leifsjoqvist

När en enskild islamist gör attentat i London går

drevet mot muslimer, det diskuteras om den far-

liga religionen och de farliga muslimerna.

När IRA bombade i samma stad för några decenn-

ier sedan tror jag ingen diskuterade vad det var för

kollektivt fel på irländare och katoliker.

 

När en islamist spränger sig i luften i Stockholm tas

det som intäkt för vad som kan komma att hända i

framtiden och det ropas på övervakning av muslimer

i allmänhet och islamister i synnerhet. Många ropar

på att man skall dömas innan man gjort något och

detta gäller i synnerhet de som varit ute och agerat

med IS( eller misstänkt ha gjort det).

När nazister genomför tre sprängdåd i Göteborg så

händer inte så mycket mer än att man pratar om tre

vilsna nazister. Som Mattias Gardell skrev i Raskrig-

aren finns tydliga planer i nazistiska rörelsen  om hur

man skall ändra samhället genom olika former av terr-

or. De två viktigaste är den lågintensiva krigsföringen

som hos Peter Mangs där man mördar människor för

att skapa förvirring och som i Mangs fall få polisen att

beskylla invandrare för mord på invandrare och i den

stora rädslan skall Adolfs pojkar hoppa upp och rädda

nationen. Den andra strategin är att spränga saker i luf-

ten eller mörda folk öppet för att skrämma upp folk och

som terrorister alla kategorier syftar till få folk att vakna

upp och ta makten över det korrupta samhället.

Det är bara att tänka sig vad som hänt om islamister

genomfört tre sprängattentat i Göteborg. Då hade all

nationens polis samlats och alla media hade agerat som

en man för att visa på det stora hotet.

Men vare sig media, SÄPO, staten och allra minst alter-

nativ media tycker att nazistisk terror är så mycket att oroa

sig för.

Häromdagen hade jag skolklass i klubben. Några av

grabbarna som inte deltog i aktiviteten röjde runt i

klubbhuset och vår vaktmästare kom ut till mig  och

berättade. Jag sa till honom att bara skicka iväg dem.

Han började då berätta att hans ett att några av grabb-

arna höll på att smussla med något. Han kunde inte rik-

tigt se vad de vad de höll i händerna. Jag förstod att han

inbillade sig att de var beväpnade.

Vad gör det med vuxna om de tror att barnen är livsfarliga?

Vanliga skitungar blir till potentiella mördare och som såd-

ana kan de slås ner hårt och obevekligt.

Jag blir så jävla trött över hur vuxenvärlden abdikerar sitt

ansvar. Hur svårt kan det vara att visa vägen för unga?

I ett annat fall hade sketungar slängt ut fönster vid flera

tillfällen.  Jag fick ett samtal om att de haft våra overaller

på sig. Så jag gick till grupp 1 och sa att grupp 2 hade sagt

att det  var tre killar i grupp 1 som klinkat rutor. Grupp 1 sva-

rade med att det minsann var tre ur Grupp 2 som också var

med. Så gjorde jag samma med grupp 2 och jag fick tre namn

där med. Så det blev samtal. Någon dag senare ringer en mam-

ma och är upprörd över att vi anklagat hennes son för fönster-

klinkande. Efter en stund frågar jag om hon pratat med sin son.

Hon frågar honom och jag hör i telefonen hur han erkänner.

Tystnad.

Det är den märkliga logiken som finns här. Ungar blir förbann-

ade  på den som "tjallar" men inte på den som snor deras egna

grejer. Hur kan man försvara en som snor jackor och mobiler ?

Ännu mer hur man kan försvara en som snor jackor och mobil-

er av sina egna kompisar?

Denna kriminella identitet är sorglig. Men den är inte ny. Så var

det också när jag växte upp. Man tjallar inte.

Det jag undrar över är varför barn inte pratar med vuxna om såd-

ana saker?

De flesta barn antar att de vuxna inte kan skydda dem vid even-

tuella hot.  De tiger hellre.

Om jag känner mina sketungar rätt så är inte fönsteraffären klar.

Det kan finnas de som skall fortsätta och jaga "tjallare". Så bru-

kar det vara. Så bara för att man uppdagat något är inte arbetet

klart. Det viktiga är att kolla upp vad som händer efter och det över

tid.

Det finns en speciell genre i amerikansk film som handlar

om speciella yrkesgrupper som skildras. Oftast handlar det

om poliser och brandmän där de skildras som vardagshjäl-

tar som serve and protecte.

En kategori som jag inte tror skildrats förut är linesmen. Alltså

de som kollar elledningar. I filmen får man redan på att under

den tid filmen spelades dog 123 arbetare.

Det är ett av de farligaste arbeten man kan syssla med.

Dramaturgin i den här typen av filmer är närmast arkaiska.

Mannen är stor, stark, tyst, butter , gillar att ta en öl med köm-

pisarna och emellanåt sysselsätter han sig med lite knytnävs-

kamp. Kvinnan är snygg, gillar barn, gillar sitt hem, lysssnar

troget på sina män och som i filmen så ger en ung kvinna upp

sina drömmar om att gå till college, vilket hon både är kvalificer-

ad till och kan finansiera, för att bli fru till en velig man som be-

stämt sig för att bli linesman.

Vidare så är mannen individuellt stark och kan be chefen dra åt

helvete men han behöver verkligen ingen organisering och ännu

mindre en fackförening. Han har ju sina buddies.

I eftertexten kan man läsa att man vill hylla minnet av de döda och

hjälpa de efterlevande. Så ser kapitalismen ut. Arbetaren blir hyllad

först när han dör.

 

Religion är tro och känsla och utan förnuft. Vem

kan tro på något som bevisligen inte finns?

Det närmaste tro och känsla jag kommer är musik.

På min bärbara CD-spelare(bara en sådan sak i

dessa tider)rullar ett gång skivor som varit med

sitt första hälften av 70-talet. När jag lyssnar på

samma grupper i fyrtio år och aldrig tröttnar kan

det nog jämföras med de som går igenom hela

livet med en tro på ett gasmoln.

