifiering långt mer kärnfullt än det dussin radikala afrosvenska kulturkrigare som hållit låda åren dessförinnan. Jag märker det själv, i min vardag

I dag, för att låna ett uttryck, är det grundläggande attribut folk är intresserade av huruvida du är »kaos« eller inte. Folk som är »kaos« är de som bor i förorterna och inte sköter sig, de som lever på bidrag och bränner bilar, de som har patriarkala värderingar, trasiga hem, och taskig kvinnosyn. De är inte svenskar, för att de ser inte sig själva som svenskar. Kort sagt: »kaos« är den sortens människor som går att läsa om i tidningarna varje dag.

Kyeyune är vår tids Jan Myrdal. Myrdal började i slutet av 70-talet att i ökande

takt skriva om en vänster som han ansåg vara falsk. Då var den egentligen bara

ute efter makt och spelade under täcket med Sovjet. Han kallade detta för media-

vänster och fick applåder från höger för detta.

Idag gör Keuyune i princip samma sak. han ondgör sig över identitetsvänster

som han anser gör makten en tjänst när de inte ser de stora frågorna.