leifsjoqvist

Kollar på serie Rescue me om livet på en brandstation.

Det handlar om en mängd människors liv och tillkorta-

kommanden. Jag tycker det är rasande bra och jag kan

inte slita mig utan väljer att titta på avsnitt efter avsnitt

och det finns att ta av. Sju årgångar. Jag är på årgång tre.

I de flesta serier, åtminstone i typen arbetsplatsserier bruk-

ar det finns identifikationsfaktorer som gör att man känner

igen sig och därför grips av historien. Men när jag tänker

efter finns inte mycket av det här för mig:

-Jag har inga alkoholproblem. Jag har aldrig druckit alkohol

 själv eller gått på puben själv i hela mitt liv.

-Jag använder inga tabletter av något slag och har därför

 aldrig upplevt någon form av abstinens(förutom nikotin och

 koffein).

-Jag strular inte med kvinnor och har inga sådana relations-

 problem. Jag har definitivt inga problem med att strula med

 flera kvinnor samtidigt.

-Jag har aldrig och kommer inte att utnyttja en prostituerad

-Jag är inte homofob och har inga problem med att umgås ell-

 er träffa människor som inte är heterosexuella.

-Jag är ateist och grubblar således inte över Guds plan eller dylikt

-Jag har ingen släkt som jag bråkar med eller som ständigt lägger

 sig i mitt liv

-Jag har bra relation med mina barn och har inte träffat dem för lite

-Jag ser inga spöken och tror inte på det övernaturliga

-Jag har inga fördomar om kvinnor eller människor som är icke-vita

-Jag håller inte på och bråkar med ex om ditten och datten

-Jag har ingen bil

-Jag håller inte på med spel och dobbel av något slag

 

Listan kan nog göras längre. Kanske är det så att min fascination

över denna serie finns i att jag får titta in i en värld som inte är lik

min egen.

 

Slavoj Zizek skrev bra om att antirasister är de som

kan ta steget förbi det uppenbara och skratta åt ski-

ten. De som inte gör det fastnar i diskussioner om

negerbollar och svart nogger.

Man kan se hur detta blir tydligt i ett avsnitt ur Rescue

me när styrkan på brandstationen beordras in i känslig-

hetsträning.

Häromdagen matade min granne småfåglar från balkongen.

Inom några minuter kom en hop fiskmåsar. Jag har alltid av-

skytt dessa fåglar. Asätare med tomma ögon som påminner

mig om Folkpartiet.

I vilket fall så flög en av asen in på min inglasade balkong och

då fiskmåsar inte är det smartaste av djur hittade den inte ut.

Den förde ett jävla liv och sket överallt. Jag försökte att få den

mot utgångsfönstret men det var omöjligt. Så det fick bli ett ann-

at alternativ. Jag tog ett steg fram och sparkade till den i huvud-

et. Sparken träffade och den domnade till så jag kunde få tag i

den och bryta nacken på den. Sedan hämtade jag en Nettopåse

la den i och gick ner till soporna och lämnade den till återvinning-

en.

Jag kollar nu på serien Rescue me med och av Dennis Leary.

Det handlar om en brandstation i New York och ur livet ser ut

för männen som arbetar där. Det är en fascinerande bild av

en manlig värld som i stort sett handlar om en sak:fitta.

Jag tänker på Dirt ,boken om Mötley Crue där det enbart hand-

lar om fitta och droger. En recensent skrev mycket klart om att

vad det verkar ha handlat om för medlemmarna i bandet var in-

te så mycket om att knulla så mycket brudar som möjligt, utan

att fä berätta för de andra medlemmarna i bandet om vad man

gjort.

Så är det också i denna serie. Det pratas om fitta nästan oavbrut-

et och det som verkar styra deras liv är att få komma till stationen

och berätta för sina bröder om vad man gjort.

Det finns en distans i serien som gör att det blir uthärdligt.

En av de mer rutinerade brandmännen som ända sedan 9/11 har

mått dåligt teraperar sig själv genom att skriva poesi. Detta skäms

han för. En dag kommer hans fru hem och ser honom vid datorn

och hon börjar skälla på honom:

-Ditt svin, ditt svin jag vet vad du gör vi datorn. Oh, ditt äckel.

Mannen ser förvånat upp samtidigt som han klickat upp en fiske-

sejt för att dölja sina dikter. Han säger att han kollar en fiskesejt.

Hustrun går på och skäller. Mannen suckar och säger till slut:

-Ok, jag skall berätta. Jag skriver poesi.

Kvinna stannar upp och ser chockat på mannen och säger efter

ett par sekunder:

-Oh, om det ändå hade varit porr!

Serien är en studie i manlighet på utdöende och är bland det roli-

gaste jag sett på senare år.

 

Serien spelade mellan 2004-11 och det finns 7 omgångar.

När jag läser John Heales bok One blood slås jag över hur

likt de engelska kriminella gängen är till en svensk verklig-

het. Det handlar i grunden om att unga män går samman

i mycket lösa organisationer och livnär sig på vad det eta-

blerade samhället anser vara fel.

Oftast bestäms gängens konstitution av var de bor. Man

pratar om postnummerorganisering. I Backa blir det då

422 som sprutas på väggar lite varstans.

De som hamnar i gäng och kriminalitet har ju så gott som

alltid en mindre bra historia i sitt bagage. "Olycklig barndom"

är den röda tråden.

Det som är intressant i Heales bok är att han besöker flera

engelska f d gruvstäder i vilka det inte finns så stor andel

invandrare och hans ser där samma mönster som i de stör-

re städerna. Det är klass som skapar gängen inte etnicitet.