Mina gudar är följande:

Genesis( Apropå tro och urkunder) och då tidiga

Genesis med Anthony Phillips, Steve Hackett och

Peter Gabriel. Skivorna som går är Trespass, Nur-

sery crime, Foxtrot, Selling England by the pound,

och The lamb lies down on Broadway. Mer sällan

lyssnar jag på de två följande albumen utan Gabriel

men med Hackett Trick of the tail och Wind and Wuth-

ering. Till detta kan räknas in ett antal soloskivor av

Phillips, Gabriel och Hackett. Jag kan se samma mön-

ster här som med bandet. De första skivorna är de bäs-

ta.

Yes. Här finns ett  stort antal studioalbum som håller hög

nivå och till skillnad från Genesis håller över tid. Men det

stora albumet är liveplattorna på Yessongs som jag håller

för bland det bästa som gjorts överhuvudtaget. När det

gäller sidospår har Steve Howe gjort ett stort antal skivor

som håller klass. Chris Squires gjorde en. Wakeman, Bruford

och Moraz har ju gjort några som går att lyssna på.

Camel. Gjorde två plattor som sticker ut rejält. Konceptplattan

The snow goose och Mirage. Fler plattor går att lyssna till men

dessa bägge står högst.

Gentle Giant. Tre plattor. In a glasshouse, Three friends och

Octopussy. GG kan nog räknas som de mest unika i samlingen.

Emerson,Lake and Palmer. Mina första husgudar. Fösta plattan

med en dimmig duva på omslaget gav The Barbarian, Knife Edge

och Lucky man. Pictures at an exhibition var ju något så tidstypiskt

som en livekonsert på Mussorgsky klassiska verk och det blev en

av dessa liveplattor som just progressiva rocken är så bra på.

Trilogy var den första plattan jag köpte och finns med av nostalgiska

skäl. De andra plattorna har försvunnit ur mina gudatro.

Jethro Tull. Thick as a brick. Kanske bästa albumet alla kategorier.

Living in the past, A passion play, Aqualung, Benefit och Thick as a

brick 2. Många mer album kan nämnas.

Pink Floyd. Wish you were here är den plattan som jag håller högst.

Sedan följer många och under åren bra. Flera sidoprojekt av fr a

Waters men mest Gilmour håller viss gudanivå.

Dessa är de stora gudarna och av de mindre kan nämnas följande:

Focus. Då särskilt Focus 3.

RDM. Tre plattor men Contaminazone var den som var något att ha.

PFM. Photos of ghost

Poängen i min tro är att den skapades i huvudsak mellan 1969- och

1975. Sedan planade det ut för att försvinna i ett totalt mörker under

1980-talet, detta för allt levande dödens decennium, inget bra gjorde

under 80-talet, film, musik, litteratur, politik allt visar upp intigheten

som rättesnöre.

 

En liten renässans kom in under 90-talet med band som Dream Theatre,

Spocks Beard, IQ  och senare Steven Wilson.

Musiken ovan ger mig ungefär samma tillfredställelse som för dem som

söker orden i de heliga skrifterna. Skillnaden är att jag inte skulle vara

sig dö eller döda för dem.

Det finns tre kategorier skämt som inte är särskilt

roliga men som i sig skiljer sig åt och är illa, värre

och värst.

Norgevitsarna har jag aldrig tyckt varit särskilt roliga

men de är inte förtryckande. Dels angriper de ett folk

som är har en stat som är rikare än vår egen. Svensk-

ar slår i dessa fall lite underifrån och får då också samma

skämt tillbaka i omvänd form.

Värre är då negervitsar. Varför har svart vita handflator?

Jo, de stod på alla fyra när de sprutbehandlades. jag ser

inget roligt i denna typ av vitsar. De är också obehagligt

biologiskt förtryckande och syftet är självklart att fram-

ställa den svarta människan som mindre värd.

Värst är ändå judevitsar. Deras syfte är ju att utrota judar

och nästan alla har en koppling till koncentrationslägren.

Hur någon kan skratta åt dem är verkligen en gåta.

 

Det finns fem små vänsterpartier till vänster om

Vänsterpartiet(kan ha missat något typ Enskilda

Marxist-Leninsier?

I huvudsak är dessa partier överens om att Sver-

ige är ett klassamhälle. Varför inte bara utgå från

det?

Det finns ju inte direkt en vänstervåg idag. Kampen

som sådan måste ju då vara defensiv.

Ena så många som man kan och försvara de utsatta

i samhället.

Nej, det går inte.

Anledningen till att det inte går är att man inte ense

om hur man skall tolka Marx eller hur man skall för-

hålla sig till Stalin eller Mao. Inget som egentligen

har något med Sverige idag att göra.

Dessa småpartier brukar försvara sig med att de rys-

ka och kinesiska kommunisterna var få i början men

då de tänkte rätt växte de.

Problemet med detta försvar är att de små partierna i

Sverige var små för 50 år sedan men idag är de ännu

mindre. Rejält mycket mindre.

Alltså borde man ju tänka om.

 

 

Det pratas om filterbubblor i samhället idag. Men den

äldsta av dem prats det sällan. Det handlar om de ri-

ka och deras skatter. Trots att Sverige under 200-talet

förvandlats till de rikas lilla paradis( slopad arv-, gåvo-

och förmögenhetsskatt) där man som grädde på mos-

et får skattelättnader för hemhjälp och reparationer på

bostäder, så ältar man vidare om att skatten för de rika

måste minska.

När regeringen nu inför en miniskatt som kostar de rikaste

200kronor per månad så går man i taket och pratar om re-

stauration av gamla Sovjet.

Det är obehagligt hur frånvända samhället denna grupp är.

De är som dåtidens adel där man bara ser till sina egna pri-

vilegier och försvarar dessa med att man är duktiga och mor-

aliskt högtstående. En organiserad vänster hade enkelt kunnat

mobilisera mot detta. Det hade bara varit att lägga karbonpapp-

er på den tidiga arbetarrörelsen från förra seklet och köra.

En vänster värd namnet hade också tagit kampen mot bankerna

Dessa spindlar i systemets nät har tappat fotfästet och i dagarna

fick vi reda på att Nordea som tvättat pengar åt svenska överhet-

en och på så sätt stulit från statskassan( Pananadokumenten) och

som när de avslöjades lovade att aldrig mer göra så, nu kommits

på med att tvätta pengar år ryska oligarker.

Varför tar man inte kampen?

