leifsjoqvist

Imorgon skall nazisterna marschera i Göteborg.

Med största säkerhet kommer det att bli någon

form av konfrontation.

Både nazisterna och en del av demonstranterna

har ju som syfte att skapa våld för att flytta fram

sina positioner så det mesta pekar på bråk imor-

gon.

En allvarlig fråga som finns i samband med denna

demonstration är den om NMR skall få finnas eller

inte.

De som ropar på förbud och är vänster har inte tänkt

långt. Redan finns många liberala debattörer och poli-

tiker som när de kräver förbund mot nazister i samma

andetag nämner kommunister och inte sällan sätter

de likhetstecken mellan nazism och kommunism.

Så början det stora hyvlandet.

Vad är en kommunist?

Vi vet ju hur det blir. om en sådan lag blir verklighet kom-

mer ganska snart varje radikal åsikt och handling att bli

olaglig.

Så bakom hörnet när man vill förbjuda nazismen står att

man ganska snart marscherar dit man säger att man inte

vill gå.

När Hanna Wigh berättar om att en förtroendeman för SD kör

upp fingrarna i skrevet på henne så hummar partiet och någ-

ra dagar senare utesluts några funktionärer. Inget parti ute-

sluter så många medlemmar som SD. Det är i sig en paradox

att det parti som vrålar om PK och att man inte får säga vad

vill utesluter flest medlemmar och unikt nog hela sitt ungdoms-

förbund.

Jag tror dock inte en sekund att partiet för detta kommer att tappa

röster. de som sympatiserar med SD har en huvudfråga och det

är hatet mot blattar och islam. I undergrupper till detta finns hatet

mot vänster och frigjorda kvinnor. De flesta män i SD tycker att

Hanna Wigh är en förrädare som fått för lite av det som de anser

att alla feminister har fått för lite av.

Det handlar inte om ideologi och sakfrågor i SD.

Det handlar bara om en enda sak.

Partiet kommer för eller senare att dö ut men innan dess kommer

de etablerade partierna att darra så mycket att de kommer att suga

upp det som de tror att de kan få fler röster av.

Det är i nästa fas det blir riktigt obehagligt när de etablerade partierna

med ideologisk riktning driver på det som SD startat upp.

Jag blev intervjuad av en journalistelev igår. Hon frågade vad jag

gjorde när jag inte håller på med fotboll och jag svarade att jag läs-

er mycket. Honfrågade då direkt vilken  bok som är den bästa jag

läst  Jag svarade direkt det som först dök upp i mitt huvud.

Martin Andersen-Nexö och Pelle Erövraren.

Boken blev känd igen när den filmatiserades av Billie August med

Max von Sydow i en fantastisk roll som Pelles far.

Men även om filmen är bra är romanen något helt annat. Filmen hand-

lar enbart om den första delen av fyra. Några år senare gav Nexö ut en

fortsättning på två volymer som hette Morten Röde.

Böckerna handlar om hur Pelle med sin far emigrerar till Bornholm från

det fattiga Sverige, bara de med lite pengar kunde emigrera till Amerika,

de utan gick ett sämre öde till mötes i fr a Tyskland, och tar drängtjänst

på en dansk bondgård.

Pelle och hans far är andra klassens medborgare som ofta är fallet med

immigranter vilket inte minst vår tid visar inte minst i vårat eget land.

Men som sagt det är en utvecklingsroman och när Pelle blir lite äldre

lämnar han sin far och blir lärling i Köpenhamn och tar del av samhällets

utsugning och orättvisor. Här har vi ånyo en koppling till vår egen tid. Där

Pelle och hans kamrater med tydlighet ser ett samhälle med stora orättvisor

och ojämlikhet tar de kamp. De organiserar sig och tar kamp. De bildar fack-

förening och parti. Under år bedriver de kamp utanför maktens boningar till

de en dag kommer in i desamma.

Man kan lära av detta. Det är de vackra orden eller de många mötens som

förändrar verkligheten det är den organiserade  kampen som gör det. Först

när det etablerade samhället ser att de inte kan mota olle i grind släpper de

taget. Man får inget, man får tvinga sig till det.