Den som tittar på svenska gäng och hur de ser ut kan se

att de i många fall har en överrepresentation av invandrare

eller av invandrare födda. Men om man la ett klassraster öv-

er bilden skulle man snart se att klasstillhörighet är en bätt-

re modell för att se orsak och verkan.

Man kan konstruera hur många projekt som helst där goda

människor från medelklassen gör fina saker för de obemed-

lade invandrarna men i grunden kommer inget att förändras

innan någon tar tag i de stora sociala orättvisorna börjar att

bearbetas. Inget idag tyder på att någon vill ta det jobbet.

Det i sin tur beror på att den politiska klassen, oavsett parti,

rekryterar från de högre klasserna och avsett hur fint de kän-

ner gör de sitt jobb för att de har en god tanke inte för att

det är absolut nödvändigt. De politiska förändringarna de

första femtio åren av förra seklet kom ju till för att de som drev

på kom från den klass som ville förändring.

En intressant tanke är ju att dagens migrationspolitik som hand-

lar om att sprida ut invandrare runt om i landet gör att vi konsti-

tuerar kriminalitet i orter runt om och får ett nationellt problem

som i en snar framtid kommer att tas tillvara på av fascister och

nazister som alltid har en enkel lösning till hands.

I Studio Ett har man en serie som belyser rasismen

i skolan. Det handlar i huvudsak om den rasism in-

vandrare utsätts för. Det är den ledande strukturen.

Den är dock inte lika öppen som den rasism som

finns mellan unga invandrare och inte heller lika

öppen som den antisemitism som råder i många

av dessa grupper. När vi kör jargong i omklädnings-

rummet reagerar jag inte på "svarting" eller "nigga"

då halva gänget är svarta. Det finns en uppenbar

motsägelse i orden. Det är jargong som har sin udd

mot rasism. Men när någon säger "jude" reagerar

jag direkt för vi har inga judar i gruppen och jag und-

rar alltid vad det då står för. Sällan eller aldrig får jag

ett förnuftigt svar. Det handlar helt enkelt om antisemi-

tism.

I radion vill man ta bort eller förminska denna rasism.

Jag tycker det är fel. Skall man bekämpa rasism så gör

man inte det genom att ropa "svennehora" eller " jävla

jude" eller inte heller ovanligt "jävla somalier".

Många unga invandrare har fel och har hamnat snett och

måste korrigeras. De måste få gränser. Man kan inte för-

svara all skit med att man bor i förort och är utsatt för

strukturell rasism. Det är att blunda för de egna prob-

lemen.

Det finns en likhet med hur vänstern på 70-talet ville

försvara arbetarklassen och förvred det till romantik.

Jag som var uppvuxen i det kände mig närmare en

Folke Fridells kritiska syn på sina klassbröder än den

romantiska syn som odlades i r-arna eller SKP.

I mitt hem lyssnades det på dansband och schlager

och man gillade amerikans film och Åsa-nisse. Det

lästes inte böcker och man gillade inte tattare, zige-

nare, degosar och i några fall judar. Det var mer svensk

arbetarklass än den romantiska synen. Det är detta som

SD plockar upp idag. Det har funnits där hela tiden. Förr

fanns det dock saker som var viktigare som facket och

solidariteten och att vi byggde landet på något sätt till-

sammans.

Idag är vi alla privata och då släpps hydran lös.

Idag meddelade ledningen för Gothia Cup att man

inte tänker förlägga några lag till Sjumilaskolan i

Biskopsgården. Skälet är att man inte kan garan-

tera tillresta lags säkerhet. Det finns ingen evidens

att skjutningarna hitintills i Göteborg har drabbat

tredje man så varför dra Gothia Cup en sådan

slutsats. Dessutom är det allmänna våldet som

störst i centrala Göteborg där de flesta lag ligger.

Vi i Backa har också sedan många år exkluderats

av Gothia Cup av samma skäl som nu drabbar

Biskopsgården.

 

En stigmatisering av den typ som Gothia Cup gör

känns som allt annat än det som deras varumärke

vill göra sken av att de är. En fest för alla.

Nu gör man istället så att man klumpar ihop mördare

i Backa och Biskopsgården med dem som bekämpar

detta våld i dagliga gärningar.

Jag har en tanke om att allt flyter mot mitten

inom politiken. Det är dock ingen enhetlig rör-

else. Det finns starka fascistiska krafter som

organiseras av Sd och SvP som är ett stort

hot mot oss alla. Det finns också en nyliberal

rest kvar inom Alliansen som av någon anled-

ning använder Thatcher som sin guru:

 

Klockan skruvas tillbaka.

De svar som makten ger ifrån sig om

lösningar på det gängvåld som sägs

dominera våra förorter handlar om mer

polis, mer repression och strängare straff.

Det finns ingen evidens i världen som säger

att dessa lösningar ger resultat. Tvärsom.

Den ökade repressionen skapar bara mer

våld i en stigande kurva.

Fler och längre straff skapar bara fler och

farligare människor.

Fler och längre straff uppmanar de som är

utanför att mer noggrant organisera sig och

våldet eskalerar och etableras.

Tänket att repression skulle hjälpa skapar ett

samhälle som uttrycker ett VI mot ett DOM.

VI måste då bygga murar runt oss mot DOM.

Det borde vara helt öppen redovisning på alla rika

människors arvoden och förmögenheter. Vid en

sådan öppenhet skulle man mer kunna diskutera

om en lönehöjning för låglöneyrken är ett större

hot mot svensk ekonomi än de exempellösa arvo-

den och allsköns benefits som de rika tillskansar

sig.

