leifsjoqvist

2021-01-21
11:02:02

Sänkt av Corona
Torsdagen  3 december började jag känna mig hängig och
på fredagen var det ganska lika, men jag gick till skolan och
hade två lektioner. På eftermiddagen blev det sämre och jag
ställde in fotbollsträningarna. Natten till lördag var det som om
någon drog ur proppen. Jag blev helt slut. Kroppen var inte med.
Det gick inte att ta in något i munnen. Om jag försökte blev det i
munnen till ruttna paprikor. I huvudsak drack jag vatten och Cola
light i två veckor. Jag hade ingen särskild feber men var utslagen.
Under tiden ansattes jag av konstiga drömmar som gjorde att jag
vaknade som när man har mardrömmar. Det jag mindes var dock
att drömmarna inte handlade om mig och i sak var ganska banala.
Två män som sprang ikapp och förlorade är ju inte direkt något att
få hjärtslag för. Vad värre var att jag rasade i vikt. På två och en halv
vecka förlorade jag 16 kilo. När jag säg mig i spegeln när det var
som värst började nästan gråta: var det bilden av mig själv jag sett!
Jag såg ut som 85år. Ena foten i graven. Där fettet försvunnit var
det hudveck. Axlarna sluttade. 
Dagarna innan jul kunde jag börja äta skorpor och dricka soppor av
olika slag, mest blåbär och nypon. Jag pratade med min d-sköterska,
efter att jag testat mig och tagit blodsocker, och hon sa att nu var det
fritt fram att äta vad jag ville. Kroppen skulle kompenseras.
Jag tog henne på orden. Dagarna efter jul var det läge att börja äta.
Så tre veckor senare har jag nu gått upp 18kg och är i princip helt
återställd.
Det jag tar med mig är känslan av att vara utelämnad.
När kroppen inte är med mig är jag reducerad.
Det närmast psykosliknanade drömmarna skrämde mig, men gav
också en slags förståelse för hur det kan vara att vara utelämnad
till detta tillstånd.