I fortsätttningsvolymerna Morten Röde handlar det om hur Pelle som blivit

sossepamp nu får ta en annan kamp mot sin gamle vapendragare Morten.

Det handlar om kampen mellan reformism och revolution.

Socialdemokrati och kommunism.

De fyra volymerna om Pelle är stor litteratur och som sådan tidlös. Roman-

erna om Morten  blir idag en aning för mycket plakat för att det skall hålla

över tid även om de som tidsdokument är intressanta.

I en föreläsning berättar man om hur en program skall

lära sig att spela ett spel. Det finns inga särskilda instruk-

tioner mer än basala. Men programmet får positiva besked

när den gör rätt och det visar sig att snabbt löser programm-

et mer än vad man kunde förvänta sig.

Så likt hur en människa lär in.

 

En nuvarande seniorspelare som jag tränat sedan unga år

och som jag haft många och flera gånger långa diskussioner

med om i synnerhet film kom med ett påstående i förra veck-

an som jag funderat på sedan dess.

Han jämförde mig med min son som tränare, han har haft oss

båda, och förmågan att lyssna.

I huvudsak sa han att jag lyssnade och såg intresserad ut men

om man frågade mig några dagar senare skulle jag inte komma

ihåg någonting.

Min son lyssnade också och såg intresserad ut men skillnaden

är att han skulle komma ihåg vad som sagts några dagar senare.

Jag kände mig lite sårad och kände inte igen kritiken, men när jag

rannsakat mig själv så ligger det lite i vad han sa.

Som tränare i en förening med massor av samtal varje dag har jag

kopplat på en autopilot i många lägen. Jag svarar utan att egentlig-

en reflektera och om samtalet varit som ett av många åker det ut

lika fort som det kommer in.

Ikväll sändes dokumentären I am not your Negro på SvT2.

Det är en berättelse om att vara svart i USA och om tre mord

på kända motståndare mot rasismen.

I förgrunden står dock inte de tre mördade Medgar Evers, Mal-

olm X eller Martin Luther King utan James Baldwin.

När Baldwin pratar förstår man betydelsen av den strukturella

rasismen. Jag är inte en nigger, jag är en man, säger han.

Men den strukturella rasismen i USA är ju sju resor värre än

den i Sverige. Det politiska klimatet också ett helt annat om än

att vi närmar oss det amerikanska med stormsteg. I en sekvens

i filmen får man se när unga svarta för första gången skall börja

i ett vitt amerikanska college och hur vita amerikanska ungdomar

bär banderoller som "Integration är kommunism".

Från 1870 till 1940 lynchade 5000 svarta i USA. Vita pöblar tog

lagen i egna händer, torterade och i flera brände svarta, innan

de hängde upp dem till allmän beskådan.

Frågan om svart eller vit i USA har betydelse. När det officiella

USA pratar om sin kamp för frihet och demokrati skaver det när

man ännu inte gjort upp med sin egen rasism och inte heller gjort

upp med sin rasistiska historia.

Men i Sverige?

I en krönika skriver Malcom Kyeyune om rasifiering:

När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen påpekade att »skillnaden i dag handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner bilarna« så sammanfattade han ironiskt nog dagens svenska rasifiering långt mer kärnfullt än det dussin radikala afrosvenska kulturkrigare som hållit låda åren dessförinnan. Jag märker det själv, i min vardag

I dag, för att låna ett uttryck, är det grundläggande attribut folk är intresserade av huruvida du är »kaos« eller inte. Folk som är »kaos« är de som bor i förorterna och inte sköter sig, de som lever på bidrag och bränner bilar, de som har patriarkala värderingar, trasiga hem, och taskig kvinnosyn. De är inte svenskar, för att de ser inte sig själva som svenskar. Kort sagt: »kaos« är den sortens människor som går att läsa om i tidningarna varje dag.

Kyeyune är vår tids Jan Myrdal. Myrdal började i slutet av 70-talet att i ökande

takt skriva om en vänster som han ansåg vara falsk. Då var den egentligen bara

ute efter makt och spelade under täcket med Sovjet. Han kallade detta för media-

vänster och fick applåder från höger för detta.