Idag finns en närmast Pravdamentalitet i ekonomisk

journalistik som ger oss en världsbild som säger:

-Det är bra med stora ekonomiska skillnader mellan

 människor

-Det är bra att VD-ar och styrelsefolk får upp till 179

 gånger mer i ersättning än en vanlig anställld.

-Det är bra att låglöneyrkena får ännu sämre betalt

 för då skapas ungdomsjobb(hur kan det få skrivas)

-Det är bra att förmögenheter och arv inte beskattas

 (snacka om att konsolidera ett klassamhälle)

I dagens svenska debatt skulle gråsossar som Rudolf

Meidner och Sven Grassman framstå som stalinister

närmast att föra fram till en exekutionspatrull.

Det är illa med den offentliga debatten.

Jag cyklade upp till Härlanda Tjärn för att simma. I

lurarna öste Powerwolf på med Preachers of the

night. En av de bästa hårdrockplattorna som gjorts.

Det är som att lägga ihop Rammstein och Helloween

och höja detta nya en nivå. Musik som skapar en

smått psykotisk cyklist. Hårdrock påverkar och i situ-

tion kan den vara farlig. Det är bara att fråga pojkarna

som för några år sedan stannade en cyklist, "för att frå-

ga efter eld" , då denna lyssnade på finalen till Blood

brothers av Iron Maiden.

Jag kom upp till Härlanda och termometern visade 20 grader. Det

kändes inte som det när jag hoppade i. Jag simmade min sträcka

från brygga till brygga som vanligt. Efter simningen letade jag efter

tecken på snokarna som varit runt bryggan i åratal men kunde inte

hitta något. Jag tittade lite på tavlorna som en konstnär satt upp på

en stuga alldeles intill bryggan utan att förstå meningen med dem.

Jag tog ett bloss och funderade över hur tillförlitlig all propaganda

mot rökningen är. Jag har rökt i snart 40 år med vissa avbrott. Ett

paket om dagen. Jag kan inte säga att jag simmar med större an-

strängning idag än för 20 eller 30 år sedan. Samma längd i samma

tempo. Jag undrar alltså hur mycket det verkligen påverkar en män-

niska som alltid är i rörelse? Den sjukdomar som rökningen skapar

och skyndar på kommer säkert att nå mig men det är en annan frå-

ga.

Jag cyklade förbi en grabb i yngre tonåren som såg ut som om all

världens olycka låg på hans axlar. Jag tänkte stanna och säga att

när du blir 55 år så kommer livet att bli lättare, men jag tror inte att

han hade blivit hjälpt av det.

Bakom ICA Maxi satt en man i tjock jacka och tog emot pengar från

två andra män som såg ut som tiggare. Onda tankar,

När jag cyklade längs motorleden såg jag två svarta tjejer som var

uppklädda på det vis som ger tankar om prostitution. De såg villråd-

iga och ledsna ut. Tänkte på att 10% av alla män i Göteborg någon

gång köpt sex. Dessa män som skapar marknaden för att vidriga as

lurar kvinnor att sälja sina kroppar och som sedan hålls i slavlika för-

hållanden där deras liv handlar om förnedra sig med okända män.

Kom hem och fortsatte att läsa Johan Svedjedals Ner med allt?, en

essä om svensk litteratur mellan åren 65-75. Oerhört intressant om

vad som gavs ut vid denna tid och vad man skrev om. Särskilt intres-

sant om alla dessa som i sin kritik av det bestående västerländska

samhället hamnade i hyllningar till diktaturer (ändå var kritiken mot

det bestående det centrala. Man ville ha en bättre tillvaro).

 

 

Innan Per Wahlöö och Maj Sjöwall skrev dekalogen

Romanen om ett brott där de skapade figuren Beck

skrev Wahlöö två romaner om ett framtida Sverige.

Den första hette Mord på 31:a våningen och var en

slags spaning om vart Sverige var på väg. Det hand-

lar om ett land där alla partier flutit ihop till mitten och

där alla politiska beslut fattas i samförstånd. Media

kontrolleras från central Stockholm och facket har bli-

vit ett serviceorgan åt makten. Den stora massan hålls

lugn med ett massivt utbud av underhållning.

Romanen kom ut 1964.

Man kan ju också se hur den mycket samhällskritiska

sviten med Beck i huvudrollen kommit att filmatiserats

och bara bli menlösare för varje år den visas.

 

Alliansen och de rödgröna verkar mer ha anammat planhushållning

och den planerade ekonomin framför marknadens mer anarkistiska

hållning.

 

Polisen meddelar i Veckans brott att så många som 10% av

svenska män har någon gång betalat för sex. Det innebär att

jag några gånger per dag möter män som besudlar sig själva,

sina familjer och inte minst de kvinnor de utnyttjar med att be-

tala för sex. Så mycket jävla skenhelighet att jag mår illa. Alla

dessa män som är grunden för all skit som prostitution för med

sig. Hur skall vi överhuvudtaget kunna prata om jämlikhet och

jämställdhet om 10% av alla män stöder sexhandel aktivt .

I en dokumentär i P1 berättas om de kvinnor som faller för män

i fängelser. Det handlar i huvudsak om de kvinnor som på 70-tal-

et gick med i KRUM och som ville bevisa att alla kunde räddas

och att allt berodde på samhället. De flesta fick bittert ångra den

inställningen i ett liv i kaos. Kriminella är oftast bland de mest

egocentriska människor som finns och som snabbt utvecklar en

karaktär som i huvudsak handlar om att det är synd om dem i

första hand och offren i deras liv existerar inte. Det är först när

man tar avstånd från sitt kriminella jag, som vilket missbruk som

helst, som det kan bli en förändring.