Varför är två bröst viktigare än pengar som skulle kunna lösa alla

våra offentliga problem?

 

Jag vill resa bort  var låten som jag nynnade

på men på den tiden skulle jag aldrig erkänt det.

Det var behäftat med skam att erkänna att man

ens lyssnade på dansband då i min värld.

Men deras Frödingplattan lyssnade jag på då och

gör än idag.

Sven-Erik Magnusson  var morsans stora idol och

nu finns han inte mer.

Regeringen föreslår en minst sagt moderat skattehöjning.

Då slår den borgerliga alliansen till och menar att en dylik

skattehöjning gör att folk inte kommer att utbilda sig.

Livet är verkligen inte lika för alla.

Minst sagt.

När de tyska nazisterna stormade fram på 30-talet gjorde

de det i en stat som var i ekonomisk upplösning. Den tyska

staten hade enorma skulder och inflationen åt upp allas

pengar och till det rådde ett tillstånd av massarbetslöshet.

I det läget fanns en möjlighet för vänstern att organisera

och ta makten, istället var det nazisterna som gjorde det.

Idag råder ingen ekonomisk kris. Tvärsom så blomstrar

ekonomierna i både Tyskland och Sverige. I båda staterna

ökar BNP och antalet superrika ökar likväl. Ändå pratas

om kollaps och det pratas om att man inte satsar på de

svaga. Men i den analysen står konflikten mellan inhemskt

födda och de som inte är det. Få om ens någon tar upp kon-

flikten mellan fattig och rik. Nyhögern äger agendan och den

s k vänstern spelar med i detta styrda spel.

Det som når ut i debatten är när någon säger något om sex,

kön eller ras.

Det diskuteras ibland om fattiga kvinnor men det lägger sig

snabbt när den viktiga frågan om kvinnors representering i

börsnoterade företags styrelser kommer på tal. Då finns inte

tid att solidarisera sig med kvinnor som lever på 8000kr i mån-

aden.

LIkadant gäller när Roberto pratar om två bröst. Det kan älta

i veckor och åter glöms de fattiga kvinnorna bort.

När man sedan pratar om kamp så är vänstern offside när det

gäller hamnarbetarna. Det är en gåta att man inte samlas kring

en sådan central fråga som deras strejk.

Jag undrar varför man inte utmanar nyhögern i de ekonomiska

frågorna?

Varför tar man inte upp deras  tysthet om ekonomisk fiffel och skatte-

flykt? Ofta finns ju denna rörelses ledare med i dessas brott. Om de

så gärna vill prata moral och kultur så varför inte driva upp denna fråga?

Det finns fler exempel.

Vänstern skulle försvara sig med att man gör det, men det är bara att

de när det hettar till, när vi får debattstorm och när vi får kampanjer och

då handlar det nästan uteslutande och sex, kön och ras. Klass är inte

prioriterat.

Många av dem som hyllar det mångkulturella samhället

och som tillhör medelklassen är hobbyvänster. De har å-

sikter som är allmängiltiga och "fina"

Men när det kommer till skarpt läge så är deras åsikter in-

te mycket värda. Det kan nog räknas på ena handens fing-

rar hur många i svensk medelklass som aktivt väljer att bo-

sätta sig i förorten för att kämpa för det mångkulturella. Li-

ka få väljer en skola med förortsbarn till sina egna barn för

att visa solidaritet och på så sätt visa att man menar allvar

med kampen.

Snarare brukar resan gå åt andra hållet. De som profilerar

sig inom kultur, ekonomi eller politik som bor i förorten tar

chansen när de uppmärksammas och får tillräckligt med peng-

ar att flytta därifrån.

Detta är ju en av de stora orsakerna till att ingenting förändras

och sker en förändring är den till det sämre.

Medelklassen hyllar förorten för att det är så fint och människor-

na hjälper varandra. Det är ju helt enkelt inte sant.

Det är som underklassen innan organiseringen av vänstern i

slutet av 1800-talet och i synnerhet på 1900-talet, då lydde man

överhetens dagordning och de som eventuellt inte fann sin plats

söp och begick brott. Många fanns sin palts med religionens hjälp.

I stora stycken är det bilden av förorten i Sverige av idag.

Några få kämpar på i ännu mindre partier men det som är den

huvudsakliga vänstern finns inte på plats. Vänstern är idealist-

isk och tror att man förändrar verkligheten med vackra ord  ant-

ingen i debatter med likasinnade eller med facebookgrupper.

Stora delar av vänsterpartiets arvoderade förtroendevalda har

sin primära uppgift att försvara sina egna arvoden och position-

er.

Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, skrev Marx.

Det var sant då och det är sant idag.

Om detta skriver GP men inte ofta läser man samma analys i

vänsterns skrifter.

Nu har "gammelmedia" skruvat upp kampen mot de

"alternativa medierna" (bara dessa begrepp gör att

högern leder med 1-0) och i DN har man kollat upp

ledande figurer i de etablerade medierna och hittat

skattefuskare och ekonomisk kriminalitet. Det är ing-

et nytt. I spridda skurar har gammelmedia släppt dyl-

ika uppgifter men mer för att man har haft plats över

inte för att man upplevt dessa grupper som ett reellt

hot, men med Trump har läger förändrats. Det är fullt

möjligt att SD blir största parti i nästa val. Då blir kamp-

en på allvar. När då också journalister angrips som

grupp finns ett dubbelt engagemang i gammelmedia.

Det lustiga är att också synen på journalister har den

nya högern kopierat den gamla vänstern. Det var ju

resterna av den maoistiska rörelsen som började att

prata om mediavänster på 80-talet. Man såg denna

mediavänster som grupp som agerade i egna syften

och inte minst som en femtekolonn för en framtida

sovjetisk ockupation( maoisterna ansåg att Sovjet var

en imperialistisk supermakt och ärvde ordförande Maos

analys om att USA var en papperstiger som inte kunde

hota världen som man egentligen ville).

Så nu går den journalistgrupp till attack,

Frågan är om det är så smart.

De som läser och stödjer denna nyhöger kommer inte

att läsa eller lyssna. De kommer att få sin bild bekräftat

om att  eliten är ute efter deras talesmän. När man för-

ra året skrev om den rabiata Julia Ceasar och visade upp

hennes intellektuella nakenhet och suspekta sjukdoms-

historia( först oral galvanism och sedan elallergiker).