Idag gör Keuyune i princip samma sak. han ondgör sig över identitetsvänster

som han anser gör makten en tjänst när de inte ser de stora frågorna.

 

 

När jag tog mina första vacklande politiska kliv i början

på 70-talet så skulle man ju kunna tro att där bara fanns

en skog av vänsterrörelser och att Sverige var en stat

där inget annat fanns än socialdemokrati och så en enda

stor vänsterfamilj.

Så var det nu inte.

Av någon anledning som är oklar blev  vi unga runt Red-

bergsplatsen något annat under några år.

Första gången jag reflekterade över  vänster på ett djup-

are plan var 11/9 1973 när Pinochet genomförde kuppen

i Chile mot den folkvalde socialisten Salvador Allende.

Jag fyllde 15 år och bytte skola. Dagen innan kuppen

hade jag och en kompis busringt till Frank Baude för

att jag levde i en miljö som ansåg KPML(r) vara som

hin och håle.

Åren innan sprang vi pojkar på utsidan Hagahuset  och

erbjöd våra tjänster tillsammans med MC-gäng till polis-

en för att hjälpa till och rensa vänsterslödder som ocku-

perat detta hus ( Kolla Birros Upp till kamp).

Ännu ett år till var vi med och tillsammans med Demokrat-

isk Allians störde 1 maj-demonstration för r-arna på Kungs-

portsplatsen.

Nazisterna fanns närvarande också då. Där fanns det legend-

ariska paret Oredsson, Vera och Assar, som styrde Nordiska

Rikspartiet, NRP, och en av oss var god vän med partiets sek-

reterare hans Burgemeister.

Det fanns alltså nazister och jag tror i ungefär lika stort eller lit-

et antal som idag. Skillnaden heter internet. Idag kan en liten men

aktiv grupp nå ut lättare och bättre än någonsin.

Skillnaden är att när dessa grupper på 70-talet nådde ett gäng

virrpannor som vi var så var det en slump. Idag kan man nå långt

fler virrpannor än då.

Vi var barn. Vi hade en enorm frihet att forma våra liv. Mina föräld-

rar ansåg det vara i sin ordning att låta mig vara ensam hemma i

Göteborg i lägenheten som 13-åring över en helg. Jag delade ju

ut GP på mornarna så lördag morgon var ju arbetsdag.

Vi pratade aldrig politik hemma. Det var ett öppet fält för mig att

leta och söka. Det som kom först tog jag till mig.

När jag sedan som snart 16-åring började på Burgårdens gymnas-

ium var det inte heller där vänster som styrde. Det var MUF och i

synnerhet disco som styrde. Jag som nyvaknad vänsterslyngel vil

ken hade gått med i KU , alltså VPK:s ungdomsförbund, kände mig

ganska ensam.

Myten om det röda Sverige borde granskas mer.

Det har under hela efterkrigstiden funnits en mer eller mindre etabler-

at samarbete mellan svensk makt och USA.

Kapitalet har under samma tid haft sin makt intakt.

Sossarna jagade kommunister under samma tid (IB och SAPO).

 

När liberaler skall ta avstånd från nazister vill de alltid

i samma andetag ta avstånd från vänster som de jäm-

ställer. Det är försåtligt då vänster i stort i det svenska

samhället drivit fram alla reformer  som gjort vårt sam-

hälle humanistiskt och relativt jämställt.

Det är inte Gulag eller Det stora språnget det vill förhin-

dra att komma åter, nej, de vill komma åt facket och and-

ra folkrörelseaktioner som syftar till att synliggöra och

bekämpa samhälleliga orättvisor. De vill i synnerhet ta

bort allt folkligt motstånd mot att Sverige skall vara en

lydstat till världens enda supermakt.

De blir sorgligt men symptomatiskt att då MP genom  en

Rasmus Ling skriver i GP att det viktiga med demonstra-

tionen mot militära övningen Aurora är att visa att flera

vänsterorganisationer står bakom. Han nämner inte med

ett ord att Sverige över med världens enda supermakt hur

man skall kunna angripa Ryssland. Han tycker inte det är

något märkligt.