Kvinnorna i dokumentären pratar om sina liv och jag fastnar för

en mening som en kvinna säger: han var ju lite farlig....

Det verkar var ett afrodisiakum för mången kvinna.

Martin Andersen-Nexö visste detta. I Pelle Erövraren låter han

sin huvudperson Lasse, som är en medelålders man, bli varse

om förhållandet. I kamp med yngre män vid höskörd så närmar

han sig en av pigorna på gården och hon säger leende till hon-

om:

-Men Lasse, du är inte farlig längre................

(vet inte om farlig har en mer mångbottnad betydelse på danska dock)

I hade vi match. Juniorlaget mötte Utsikten. Under matchen

börjar piketer och civila polisbilar cirkulera i närheten av planen. En

moped kör förbi bakom publiken och en ung man håller sin huva tätt

över ansiktet för att ingen skall se vem det är( i efterhand funderar

jag över detta för han åker mot brottsplatsen inte från). Det visar sig

att en 32-årig man några hundra meter ifrån planen, vid en lekplats

i ett inhägnat villaområde, blivit skjuten. Han är skjuten i huvudet .

Han bar skyddsväst och var känd av polisen sedan tidigare. Det tro-

liga är att han inte blev skjuten på plats utan kördes dit.

Detta blir en nyhet...i en dag. Två dagar senare släpper media detta.

Nya och mer intressanta nyheter väntar på att släppas. Jag undrar

vad som hade hänt om en ung svensk man avrättats i Askim eller

Torslanda. Hade det då varit mer mediabevakning?

Vad som händer i Backa vet bara de närmast inblandade. De som

håller på med droger skyltar inte direkt med vad de gör. De lever i

en egen liten värld som få har insyn i. I denna lilla värld styr våldet.

Till synes små oförätter leder till ond bråd död.

Den stora skillnaden idag jämfört med för tjugo eller femtio år sedan

är att denna lilla värld är helt skyddad från insyn och att det finns vap-

en till alla som vill ha. Men den största skillnaden är att hela det soc-

iala skyddsnät som då fanns nu är borttaget. Inget pekar på att det

skulle bli bättre, snarare tvärsom. Vi har accepterat att det skall finn-

as förorter med hög arbetslöshet och en underklass som närmar sig

ett statiskt tillstånd. Vi skapar den miljö där gäng som vi känner från

USA och England. En miljö där det etablerade samhället skyddar sig

genom att bygga in förorterna med direkta och indirekta murar. En mil-

jö där kriminalitet blir en av de få vägar som finns ut och där man går

över lik för att få erkännande och pengar.

Det etablerade samhällets svar är signifikativt: mer poliser.

Det är ett svar som ger massan utanför murarna en signal om att man

faktiskt gör något. I själva verket cementerar man strukturer. Ja, man

utvecklar kriminaliteten. Fler poliser som åker runt och griper folk gör

det lättare för dem innanför murarna att rekrytera unga.

Vi ser bara början om vad som komma skall om inget radikalt händer.

De åtgärder som det etablerade samhället erbjuder räcker inte utan

tvärsom är åtgärderna kontraproduktiva. När man satsar på mer polis

säger man att det bara finns problem och att dessa problem bara kan

lösas genom repression.

Askim som är en rikemanskommun hade för några år sedan överlägset

flest ekonomiska brott i Göteborg och låg i nationell topp. Vad hände

där? Stora polisinsatser? Extra satsning på att lösa dessa brott? Såg

man ett problem att de ledande i samhället stal pengar från staten vil-

ket ju faktiskt är en stöld mot oss alla? Alla vet svaren.

Silvan Tomkins skrev teorin om affektprogram vilket

såg ut enligt följande. Han pratade om nio grundkän-

slor:

positiva

• välbehag/extas (glädje)
• intresse/iver

neutral

• förvåning/häpnad

negativa

• ilska/raseri
• rädsla/skräck
• ledsnad/förtvivlan (distress)
• avsmak/äckel
• avsky
• skam/förödmjukelse

Man kan undra om alla VM-spelare vet

vem som var först med den löjliga frisyr

många har?

 

Japp Heinrich Himmler.

Som chef för SS, Reichsführer-SS, var Himmler högste ansvarig för Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger och Einsatzgruppen. Han administrerade massmordet på minst 6 miljoner judar, mellan 220 000 och 500 000 romer,^[1] miljoner polacker, ett stort antal krigsfångar samt homosexuella och fysiskt och mentalt handikappade personer.

Nu är mången svensk sketfull och riktigt svensk.

En och annan Sdare sitter och surar och skyller

sin ensamhet på muslimerna. Om en stund skall

det fylleknullas och åter sitter en och annan Sdare

ensam och skyller också detta på muslimerna.

Veckan innan var det skolavslutning och då lipades

det över att svenska barn inte fick lyssna på psalmer

i kyrkan , också detta skylls på muslimerna. Man kan

fråga sig hur många av dem som vill tvinga in barn i

kyrkan som går på högmässa varje söndag. Där kan

de ju lyssna på psalmer till förbannelse.

Jag går inte till kyrkan och vill inte tvinga in mina nä-

ra och kära i dessa styggelser.

Vad har man för demokratisyn när man vill tvinga in folk

i kristen kyrka ?

Jag har en världsbild som jag delar med många men

långt ifrån alla. Den bygger ju på att vi alla är varelser

på denna jord och att alla skulle må som bäst om vi

samarbetade och hjälpte varandra och att vi gjorde

det utan att inbilla oss att det något utanför det fatt-

liga som styr vår utveckling.