Men nyhögern slöt leden om henne. Ingen brydde sig

om att hon levt på bidrag större delen av sitt liv utan

man ondgjorde sig över elitens angrepp.

Dagerlind på Avpixlat svarar idag på att han utsatts för

granskning på samma Avpixlat. Hans skuld som baser-

as på en konkurs förklarar han så här:

Det är ett mönster hos dessa nyhögerprofiler att de ser sina

egna tillkortakommanden i livet orsakats av antingen muslim-

er i förorten eller muslimer i världen.

Ur Kalle Linds prat med Galagos Rolf Classon:

Vi spelar rock men vi spelar ingen roll.

Under 1970-talet fick den maoistiska rörelsen(SKP) för sig

att rockmusiken var imperialistisk. Vi maoister skulle alltså

inte lyssna på detta utan istället skulle vi lyssna på svensk

folkmusik och klassisk musik. Det var en svår tid där jag ha-

de stora problem med att följa linjen i fråga. Hur kunde rock-

musik i sig vara imperialistisk? Var det rytmen?

Långt senare 1991 kom en lärare i Skåne ut med boken För

Sverige-På tiden. Det är en underbar soppa av konspirations-

ideer och där åter rockmusiken kommer upp som farlig för alla.

Det finns nu en liten opinion för dessa tankar. Ekeberg får vara

med i Siewert Öholms debattprogram och fick visst genomslag.

Ekeberg hävdar att det är själva rytmen i rockmusik som dödar

våra sinnen. Hon har ett exempel med en amerikansk hemmafru

som prövade följande:

-En krukväxt i skåp utan musik som växer bra

-En krukväxt i skåp med klassik musik och där växer det så det knakar

-En krukväxt som får Led Zeppelin till livs och stendör

Mer om allt detta kan man lyssna på hos Kalle Lind när han pratar

om EAP.

 

Lite av Ekebergs tankevärld.

 

En annan konflikt som var intressant på 70-talet var att när

maoisterna gjorde rockmusiken imperialistisk och tyckte att

man skulle lyssna på opera och folkmusik gick deras rivaler

KPML(r) ut och ville förhindra ett nytt operabygge i Göteborg.

De lyckades fördröja detta tempel för borgerlig musik några

år med sina manifestationer.

Jag lyssnar på Studio Ett om hur man skall göra med kriminella

elever på skolorna. Det är en fråga som skolan konsekvent och

genom åren varit usel på. Man hittar inte lösningarna. Det är märk-

ligt. Genom åren har jag kunnat se vilka ungar som det kommer

att bli svårt för i framtiden. De killar som senare mördat, våldtagit

eller blivit mer eller mindre yrkeskriminella gick ju knappast under

radarn. De började tidigt och de var oregerliga och nästan alltid

hade de tufft hemma. De var tydligt både för skolan och alla runt

om.

 

Det var så även på min tid. Då hade man ju inge koll på droger ell-

er vilka som använde dem. En av mina äldsta vänner gick igenom

grundskolan utan att i princip lära sig någonting. I nionde klass gav

man upp och satte hon i  Gathenielmska skolan vilken hade som

syfte att arbeta med "vanartiga arbetarbarn". Där klickade det till.

Tuffa och oerhört engagerade lärare rättade upp honom och gav

honom språket. Han fortsatte inte skolan men läste massor och

engagerade sig politiskt.

I fotbollen kan man kolla av vilka grabbar som är på glid och ibland

kan fotbollen vara den enda verksamhet där de kan slappna av och

där de kan få känna sig duktiga för något de kan utöver att vara hår-

da och skrämma människor. När jag kollar tillbaka kan jag se att jag

haft en del av dem som det inte gick så bra för inne på samtal där

de jävlats på torget eller stulit. De lyssnade men det fanns inget

utanför fotbollen som kunde ta tag i dem. Skolan kunde det definitivt

inte.

För några år sedan kom M till skolan. han var stor och såg ut som en

nidbild av en farlig arab. Han hade det inte lätt i skolan och han var in-

te bra i fotboll. Men vi tragglade på i profilen. Så när han gick i nian fick

han ett totalspel en dag. Han rusade omkring i korridoren och skrek efter

sin jacka. Han slog omkring sig. Så kom han rusande rakt emot mig. Det

syntes att han tappat det. Ögonen var brinnande klot. Strax innan han nåd-

de fram till mig hoppade han upp och slog ner ett ljusarmatur och lysrören

slog golvet och exploderade. Någon meter framför mig stannade han upp,

jag var beredd på att sänka honom om han fortsatt, han gormade och skrek

och lyssnade inte på när jag försökte prata ner honom. Så gjorde han ett

utfall mot biljardbordet och tog en av träbollarna där vilken han slänger

iväg och det är en hårsmån från att träffa en lärare som springer mot lärar-

rummet. Jag putter då iväg honom och han springer ut på skolgården. Rek-

torn kommer och vi går ut till honom och han går nu att prata med. Jag följer

honom ut från skolan och när jag lämnar honom kan han prata. Då kan han

säga att hans jacka var på vift och det var orsaken till hans utbrott,

Konsekvensen blev att han fick flytta skola med föräldrarnas medgivande

och han fick gå på en särskild enhet till han slutade.

Det gick inget vidare för M. Han fortsatte in i gängkriminaliteten och förra året

vid jultid avrättades han i Biskopsgården.

De som idag härjar i våra gäng har ungefär samma historier i bagaget.

Om man vill ha lösningar på problemet måste man jobba upp grupper som kan

hantera dessa våldsamma pojkar och dessa grupper skall ha människor i grupp-

en som kan dessa pojkars tanke- och faktiska värld. Vissa saker kan man inte

läsa sig till och ibland behöver dessa unga grabbar känna att hot inte har en

chans att fungera för att den de hotar inte känner den minsta rädsla. Det får

man bara genom erfarenhet och genom relation.

Men även om detta gjorde kan man inte lösa problemen utan att samhället för-

ändras. När vi bygger upp klassamhällen kommer vi att ha en underklass som

om den som nu ställs helt utanför söker kriminaliteten som den enda vägen till

ett liv som skapar, om än meningslös och destruktiv, en mening. Idag har vi ju

närmast strukturellt byggt upp en underklass där man erbjuds kassa skolor som

inte klarar av problemen, där man har små möjligheter att få ett jobb och där man

kan drömma om att få en egen lägenhet.