MP styrs av identitetspolitik utan något klassperspektiv över-

huvudtaget. För dem spelar det ingen roll att en enda super-

makt styr världens händelser och gör det med kriget som med-

el.

För Ling är det bra att Sverige går i denna stats ledband och

övar på att få utföra drängtjänst i en framtida konflikt.

 

Jag har under de senaste dagarna lyssnat på några liveplattor

från 70-talet och genomgående är att de är bättre än de studio-

plattor som spelades in vid samma tid med samma låtar.

Yessongs har jag skrivit om.

Pictures at an exhibition av Emerson, Lake and Palmer gjord-

es ju bara som liveplatta och inte studioalbum. Men ljudet är

bra och här liksom för många andra band i den progressiva

rocken verkar det som om när de får släppa loss och spela live

och inte styrs av studions krav på perfekta arrangemang så blir

det så mycket bättre.

Igår lyssnade jag på Colloseums liveplatta från 1971 och den slår

deras studioalbum med hästlängder. Jag lyssnar bara på original-

sättningen 68-71 och Chris Farlowe som hade en av historiens

mäktigaste röster.

Humble Pie Performance Rockin The Fillmore är ytterligare ett ex-

empel på när det svänger till betydligt bättre än på studioplatta.

Man kan ju knappast heller gå förbi  Made in Japan av Deep Purple

som sammanfattar Purple bättre än alla album för övrigt tillsammans.

Det finns många fler men den jag också lyssnade på i veckan var

Ten years after och Recorded live. Den bekräftar min tes om att

livealbumen blev så mycket bättre.

 

 

Om man sätter ihop grupper på 10 stycken konservativa,

liberaler, nyliberaler, sverigedemokrater, sossar och en

grupp med vänster, kommer den senare att utmärka sig

ganska snabbt med att ha hittat konfliktytor som visar sig

vara oöverbryggbara. Inom vänster som så varmt hyllar

kollektivet verkar finnas en inbyggd struktur att samla de

största individualisterna vilka i första hand vill höras och

synas och med kollektivet som fond för deras egen storhet.

Jag tänker på det när jag lyssnar på Markus och Malcoms

podd. Särskilt Markus Allard, grundare av Örebropartiet har

en tendens att i varje program ropa ut sitt hat mot annan vän-

ster efter ett gammalt koncept.

Under 70-talet fanns ju massa interna strider inom det som

kallades vänster. Det var trottar som var i fejd med stalinisterna

inom KPML och SKP. SKP var i fejd med KFML för att inte de

såg det sovjetiska hotet. Alla var de i fejd med VPK som ansågs

svikit allt vad vänsterns heder hetat och då i synnerhet tanken

på den stora revolutionen. Alla agerade de i den absolut sanna

kommunistiska vetenskapliga andan. Kommunismen kommer för

att den kommer för det har både Marx och Lenin sagt.

En sak som podden driver mer än annat är att den svenska invand-

rinsgspolitiken är av skada för underklassen.

Då köper man SD:s analys rätt av.

Den bygger på att vi har en gemensam kaka som om blattarna får

ta del av den så blir det mindre till den svenska underklassen.

Men är det en vänsteranalys?

Kapitalet strävar efter monopol och ständiga vinster och om det blir

ett minskat utrymme kommer den kaka som är till underklassen att

bli mindre.

Redan har vi sett hur privatiseringarna som startade under 80-talet och

som sedan exploderat gjort att kapitalet investerar i välfärd för att där

finns de bästa vinsterna att hämta ut. Det har föga eller inget med in-

vandrare eller flyktingar att göra.

Det internationella perspektivet har ju alltid vänsterns ena grindstolpe

och om man släpper den och blir etnovänster vad är då skillnaden mell-

an socialism och nationalsocialism?

Om etnisk svensk underklass , folket, drivs till att tro att allt är blattarnas

fel gör ju inte det att de har rätt i sina tankar.

 

 

 

Kultur betyder odling. Man planterar, sköter och skördar och sedan

börjar man om igen.

Så är det med några av mina favoritalbum.

1973 hörde jag Yessongs för första gången. Jag blev helt såld.

Den var magiskt bra.

Igår när jag cyklade till Lunden lyssnade jag på den 44 år senare.