En sådan världsbild innebär att jag inte tar för givet

att folk ljuger eller att de medvetet begår dåliga hand-

lingar, att det finns orsaker till dessa dåliga handlingar

som vi kan göra något åt.

Jag tror, trots allt, att vi går ljusare tider till möter, men

om det hundra eller tusen år är svårt att sia om.

Utvecklingen idag ser väl mer ut som om vi är inne i

en återvändsgränd och springer tillbaka för att göra

samma misstag som tidigare. Imperierna har ju alltid

svårt att göra annat än fortsätta tills de krossas helt

och i den processen brukar det bli krig och några mil-

joner döda i dess spår. Oförmågan att lita till förnuftet

gör att många söker enkla lösningar inom religioner

vilket skall påtvingas andra och också här brukar ju

det innebära att några miljoner får sätta livet till.

Så visst kan det bli ett krig mellan stormakterna med

en religiös krydda men detta krig kan inte vara för

evigt och när det tar slut får vi börja om igen.

Det är ändå märkligt att nu när vi har tillgång till hur

mycket information som helst blundar vi som aldrig

förr. Vi söker snarare desinformation än påtvingas den.

Det är en paradox.

Idag hade en massa unga skrivarverkstad i klubbhuset. Det

var Made in Backa som stod bakom vilka jobbar med kultur

till unga i vår stadsdel. Dagens övning gick ut på att beskriva

vad som skapade trygghet för dem. De var familjen, skolan

och kompisar. I mitten på tavlan bland saker som skapade

trygghet i deras värld såg jag något jag kände igen. Där stod

mitt namn.

Israel går in på Västbanken och dödar unga som gamla.

Flera barn. Svensk media skriver att anledningen är att

tre israeler blivit kidnappade. Om då den israeliska mili-

tären i sökandet griper 150 personer kan jag tycka att

det inte är direkt finmaskigt nät de använder och ännu

mindre när de dödar barn.

Man pratar allmänt om hur man skall leva och fånga dagen.

Det är så mycket floskler att man baxnar. Vad göra exempel-

vis med tandvärk. Det moler och gör sig kontant påmind. Hur

jag än försöker tänka annat är det värken som vinner. Jag

sover sämre. Jag får sämre tålamod. Det i sin tur drar ner

mig i en nedåtgående spiral där allt bara blir sämre.

Det är lätt för människor utan krämpor att säga:Carpe diem!

 

Under den senaste 20-årsperioden har i princip all tillväxt

tillfallit den rikaste procenten på jorden. Alla övriga grupper

har stått stilla eller fått det sämre.

Hur är en sådan utveckling möjlig utan större protester om

inte annat från de grupper som ligger alldeles under?

Utveckling går ju mot katastrof.

Historiskt kan man ju se att dylika gigantiska orättvisor slut-

ar med skott och granater.

 

Pickety visar att när den rikaste eliten under de senaste decennierna

själva tagit allt vad tillväxten skapat så blir det kontraproduktivt. En VD

som tjänare en miljon euro presterar inte bättre för att han får 5 miljoner

euro. Det finns ingen evidens för det.

Men denna exempellösa berikning av eliten möts av stilla tystnad från

den liberal medelklass som tillåts skriva i media eller av våra politiska

partier. Man kan fråga sig varför denna tystnad?

Mer liv blir det när järnvägsarbetare går ut i strejk. Då ropas det på för-

bud. man säger att tredje part drabbas. När sedan andra arbetare går

ut i solidaritet löper eliten amok. Då skall det lagstadgas mot dylika strej-

ker.

Hur många parter drabbas av att de exempellöst rika fortsätter att berika

sig genom att avskaffa alla skatter som skulle kunna skapa ett välstånd

som skulle gynna alla?

Norge har utsett Solveig Horne till jämställdhetsminister.

Hon är medlem i Fremskrittspartiet som är ungefär sam-

ma parti som SD. Alltså det handlar bara om invandrare

och hur detta förstör den genetiska norska rasen.

Hur kan man utse någon sådant till jämställdhetsminister.

Nu är Horne inte bara ute efter invandrare.

Hon gillar inte homosexuella som hon menar också för-

stör den norska genetiska rasen.

Hon tycker att kvinnor får skylla sig själva om de blir våld-

tagna, vilket de bara blir av invandrarmän enligt denna Hor-

ne.

Jag cyklade ut till Öckerö idag och laddat upp med

tre nyinköpta CDs.

Den första som åkte in i min bärbara CD(mycket moderna

termer här) var Steven Wilsons Insurgentes vilken är Wil-

sons första soloalbum.

Wilson är ledare för Porcupine Tree med vilka han gett ut

en massa album av skiftande kvalite. Wilsons senaste solo

album The raven that refused to sing är ett av de bästa al-

bum jag någonsin hört. Om man gillar progressiv rock och

jazzrock så måste man lyssna på detta.

Men Insurgentes är en katastrof. Det enda positiva med al-

bumet är att det är en ovanligt kort album sett till tid.

Bättre då Primo Victoria av Sabaton. Inte lika bra som Carolus

Rex men näst intill. Hårdrock med lite tanke. Tungt. I ett extra-

nummer sätter sångaren ribban. Låtarna är liveinspelningar.

-And now I gonna talk about my penis....Rise of the evil.......

Så det bästa till sist. IQ och deras dubbel CD Subterranea.

Det bästa av alla banden från andra vågen av progressiv rock

gör ytterligare en bra skiva som lämpar sig ypperligt till långa

cykelturer i medvind.