Så som det ser ut idag får vi leva med gängen. Samhället ser inte ut att se prob-

lemets kärna utan tror att fler poliser kan lösa det. Våra politiker tror att repression

och moralpredikningar är lösningen. Så vilsna i verkligheten är de.

Men lever man i skyddade miljöer och aldrig upplever vad grabbarna i gängen upp-

lever så är det klart att man heller inte förstår vad det är för lösningar som krävs.

På 70-talet var radikal synonymt med alla former

av vänsteropposition. Idag kopplas det ihop med

högerextremism.

Liberal var under 70-talet närmast synonymt med

Folkpartiet. Idag är det minst sagt ett luddigt beg-

repp. Liberal är idag allt från marxist till libertarian.

I denna politiska soppa kan man också räkna in

ordet vänster. Liberal idag är väl närmast Centern

och Moderaterna. På 70-talet var det en beteckning

för de som i grunden var marxister. Idag är det

en beteckning för allsköns märkligheter i Miljöpar-

tiet och inom Vänsterpartiet finns det intersektion-

ella som ledande där man snarare sysslar med

detaljfrågor än systemkritik. En vänster som vi

definierade den under 70-talet finns representerade

i små partier med något tusentals, i bästa fall, med-

lemmar.

Höger eller konservativ idag kan kanske räknas in i

KD. Den identitära högern som i huvudsak står naz-

sim och fascism nära har gått framåt stark under sen-

are år och är otäckt välformulerad.

I senaste numret av Världens Historia har man en artikel

om Mao Zedong. Där står det att " Mao fick inflytande på

idealismen". För en gammal marxist känns det märkligt.

Vi är ju inte idealister utan materialister. Det är det materiella

i sig som förändrar inte tankarna om det. Men om man men-

ar att de som trodde på Mao en bit in på 70-talet så kan man

med fog säga att den dyrkan av Mao var närmast idealistisk,

alltså inte grundad på verkliga förhållanden.

En del av det som kallas vänster( skall inte blandas ihop

med socialism som är en helt annan sak)är Miljöpartiet.

I en opinionsundersökning som publiceras i AB är de nu

på väg ut ur riksdagen. Vem sörjer det?

Ingen åsikt verkar vara omöjlig att ha och vara med i MP.

Här finns två ledande figurer som avgått när deras islam-

itiska agenda avslöjats. Här finns kommunpolitiker som är

drivande i organisation som tror på chemtrails( en konspira-

tionside om att världens ledande företag, militär, politiker och

inte minst världens meterologer döljer att man släpper ut kemi-

kalier i luften för att passivisera världens folk). När man sedan

slutar i MP kan man bli ledare för landets friskolor.

Ingen behöver detta parti.

I undersökningen kan man nu läsa att SD bara är 3% från att

bli landets största parti.

Med Donald Trump vid makten i världens ledande imperilaist-

stat öppnas nu dörrar för kort sagt alla världens tokar. I USA

har sejter och rörelser som Breitbart och Altrightrörelsen när-

mast klättrat upp sida vid sida med de etablerade medierna.

Slår det igenom i USA kommer det till Europa och Sverige. Det

är ju närmast att betrakta som en lag.

Det lilla obskyra EAP som funnits sedan 70-talet och som ändrat

innehåll mer än någon kan räkna finns än idag och även de väd-

rar morgonluft med Trump.

SD och dess svans brukar vanligen bli ohyggligt upprörda

när feminister säger att det är män som begår våldsbrott

och våldtäkter. De brukar då hävda att man inte kan dra

alla män över en kam och att ett sådant synsätt är kränk

ande för alla de män som sköter sig. Sedan brukar de till-

ägga att det ju är invandrare som begår våldsbrott och våld-

täkter.

Katolska kyrkan, andra religiösa bokstavstroende och diverse

högergrupper vill inte att kvinnan skall ha rätt till sin egen kropp.

De vill förbjuda aborter då allt liv är heligt.

Samma grupper brukar inte sällan vara för dödsstraff.

Samma grupper säger aldrig något om den manliga onanins

slutgiltiga utlösning nämligen att vid varje pyts dödas 300 milj-

oner presumtiva liv.

Paolo Roberto skriver ganska lustigt:

”Bröst bevisar att män kan fokusera på två saker samtidigt”.

En ung man i Feministiskt initiativ blir förbannad över att

hans parti lägger energi på en sådan struntsak och mena-

de att det finns viktigare saker att arbeta med. Han public-

erar detta på SvT Opinion. Gudrun Schyman väljer istället

att framföra sin kritik mot Roberto i en glamsig talkshow i

Tv5.

Konsekvensen blir omedelbar.

Den unge mannen blir utesluten ur Unga feminister.

Jag kan inte minnas att man ens i stenhårt vänsterextremist-

iska partier med sin demokratiska centralism gick så längt

att man uteslöt någon för så lite.

 

 

Det folkhem på 50-talet som SD drömmer om att få tillbaka skulle ge oss:
-Motbok
-Rätt för män att misshandla och våldta sina fruar
-Rätt att misshandla våra barn
-Rätt att lobotomera psykiskt sjuka...
-Rätt att tvångssterilisera människor med fysiska och psykiska
  funktionshinder
-Diskriminera minorietetsgrupper(samer och romer)
-Homosexualitet klassades som en psykisk sjukdom

I förra avsnittet av Markus och Malcolm tar man upp hur

vänstern skall arbeta. Deras tes är att man skall vara med

populistisk i den bemärkelsen att man möter upp folkens

behov. De tar upp när kommunisterna i Ryssland drev kra-

v på varmt vatten på arbetsplatserna. De ryska arbetarna

drack kopiösa mängder Te men de fick dricka det med kallt

vatten. Kampanjen blev en stor framgång för kommunisterna.

Ett helt annat exempel kan man läsa i Den onödiga samtiden

av Lars Gustavsson och Jan Myrdal. De diskuterar där utveck-

ling och de problem som fanns och finns.

De skriver om tvätterskorna i Manchester som i alla tider stått

och tvättat i kallt vatten. Det kalla vattnet var ju en hälsofara.