Fortfarande lika bra, om inte bättre.

Det är en liveskiva och som sådan har man fångat ljudet otroligt

bra. Med tanke på den tekniska utvecklingen måste upptagningen

då 72-73 varit en fullträff. Allt måste ha klaffat.

När man har lyssnat så många gånger hör man detaljer. En hostande

man mitt i Howes ackustiska lilla solo på andra skivan är tydlig.

Yes hade innan denna liveskiva firat framgångar med  The Yes Album,

Fragile och Close to the edge. På Yessongs spelar man låterna från

dessa tre album.

Någonting händer live, De , i mitt tycke, ganska torra låtarna på album-

en, där allting är perfekt men ändå lite tråkigt, förvandlas till något helt

annat live.

Det är som om medlemmarna i bandet befriar sig själva och släpper loss

all sin förmåga. Här finns solon som jag alltså lyssnat på i 44 år och ännu

har full behållning av. Det är svårt att beskriva med ord vad som händer

med en låt som Starship Trooper som på studioskivan är bra men på live-

skivan blir magisk med sin fullständigt orgiastiska final.

Låt efter låt lyfter sig live, Yours is no disgrace, Close to the edge och inte

minst Roundabout.

Någonting händer när alla lämnar manus och låter känslorna löpa fritt.

Sålunda den bästa liveskivan någonsin.

För att lyssna till döden avbryter.

 

I sista numret av Arena intervjuas Per Wirten. Han berättar där

om sin misstro mot klassiska vänsterståndpunkter. I en recension

i Expressen går han ännu längre och menar där att vänsterns

framtid är att överge Marx.

Wirten skulle nog kunna beskrivas som indentitetspolitkens främsta

företrädare i landet. Han verkar mena att vi skall överge den gängse

klassanalysen och istället för att fokusera på klass driva frågor om

kön, sex och ras.

När högerns olika grupper pratar om kulturmarxister är det Wirten de

pratar om. Man vrider upp Gramscis tankar om överbyggnadens betyd-

else fullt ut och slänger bort den del där han håller fast vid Marx analys

om huvudmotsättningarna i samhället.

Så var hamnar då?

Vem skall angripa de ekonomiska orättvisorna i samhället om inte vänst-

ern gör det?

Vi har ju under de senaste decennierna sett en galopperande skillnad

mellan fattig och rik. Idag har vi närmast ett ekonomiskt monopol globalt

vilket kan flytta resurser från land till annat för att störa varje agerande

mot detta monopol.

I en sådan maktfullkomlig värld skall vi inte diskutera klass utan kön, sex

och ras?

I en sådan värld är det alltså bättre fylla spalter eller demonstrera på torg

för diverse frågor om sex, kön och ras?

Vad är huvudmotsättning och vad är det inte?

Vad fruktar monopolen?

Inte är det frågor om sex, kön och ras.

Det är snarare så att de som driver dessa frågor är nyttiga idioter till den

globala monopolkapitalet.

För trettio år sedan kunde man i så gott som varje vänstertidskrift läsa om

motstånd världen över mot både nationella förtryckare som globala ditos.

Det handlade om strejker, väpnade konflikter, böcker och tidskrifter som

gavs ut under hot om fängelse eller ond bråd död.

Idag lyser dessa beskrivningar med sin frånvaro. Istället handlar det om att

unga kirurgiskt vill byta kön eller slöjan eller niqabens goda inverkan för kvinno-

kampen.

Det ena borde inte utesluta det andra, men det är vad vi fått.

Vem firar mest över att vi inte längre angriper klassamhället?

 

 

 

Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål

har under senare år öst ut pengar på skrifter som skall skildra åren runt

-68. Det är självklart mycket kritiska röster som kommer till tals. I fall som

Svante Nordin och Lennart Berntsson handlar det om avfällingar som

vänt helt om och som idag suger på den kapitalets spene de en gång så

innerligt föraktade.

Det handlar nu inte bara om -68.

Det handlar om att göra all slags vänster farlig.

Även den frihetliga delen av vänstern skall dras ner i grottekvarnen.