För några dagar sedan blev jag nära på påkörd av en Volvo.

Bilen snuddade mitt framdäck. Jag såg att kvinnan som kör-

de pratade i mobil. Jag vrålade av alla krafter och till min för-

våning stannade bilen femtio meter bort. jag cyklade dit och

slog på förarrutan. Kvinnan i bilen tittade storögt på mig men

vevade ner. Jag bad henne ge mig hennes mobil. Hon gav

den till mig och jag tog den och skickade iväg den så långt

jag kunde in i ett skogsnår. Sedan cyklade jag nöjt därifrån.

Jag har sedan dess blivit fundersam över de yngre genera-

tionerna. När jag berättar vad jag gjort upprörs ingen av att

det kanske var för hårt mot kvinnan i fråga(hon bröt ändå

mot lagen), nej, det som upprör är att jag kastat bort en mo-

bil. Flera har blivit riktigt upprörda över detta. Som om de

tänkt sig in situationen att vara utan mobil och i denna tanke

överfallits av sympati för den stackars mobillösa kvinnan.

Jag är med på en kontaktsejt. Jag har aldrig varit aktiv där.

Men sejten föreslår ofta vad som sägs vara slumpmässigt

urvalda damer för mig att träffa. De är alltid yngre än jag

och nästan alltid vackra.

De som söker kontakt är alltid äldre och även i ett

objektivt öga inte särskilt bildvackra(kan säkert ha andra go-

da sidor). Jag fick en blink av en dam som satt väl förankrad

på en rullator, 78 år gammal, som tyckte jag var sexig.

Det är något i detta system som inte stämmer.

Jag ser på popularitetsbarometern att jag är iskall.

366573 är mer populära än jag.

Hur många kan vara mindre populära?

Jag läser en bok till istället.

ISIS rycker fram i Irak. Det mesta pekar på en stor urladdning

och att USA måste in och bomba. Det som alltid gällt att ett

folks frigörelse måste vara dess eget verk gäller även här.

USA kan bomba hur mycket de vill men till slut kommer de

och deras allierade att förlora. Vad detta ockupationskrig då

kommer att leda till är att det i slutändan blir en islamisk teo-

krati som segrar vilket kommer att skapa en värre regin än

Saddams.

Talibanerna kommer tillbaka på bred front i Afghanistan och

det är bara att lägga ett karbonpapper på utvecklingen i Irak.

Vad kan USA göra?

Ryssland sluter ett historiskt avtal med Kina. Makten förskjuts.

EU dribblar med Ukraina och hamnar i knät på USA mot Ryss-

land och Kina.

Sprickor i muren. Osäkerhet på vad som kan vinnas och förloras.

Krig är politik med andra medel.

Vad som än sker finns få ljus i tunneln. Imperialism mot annan

imperialism. Imperialism mot teokrati.

På 70-talet skrev man ofta om folket som skulle driva utveckling-

en mot något större gott.

Nu känns det mer som om folket drivs mot något större ont.

Dagens uppgift var att lyfta Brunnsboskolans kabare.

På bilden är jag Conchita Wurst och jag tycker att min

tolkning är 100%.

Gubbgängets tolkning av Svansjön lyfte också föreställ-

ningen.

Var och varannan dag kommer artiklar om tiggare. Det är

tiggare som förnedras och det är tiggare som slåss mot

varandra. Vissa vill förbjuda dem medans andra tycker

att de är symptom på något. Vissa ger pengar andra gör

det av princip inte. Vissa säger att de fattiga romer som

söker en sista utväg att få pengar till dagen medans and-

ra hävdar att det är ligor som styr tiggarna och att dessa

ligors ledningar lever gott på tiggarpengar.

Jag läser Blindbock av Arne Dahl och en del av historien

handlar om att maffian kidnappar människor som de sed-

an placerar i städer i Europa och håvar in alla pengarna

i egen ficka. Adler-Olsen har i Marcoeffekten om en klan

i Köpenhamn som gör likadant.

Varför detta fokus på tiggare?

Tiggare är ju inget nytt. För 23 år sedan gav Ordfront ut

Geremeks bok om fattigdom  i Europa i ett historiskt per-

spektiv. han skriver där om hur kyrkan på medeltiden gav

ett antal familjer tiggeriet som yrke och att det anbefalldes

av människor att betala dessa tiggare. De var en naturlig

del av samhället.

Så man kan fråga sig varför vi har denna moraliska

panik runt tiggare idag?

Ännu mer kan fråga sig varför man hatar tiggare? Ja,

det är verkligen en fråga att ställa.

Jag bor i ett område som understundom hänfaller i oro.

Denna oro tar sig ibland i uttryck av att man skjuter på

varandra.

Jag pratade igår med en av de som var med i dödskjut-

ningen för några veckor sedan. Han hade suttit en meter

från den som blev brutalt avrättad. Han bär spår av detta.

Rädslan finns där.

Inte många bryr sig om denne man och andra som försöker

att uträtta gott i områden där man kan få ett skott i sig om

man befinner sig i fel kretsar.

När man talar om fritidssektorn handlar det allt som oftast om

betydligt lugnare problem.

Och ändå, skall man få in en fot i det som alltmer tar sig form

efter internationella storstäders gängbildningar så måste man

rekrytera bland dem som bor där. Man måste ha en legitimitet

bland folk och man måste veta vad man skall göra och hur.

Men ingen kan förbereda sig på att sitta bredvid en avrättning.