De skapade diverse former av reumatism och muskelskador.

En dag kom en ung elingenjör till tvätteriet. Han såg att han

utan större kostnader kunde ordna så att man värmde upp

vattnet. Så blev det också. Kvinnorna blev upprörda över detta

till tag och gick ut i strejk. Mitt minne sviker mig om varför.

Var det för att de kände sig överkörda av en ungspoling som

löste ett evigt problem med enkla medel och att de upprördes

av att detta inte gjorts tidigare, eller ville de bara att allt skulle

vara som det alltid varit.

Man kan också läsa Traktorn av Ivar Lo-Johansson där den

nye disponenten vill modernisera sitt jordbruk och köper in

maskiner och moderniserar produktionen. Detta möter mot-

stånd från de torpare som tidigare hade sina arbeten inmut-

ade och då särskilt mannen som var ansvarig för mjölkningen

vilken blir helt överflödig med en mekanisk mjölkning.

Det pratas idag om fake news både från höger och

vänster. Båda sidor anser sig ha sanningen på sin

sida.

Vad vi har fått ett postmodernt momentum. Det hand-

lar inte om sanning. Det handlar om berättelser och i

huvudsak om hur vi talar om dessa berättelser.

Högern bortom moderater, SD och allsköns nyfascism

och nazism, trummar ut ett budskap om att vi är på väg

mot en systemkollaps. Vid en stilla eftertanke kan alla

se att så inte är fallet.

Ekonomin rullar på som nästan aldrig förr.

Vinster tas ut och bilförsäljningen är rekordstor.

Det är inte det rikas Sverige som riskerar någonting.

Däremot kan vi se att våra fattiga grupper har svårare

att få arbete, de fattigas barn får sämre undervisning

och kan nästan inte få en lägenhet och starta upp sina

vuxna liv.

Huvudsaken av alla mord och misshandlar drabbar de

fattiga.

Trots detta är det högerns berättelser som vinner.

Alla problem kan stigmatiseras som den fattiges fel.

Den förkrossande majoriteten av alla de som vill visa ut

invandraren eller stoppa flyktingen bor i miljöer där såd-

na människor inte finns och inte heller drabbas denna

majoritet av det som den säger sig vara rädd för.

Förnuft är inte inne. Nu är tid för propaganda och känslor.

Det är farliga tider.

 

 

Vänstern i Sverige har blivit idealistisk  Den tror

att man kan tänka bort problem. Staregin är att

man skall skita i arbetaklassen för den är korrum-

perad och korkad. istället skall man vända sig till

grupper som sägs vara underordnade i samhället.

De goda krafterna som arbetar mot klimathotet skall

inte ses i klass utan goda värderingar.

Samma princip gäller sex, kön och ras.

Alltså bara vi tänker gott kommer samhället att bli gott.

De som inte tänker gott skall helst förbjudas att tala.

Vad man inte tänker på när det gäller en dylik princip-

löshet i frågan om demokrati och yttrandefrihet är att

i exempelvis Sverige kan SD nästa val sitta i regringen

och då kommer de likt sina bröder i Polen och Ungern

slå tillbaka mot vad dem som de anser inte tänker gott.

När det gäller tankar kan man föreställa sig att vi skall

ta oss fram på en väg som är hundra meter lång. det

finns ett problem. Väger är täckt av en snövall. Vad

vänstern då föreslår är att vi skall tänka gott för då för-

svinner snön.

Socialisten säger till sina kompisar att skaffa skyfflar för

att at bort snön och endast så kan vi ta oss fram.

När moskeer byggs i Sverige kommer berättigad kritik

när Saudiarabien går in med stora ekonomiska medel.

Saudiarabien styrs ju av wahabismen som i princip står

bakom all islamistisk terror i världen. Det är ju en stor

paradox att väst använder sig av Saudiarabien som en

bundsförvant i kampen i Mellanöstern. Tydligen är oljan

viktigare än allt tal om frihet och demokrati.

Få om ens någon säger dock i Sverige att det är gott att

Saudiarabien stödjer islamister i Sverige.

Islam är ju under lupp upp på högsta nivå.

När man då hör att den amerikanska pingstkyrkan skall stöd-

ja den svenska pingströrelsen med mångmiljonbelopp för att

det skall byggas 30 nya kyrkor med församlingar i Sverige så

är det tyst.

Den amerikanska pingströrelsen tillhör den amerikanska hög-

ern och stödjer sitt land i alla imperialistiska upptåg som adm-

inistrationen i Washington kommer på. Man backar upp krig

och massdöd på civila under den amerikanska flaggan och men-

ar att allt sker med Guds goda minne.

Dessa kristna krigsgalningar skall alltså stödja sina svenska mot-

svarigheter och det hörs inte en röst till kritik.

Jag trodde i min enfald att religion överhuvudtaget skulle försvinna

in i historien. Jag trodde att jag skulle få berätta för mina barnbarn

att förr så fanns det människor som trodde på ett gasmoln och att

detta gasmoln styrde allt och alla, och om man pratade med detta

gasmoln skulle man få en massa saker.

Men vänsterns reträtt har ju öppnat vägen för en återkomst för all-

sköns religion, rasism och fascism. Sorgligt är det.

Lasse Berg berättar i senaste avsnittet av Filosofiska

rummet när han var i Rwanda efter folkmordet -94.

Han åkte runt och träffade hutuer som mördat totsier.

Berg berättar att ingen av de som mördat 10, 100 ell-

er 1000 totsier hade den minsta ånger.

Hutuerna såg nämligen inte på totsier som människor.

Totsierna var roten till allt ont. De var kackerlackor.

Jämför man med teroriken i Sverige idag är vi på väg

mot det hållet. Flyktingen/invandraren är den andre.

Den andre som mördar, våldtar och stjäl. Om bara den

andre försvann skulle paradiset komma åter till Sverige.

Om man vrider upp propagandan på den nivån står folk-

mordet om knuten. Ingen är vaccinerad mot ett dylikt koll-

ektivt vansinne.

Det enda invandraren/flyktingen inte görs ansvarig för är

klimathotet. Där har SD kommit på den rationella lösningen

att klimathotet inte finns.