Det intressanta är att när då dessa liberaler börjar att skuldbelägga

Gramsci och Marcuse så hamnar de i samma ideologiska fruktkorg

som diverse rasister och nazister. Gemensamt för denna fruktkorg

är att de pratar om kulturmarxism som något etablerat och tydligt.

Det är det inte. Den propaganda som förs mot denna kulturmarxism

är av samma konspiratoriska art som de som tror på Illuminate och

Zog.

 

Det finns mycket att kritisera inom vänster inte minst för vänstern själva.

Synen på Stalin eller Gulag inte minst.

Men det som vore av större intresse borde vara att skapa alternativ för

ett samhälle som håller på att rasa ihop av motsättningar. Då menar jag

inte pseudospåret om migration utan om det ojämlika klassamhälle som

idag restaurerats till 1800-talets skillnader mellan fattig och rik.

Då som nu fanns och finns en repression att ta sig förbi och det finns en

imperialism som i mycket styr vår nations politik.

Så hur skall vi agera nationellt och inte minst internationellt?

Hur ser det svenska klassamhället ut? Vem är arbetarklass idag och vem

är medelklass och hur skall man verka mellan och mot vad?

Hur skall vi se på nationen? Vilka är våra fiender och vilka kan räknas som

mer eller mindre allierade?

Hur skall vi agera i synen på arbete? inom en snar framtid kommer massor

av arbete att robotiseras och automatiseras. Vad skall då människor göra?

Hur skall vi skapa nya arbeten? Hur skall vi definiera våra liv när inte arbete

kan göra det?

SD och deras svans kräver att vi skall ha god kännedom om vårt

lands historia, kultur och traditioner. De anser detta så viktigt att det

skall avgöra om en människa skall få stanna i vårat land eller inte.

När det gäller det egna partiet anser man dock att historielöshet skall

råda. De menar att åren mellan 1988 och 2005 egentligen bara är en

obetydlig parentes som ingen skall prata om.

Man säger sig ha ändrat helt politiskt från den tidens uppenbart rasis-

tiska agenda.

Partiet säger alltså att människor kan ändra sig.

Om organisationer kan ändra sig borde väl kulturer också kunna göra det?

 

En sommar för 39 år sedan satt jag ensam i  mörkret och

lyssnade på OBS. Kulturkvarten. Varje vardag kväll 2200

lyssnade jag.  Just denna kväll handlade det om de nya

franska filosoferna. Jag har alltid varit intresserad av dem

som bryter mönster. Det pågick vid denna tid ett sökande

efter att hitta nya former för vänster. Nya former och nya

tankar. Andre Gorz var väl inte den mest populära men han

var i mitt tycke rätt ute. Han ville att arbetet skulle ha mening

och att vi skulle arbeta för andra ungefär hälften så mycket

som gjordes( gäller ju in i våra dagar). Många kände att den 

vänstern stelnat. Hur kunde Lenin eller Mao svara på frågor-

na som ställdes i nuet?

Så kom då Levy och Glucksmann med sina böcker.

I huvudsak ställde de frågan:

Hur kan vi prata om socialism utan att göra upp med Gulag?

Det är in idag den centrala frågan.

Socialismen kan inte var en ideologi som ger oss mer repression,

läger, förföljelser, mindre yttrandefrihet och mötesfrihet.

Socialismen måste ju vara motsatsen: mer av allt det goda utan den

utslagning och ojämlikhet som kapitalismen har inneboende i sig.

 

I Oliver  Stones långa intervju med Putin kommer de att tala

om Gorbatjov. Putin menar att Gorbatjovs perestrojka och glas-

nost föddes ur de diskussion som de nya franska filosoferna

hade startat.

Det ledde efter Sovjets fall till en hyperkapitalism som knappast

någon önskade.

Kunde det ha blivit annorlunda om Gorbatjov och hans falang vunnit

över Jeltsin?

 

Idag måste vi börja om och börja rätt.

Många frågor måste upp på bordet och kritik för att inte göra om samma

misstag måste göras.

Det är hög tid. Samhällets orättvisor försvinner inte.

Idag har den yttersta högern tagit på sig ansvaret att göra något åt

dessa orättvisor. Det är att kasta sig ur askan i elden. Men de kommer

att marschera på och kommer inte att sluta förrän någon eller något hin-

drar dem.