En god vän har under senare tid kämpat med näbbar och

klor för att hans far inte skulle medicineras med neurolep-

tika och bensodiazepiner, allt för att han ville få kontakt på

slutet. Han kämpade och låg i och efter närmast handgrip-

lig kamp fick han rätt. Hans far vaknade till istället för att

bara tyna bort.

Nu visar det sig att många fler delar denna erfarenhet.

Så vad händer inom svensk långvård?

Skall vi inte kunna välja hur vi vill dö?

Vem kan ta ett beslut om det om man blir totalt bedövad

av Haldol(hur kan man ge det till en fysiskt sjuk person?)

och 10-20 andra bedövande mediciner?

Det är ju läkaren som bestämmer och dessa läkare brukar

ju ha några sekunder över till varje patient och vill man ha

tag på dem för diskussion är det inte tillgängliga och om man

inte är överens så håller kåren ihop.

Den goda viljan har en baksida. Jag tror ingen medvetet vill

döda gamla och dödligt sjuka men i all välvilja tar man bort

rätten till att få välja hur man vill sluta sina dagar.

Jag lyssnar på en debatt om våld mot kvinnor.

Alla debattörer är självfallet emot-när skall man

få höra någon resa sig upp och säga att hen är

för våld mot kvinnor?

Hur skall man då komma åt det utbredda våldet

mot kvinnor?

Någon säger att man måste angripa våldet som

sådant och tar mycket sympatiskt upp ishockeyen

som exempel. Det offentliga våldet skapar vålds-

män.

Andra säger att vi tidigt skall prata med pojkar om

våld är fel.

Ändå tycker jag man missar det övergripande. Det

yttersta våldet är det som stater använder mot var-

andra och mot egna folk.

Om vi accepterar krig och repression för att lösa kon-

flikter blir det väl ganska uppenbart att man kan flytta

ner det till individuell nivå, exempelvis mäns våld mot

andra människor(ännu så länge står ju männen för huv-

udddelen av våldet även om kvinnor börjar ta för sig).

En stor kampanj mot våld måste ju börja med att man

säger att man inte accepterar någon form av våld. En

alltomfattande pacifism. Frågan är då bara hur man

skall agera mot dem som bryter mot detta förbud mot

våld?

Borgerligheten har vunnit de senaste 40 årens ideologiska

strid och omsatt denna seger i praktiken. De har byggt struk-

turer som vänstern inte ens bryr sig om att försöka riva och

bygga om.

Vinster i välfärden har blivit huvudfrågan istället för kampen

mellan privat och offentlig. Offentlig innebär demokratisk och

styrd av folkets behov.

Hur illa det än går finns inga krafter att ta strid för det offent-

liga. Järnvägen som blivit en katastrof i privata händer klar-

ara sig också från att ställas inför kravet att staten skall va-

ra huvudman. Av folket för folkets järnväg.

Skolan är en katastrof med alla privata intressen som skapar

en segregation som vi inte sett sedan förra seklets början och

när man dessutom har en byråkrati som skapar nya "reformer"

i parti och minut gör att utbildning i allmänhet satts på undantag.

När utbildning blir en fråga för varje enskild individ så drabbas

de sämst ställda hårdast.

Det är hög tid att tänka ut hur man vill forma samhället.

Att bara agera utifrån en regerande struktur förändrar ju föga.

SD och deras likasinnade som exempelvis Exponerat ylar högt om

att de är demokrater och vill ha diskussion. Men hur ha en diskuss-

ion med någon som skriver följande:

 

 

 

 

Hur kan man bli yster över att fira sin nation?

En totalt meningslös dag.

De enda som kan glädjas en dag som denna

är nazister, Sverigedemokrater och monarkis-

ter.

Sverige är inget enhetligt.

Vi har klasser. De övre klasserna säljer ju ut

landet utan att blinka åt högstbjudande, och

har alltid gjort, de roffar åt sig av det som finns

och har inte en tanke på att dela med sig.

Jag har mer gemensamt med fattigt folk från

andra delar av världen än vad jag har med den

svenska överklassen. Mycket mer gemensamt.

Det finns svensk kultur som jag har med mig och

som varit viktig för mig men de som skapat denna

kultur har inte i första hand gjort det till svenskar

utan till människor varthelst de nu haft sitt ursprung.

Vi är människor som är skapta att leva i gemenskap-

er.

Vi är inte skapta att leva i nationer.

Nationer är som stora fängelser där överklassen över-

vakar, bestraffar och som äger nycklarna.

Så för min del ägnar jag nationaldagen åt fotboll.

Träning och match.

Runt om i landet diskuteras om huruvida SD och Svenskarnas

Parti skall komma in på skolor för att visa sin politik. Jag undrar

i synnerhet Svenskarnas Parti  skall tillåtas. Då kommer vi att

få diskussioner om:

-Är judar mindre värda och organiserade för att ta över hela världen?

-Negrer skall utvisas ur landet då de är biologiskt defekta?

-Har Förintelsen ägt rum eller är det bara en bluff?

Var går gränsen för vad vi skall diskutera?

Om ett pedofilparti bildades där man propagerade för äldre mäns

rätt att ha sex med barn oavsett ålder skulle vi då släppa in dem

på våra skolor i yttrandefrihetens namn?

 

Hur skall man få demonstrera mot ett nyfascistisk parti som SD?

Jag kan tycka att man i huvudsak skall tvinga dem att diskutera

annat än etnicitet. Var står de i frågor som rör det arbetande folk-

et? Hur står de i arbetsfrågor? Deras förhållande till facket? Deras

förhållande till förmögenheter och beskattning av rika?