När man hör om hur det blivit i Polen och Ungern efter

att högerradikala partier tagit över bör vänsterpressen

se över sina tidningar och rutiner. Om SD skulle bli en

kraft att räkna med, vissa spår att de skall bli det störs-

ta partiet nästa val, så kan vänstern räkna med tuffa tid-

er.

På 70-talet drev SKP och dess närstående organ som

Fib/K och andra linjen att man skulle vara oberoende

och inte ta emot något presstöd. Tidningarna skulle dri-

vas av prenumerationer och medlemsstöd.

Det fungerade för Gnistan och Fib/Kulturfront under en del

av 70-talet.

Men när medlemmarna började försvinna kom diskussionen

upp om man ändå  skulle ta emot presstöd.

1972 hade Gnistan en upplaga på 11216 ex varje nummer.

1981 hade det sjunkit till 4700( från 1980 9400).

I sammanhanget kan man läsa att Proletären hade sin högsta

nivå just 1981 med 8500 ex.

Genomgående för all vänsterpress är att den sjunker ihop rejält

under 80-talet och många tidningar försvinner eller för en tynande

tillvaro som ingen klarat av utan presstöd.

Den tredje kongressen var början till slutet för SKP. I förarbetet

till kongressen skrev man ihop argumenten mot presstöd:

-Presstöd ersätter en politisk förändring av tidningen innehåll, som en

 förutsättning för en ökad upplaga.

-Statlig presstöd för Gnistan underlättar en revisionistisk urartning av SKP

-Vi deltar i skatteutsugningen av folket

-Det ekonomiska och politiska beroendet  av den stat som vi säger oss bekämpa ökar.

-Inte någon som tagit emot statligt stöd i avsikt att bli stor och bra har

 kunnat frigöra sig från subventionerna. Om vi inte kan bli oberoende idag

 blir vi det aldrig. I ett spänt läge, då stödet rycks undan, blir fallet desto större.

-Vi har länge drivit en linje mot presstöd. Om vi plötsligt ändrar oss minskar

 folks förtroende för partiet och medlemmarna entusiasm för tidningen: Många

 kommer troligen att sluta sälja Gnistan.

I princip på varje punkt fick kritikerna rätt. Gnistan föll och partiet föll.

Om nu SD skulle bli största parti och driva linjen att dra in presstödet

för vänstertidskrifter skulle tidningsdöden för dessa skrifter och tidningar

bli närmast total.

Det är en verklighet man borde förbereda sig på.

SKP och Gnistan hade behövt studera Marx tes om att "varat bestämmer tänkandet".

 

 

 

 

Markus och Malcolm pratar en gång i veckan på sin podd om

vad vänster gör och så som denna gång vad den borde göra.

I huvudsak menar de att vänster är ute och cyklar och är i sto-

ra drag liberal. De efterlyser en kommunistisk strategi och en

vänster som handlar utifrån folkets behov.

De tar Lenin som exempel och då när kommunistpartiet satsade

på att ge arbetarna varmt te istället för det kalla blask de annars

fick dricka. Det var en propagandaseger och satte partiet på kar-

tan.

Översatt till dagens svenska politik så skulle det bli att stoppa in-

vandringen enligt de båda.

Jag värjer mig från detta sätt att se på problemet.

Jag tycker att de har allt för lätt att svälja den nidbild av invandring-

en och då i synnerhet bilden av invandraren som de ger uttryck för.

Det märks att de umgås mycket i högerkretsar och tar till sig av vad

de får höra. Jag läser och lyssnar på det mesta som skrivs och sägs

i floran på högerkanten men inte att jag därför köper den nidbild som

jag får mig till livs.

Visst finns problem men de är mer av klasskaraktär än av kulturell ell-

er etnisk. Vi vet , eller borde veta, att underklassen alltid är överrepres-

enterad i de flesta brott som begås utan då ekonomiska brott som krä-

ver stora pengar för att kunna begå( typ skattebrott). Då kan man inte

pådyvla invandringen den som enda faktor. Från PewResearchCenter

kan man läsa att nykomna invandrare begår färre brott än befolkningen

i övrigt och att sedan siffran ökar med den andra generationens invånare.

Jag delar inte åsikten att ett parti skall söka upp folket för att lura till dem

intresse för partiet genom att serva dem med det de vill ha. Om antisemi-

tismen är stark skall då partiet hetsa mot judar för att vinna folket?

Ett parti skall formas av folket och dess program skall vara en process.

det handlar inte om ett före och ett efter utan i linje med. Partiet skall va-

ra folket ( alltså inte Lenins teori om parti).Men om man nu är vänster

måste man välja att ibland vara ett mindre parti före att blir ett exempel-

vis rasistiskt parti.

 

På Morgonekot pratar man om jämställdhet inom

riskkapitalbolag. Det visar sig att det nästan inte

finns någon representation av kvinnor i dessa bol-

ags styrelser.

Riskkapitalbolagen står för 8% av landets ekonomi.

För tillfället finns de mest inom vård, skola och omsorg.

Det är där pengar finns att göra.

Den enkla modellen är att bolag köper skola. Sedan säljer

de alla lokaler och hyr dem istället. De trimmar organisation-

erna så långt det går, de kickar personal och ser över vad som

kan sparas på material och faciliteter. När detta är klart säljer

man vidare med vinst som följd.

Vän av ordning frågar sig vad det då skulle spela för roll

om det är kvinnor eller män som tar ut vinster från vår gem-

ensamma välfärd?

Skall vi nu går man ur huse och förklara kamp för att kvinnor

kommer in i riskkapitalbolagens styrelser?

Hur och vad skall kvinnor göra för att ens på något sätt för-

ändra dessa bolags sätt att arbeta?

 

 

En gammal historia upprepar sig. Pojke A får för sig

att han skall sno en jacka från pojke B och gör så.

Pojke C ser detta och berättar. Då sammankallar

Pojke A Pojkarna D,E,F.G,H och I för att dessa skall

hota Pojke C.

Vi har åtgärdad Pojke A med stölden. Han har fått ta

smällen med sin mamma.

Hoten skedde  i skolan och där har det vidtagits åtgär-

der.

Nu gäller det att stödja Pojke C med alla till buds stående

medel.

Några mindre bemedlade hjärnor skulle säkert säga att

detta är ett blatteproblem.

Icke.