 

 

Den avgörande orsaken för dem som anser att Sverige

förfallit och drabbats av kaos är hur många som mördas

och drabbas av våld.

Självklart är också allt blattarnas fel.

De som då anser att kvinnor skall skyddas, att pensionärer

skall få sin pension och att man skall få fira midsommar, vill

i första hand utvisa, i lite olika stor mängd beroende på hur

nazianstruken man är, blattar.

Grundanalysen är att allt är blattarnas fel oavsett vad.

Om man skall räkna på dödande borde man se till självmörd-

andet. I genomsnitt tar 2000 människor livet av sig varje år.

Fram till 80-talet låg denna siffra stabilt högt, det goda folkhem-

met krävde sina offer, för att minska under 80- och 90-talet, för

att sedan öka igen under 2000-talet.

Om man nu kan säga att det är samhällets fel att det pågår ett

mördande på våra gator som dödar runt femtio personer varje

år ( resten av dödandet är det gamla vanliga, att någon familje-

medlem dödar en annan) men i samma stund fullständigt blunda

för att 2000 dödar sig själva i sina hem, så är analysen mer än

grund.

Kort sagt: de som ylar över mördandet på våra gator bryr sig inte

om människoliv. De har en agenda och det är den rasistiska. De

använder de dödade, vilka de oftast tycker är bra som döda, för

att framföra nazianstruken propaganda.

I  Uppdrag Granskning i förrgår så visades ett reportage om

Biskopsgården och gängkriminalitet. Man kan fråga sig om

den markerade grundfrågan är rätt: Beror kriminaliteten på

etnisk bakgrund?  Det är ju vad man som blivit av en gammal

sanning.

Vi vet ju sedan urminnes tider och särskilt sedan vi började

bygga städer att socialt utanförskap, alltså underklass, är den

stora orsaken till brott. Kombineras den med alkohol och drog-

er ökar benägenheten att begå brott. Tillför man sedan en lätt-

het att skaffa sig och att bära vapen ökar brottens grovhet,

Ibland framför man USA som ett föredöme när det gäller inte-

gration. Men tittar på städernas utanförskapsområden där så

är det ju ännu värre än här. Där skjuts ännu mer än här och mör-

das ännu fler.

I gårdagens program finns en intressant tes och det är den att man

gått från organiserade gäng till löst sammansatta. Jag minns bara

några decennier tillbaka när man pratade om albanligan, ASIR, OG

eller MC-gäng. Idag hörs knappt något, Det är södra och norra Bis-

kop och inte så mycket mer. Backa hör vi inte så mycket längre om.

Det handlar idag mer om personer och släkter som livnär sig på drog-

försäljning och trafficking, med klar tonvikt på det första. Det handlar

om personer som verkligen fångar dagen, carpe diem. De bryr sig

om de skall bli skjutna men de tänker inte på att de kanske får sitta 20

år i fängelse. Så de litar till sina egna. Problemet verkar vara att när

det är så lösa organisationer så är det lätt att byta och bli fiender över

en natt. Den s k hedern många av dessa kriminella omger sig med är

inte värd mycket, i princip handlar detta hedersbegrepp bara om dem

själva och den för dagen som är bästa kollegan.

UG visar att i Biskop handlar det om ca 20 individer som driver runt med

droger och vapen. Den stora frågan är varför så många håller dessa röt-

ägg om ryggen och anser att det är mer skamligt att prata med polis än

att berätta vad dessa kriminella håller på med? Man håller alltså några

superegon om ryggen för att det anses vara skamligt att "tjalla".

Historiskt finns ju detta som företeelse. Jag minns min egen ungdom där

man inte bland arbetarklass och ännu mindre på landet ville dra in polis

i vad som hände. problem skulle lösas utan polisens inblandning.

Historiskt har ju polisens huvudsakliga uppgift varit att försvara det be-

stående och de rika och deras tillgångar. Det är därför det blir lite märk-

ligt när polisen pratar om ett VI när det skall utföra sitt arbete.

Är vårat samhälle av idag ett VI?