Svaren på de frågorna är att de står till höger om moderaterna och

det skulle säkert få en och annan LO-medlem att öppna ögonen.

 

 

 

 

SD har en dold agenda och den avslöjas bäst genom att diskutera

med dem om allt annat än deras stora och enda huvudfråga nämn-

ligen etnicitet. Frågorna bestämmer svaren. Om man bara diskuter-

ar hur det är, som att invandrare är överrepresenterade vid brott,

utan att diskutera social tillvaro, spelar man SD i händerna. Över-

huvudtaget alla diskussioner som drivs utan klassperspektiv och

bara handlar om moral spelar SD i händerna.

 

Jag har en matchtröja nr 10 där det står DDR på bröstet.

Det var Jurgen Sparwassers tröja. Han som gjorde mål-

et på Västtyskland 1974 i det uppmärksammade mötet

de tyska staterna emellan.

Jag hade på mig den i förra veckan och en ung man titt-

ade på mig och sa: Eh, kommunist eller...............

Hur skall jag svara på det?

Ja kanske, men inte såsom det utvecklade sig öst. Inte så

som det blev i Kina eller Albanien. Inte så som det kom att

bli på Kuba. Definitivt inte så som det blev i  Kampuchea.

Men vad blir då kvar?

En god tanke som inte går att omsätta i praktiken?

 

Tanken är ju god. Ett bättre liv för alla där man utgår från

behoven och planerar därefter. Ett bättre liv där allt arbete

skall bli en mindre del av livet som istället skall ägnas åt

det man vill själv, kultur, barn och familj.

Att arbete i sig skall skänka frihet har ju fått en barbarisk

smak efter inskriptionen till ingång till Auswitch: Arbeit

macht frei.

 

Men hur få ut detta?

Hur få en diskussion om att man vill mer frihet och mer av

alla demokratiska fri- och rättigheter?

Hur få en diskussion om att utveckla demokratin och få bort

det klassamhälle som håller på att byggas upp till nivåer som

vi inte sett sedan 1800-talet?

 

Hur kan man tänka sig att få jakande svar på frågorna ovan om

det innebär att alla de med pengarna och makten måste avstå

sina rikedomar och privilegier?

Vi hade inte haft ett sekel av revolutioner om makten under 1900-

talet hade visat sig villiga att ta ett steg tillbaka. Vem startar revo-

lutioner om det finns andra vägar att gå?

 

Så hur forma en strategi för nutid och för morgondag?

Hur skall vi tänka?

Vad bör vi göra?

Hur skall vi göra?

 

Vi hade skoldag på Lilleby och Sillvik idag. När jag rullade in

med cykeln stod där en massa polisbilar och en annan grupp

med gula västar som visade sig vara från Kronofogden.

De som skulle avhysas var resandefolk från Irland. Upp till 30

familjer hade rullat in på den stängda campingen på fredagen.

En tillrest kvinna på motorcykel sa att de hade försökt att ta

sig in på Hästeviks camping innan.

Det hela gick mycket lugnt till väga. Resandefolket samlade

ihop sig snabbt och gav sig iväg.

Jag pratade med en polis som inte var glad. Man kan säkert

säga att han inte var miljöpartist. han ondgjorde sig över att

resandefolket kommer varje år och i allt större grupper.

En annan man stannade på en fyrhjuling och pratade om allt

från resandefolk till romer. Han pekade ut över den tömda

campingen som var fyllt av skräp från de som varit där. Han

pratade om resandefollk och romer som folk som bara ser

sig som offer men som aldrig andas om det egna ansvaret.

Gruppen som lämnade Lilleby var vägarbetare och asfalts-

läggare.

Jag undrar över hur folkrasister ställer sig till denna grupp.

Resandefolk är ju i utseende mycket engelska. Vita och

småfeta, men i övrigt i social rang jämställda med romer.

Jag ser Beast of the Bering Sea på TV och ganska snart inser

jag att filmen är unik. Jag har sett mycket smörja i mina dagar

men denna film är den mest usla av alla.

För den rättrogne skall sägas att den också givits ut som Bering

Sea Beast utan att det nu spelar så stor roll.

Handlingen är inte djup. En man letar guld i havet. Han spränger

där han inte skall och han frigör en massa sjövampyrer. Mannen

dör. hans dotter och några medhjälpare synar mysteriet.

Det unika med filmen är att monstren är så dåligt gjorda att jag

undrar hur de tänkte där. Svarta plastkassar med två ficklampor

i och påklistrade buttrickständer. Det unika är att det inte finns

en antydan till att detta är inte särskilt bra utan alla spelar över

som vore det en Shakespearpjäs, vilket det alltså inte är.

Så filmen vinner i längden. Mot slutet blir det en skrattfest som

ingen annan film med ambitionen att få mig att skratta hade lyck-

ats med. Så Best of the Bering Sea är ett mästerverk i kategorin

omedveten humor, ja, en klassiker i vardande.

 

 

I helgen satt jag och pratade med några vänner om

hur man är mot sina barn. En sa att hon ibland när

hon var trött skällde på sin barn men att hon fick dål-

igt samvete och senare kunde prata sig ur situationen

och de kunde båda känna sig bekväma efteråt.

För många år sedan hade jag en konflikt med min ena

son. Jag var skittrött och jag skällde på honom för någ-

ot jag sedan länge glömt vad det var. Något senare an-

fölls jag av dåligt samvete och jag gick till honom och sa:

-Jag är ledsen att jag skällde på dig men jag var så jäv-

la trött.

Han tittade på mig med stora ögon och sa:

-Du säger att du är trött.....va fan tror du inte jag är?