När jag var 15år var det en stor konflikt i skolan som gällde

mobbing och senare droger.

Inkallade till rektor blev jag, Jens och LOB.

Jag "friades" från allt. LOB var någonstans mittemellan. Jens

åkte på drogerna.

Ilskan över detta lät Jens gå ut över mig och LOB.

Den senare misshandlades svårt två gånger.

Jag jagades i sex månader utan att de fick tag i mig.

De som jagade på Jens order var en grupp svenska pojkar

som inte visste vad som hänt men de såg oss som tjallare

och då skulle det dunkas. De brydde sig inte om vad som

hade hänt. De agerade utifrån vad Jens sagt. Vare sig jag

eller LOB hade sagt ett ord om Jens. Vi pratade bara för oss

själva.

Detta var 1973 i det som av vissa s k Sverigevänner kallas

idyllen i vårat land.

Killar som sluter sig samman i fega grupper för att ge sig på

enskilda finns i alla klasser och bland alla etniciteter. Ja, även

tjejer ger sig på andra tjejer på samma premisser. Grupper mot

enskilda.

Det som är svårt att förstå är att man inte klarar av att se hela

bilden.

Hur svårt kan det vara?

Varför ger man sig inte på den som stjäl? Den som våldtar?

Den som mördar? Den som misshandlar?

Nej, förövarna har svårt att se sina egna handlingar utan tycker

att de som berättar om dessa usla handlingar är de stora skurk-

arna. Detta förändras självklart om samma rånare skulle rånas

själv.

 

 

Idag var jag nere till stan för att köpa batterier till morsans

hörapparat. På vägen hem vid gamla spårvagnshallarna

cyklade en ung kvinna förbi mig. Det kändes inte bra. Så

i början av Pauli backe tog jag sats och tog mig ganska

lätt förbi henne i den branta backen. Då kändes det bättre.

På vägen hem på Marieholmsleden  kom en man

glidande förbi på en av de sorgligaste skapelserna

någonsin, elcykeln. jag la i tung växel och gav mig

fan på att jag skulle ta mig förbi honom igen.

Så i början av Marieholmsbron var jag alldeles bakom.

På väg ner tog jag mig förbi och trängde honom lite

grann och fick då många meters försprång.

Det kändes bra.

På 70-talet beskrev den vänster jag tillhörde media

som förljugen och i knät på etablissemanget, fast vi

använde överklassen som maktbegrepp.

Vi menade att media ljög om vad som skedde i sam-

hället, att man dolde de verkliga sanningarna och iställ-

et serverade lögner till folket.

Värst var kvällspressen men morgontidningarna var inte

så mycket bättre. Anders Harning gav ut Tidningslorden

som beskrev GP och Hjörne som en direktör med en lögn-

fabrik.

För att beskriva den verklighet som var kunde man ta Hein-

rich Bölls lilla roman Katarina Blums förlorade heder som ex-

empel. I den förgörs en ung kvinna av Springerpressen som i

sitt sökande efter skandalartade nyheter inte väjde för rena

lögner eller om man behövde gå över lik för dessa lögner.

 

Vi hyllade Gunter Wallraff som under cover letade sig in i hela

det tyska etablissemanget, eller överklassen om man så vill,

och avslöjade vad som sades och tänktes mellan skål och vägg.

Idag kan vi se hur den svenska högern i princip tagit över den

världsbilden.

Media ljuger. DN är värst och sedan kommer Aftonbladet och

Expressen.

Man hänvisar till just Böll och Katarina Blum.

När gruppen runt Granskning Sverige utger sig för att vara andra

än de är för att få etablissemanget att försäga sig relaterar de till

just Wallraff.

Uppochnervända världen eller vad?

 

 

I en debatt 2004 kan man lyssna till  Jimmie Åkesson

och Lars Leijonborg. Åkessons argument låg fast red-

an då och inte mycket har ändrats.

Det är det mångkulturella samhället som skapar problem.

Det är massinvandringen som skapar problem.

Det skall inte byggas moskeer.

Man håller rent framför egen dörr och utesluter rasister.

Invandrare skall assimileras.

Det kunde lika gärna vara idag.

Vare sig tid eller verklighet han förändrat SD. Deras politik

ligger fast och ingen kan anklaga dem för annat än vara

stabila i sin uppfattning om politik.

Jag tror också detta är deras styrka.

När andra partier byter linje, och det gör alla etablerade par-

tier, står SD fast.

De kunde säga 2004 att brotten ökar. Här kan vi säkerställa

13 år statistik och säga att det gör det inte. Morden ligger

stabilt runt 100 med en rejäl nedgång 2012 med 68 mord.

Det som hände 2015 visste SD inte 2004 ändå lät det lika-

dant då som nu.

När Ian och Bert skapade drag under galoscherna blev

det panik i den svenska politikindustrin. Lösningen på 90-

talet var att suga upp Ny Demokratis huvudfrågor och

göra dem onödiga. Det var då också till de etablerade

partiernas fromma lycka också så att ND slog sönder

sig själva med inre splittringar. Men som Bert Karlsson

påpekat de etablerade partierna med SAP i spetsen tog

i huvudsak över ND:s frågor och gjorde dem till sina.

2017 försöker SAP göra om denna lindans och ta bort

fokus från SD genom att ta över partiets politik inte minst

i frågan om flyktingar och kriminalitet.

2017 kan det var ett svårt misstag då SD ligger stabilt över

15% av rösterna. ND hade ju som mest 6-7%.

Antalet läkare ökar i Sverige. 2009 hade vi 379 läkare

per 100000 invånare, den siffran är idag 417.

Vi har alltså fler läkare men ändå pratas om en kris inom

sjukvården.

Det är märkligt att man inte kan se sambandet med explosionen

av den privata sjukvården kontra den offentliga.

Den som tar en privat sjukförsäkring behöver sällan vänta

längre än någon vecka på operativa ingrepp medan den som

är hänvisad till det offentliga kan stå i kö i år.

Läkare vill ha betalt och får bättre betalt i det privata.

Så vi bygger upp skillnader.

Den som är rik skall ha tillgång till snabb och god vård medans

den utan resurser får stå i kö och gå med sina smärtor upp till

flera år.

Åt den som har varder givet kan man läsa i Bibeln.

Det verkar vara lag i Sverige idag.