leifsjoqvist

Just har startat en diskussion som borde vara
central hos varje medborgare.
Den handlar om hur vi skall älska.

Älska med ägandet som huvudmotiv och
det
blir svårt att skilja ut det vanliga parförhållandet
mot prostitutionsförhållandet.
Bägge dessa handlar om att äga.
Man är i ihop med någon för att utöva kontroll eller
att bli kontrollerad.
Man vill bli älskad och bekräftad och önskar att ens
partner bara är uppfylld av en själv. Ägandet föder svartsjuka
och trångsynthet.
Denna typ av relationer ligger ju till grund för samtliga
våra perversioner som tar sig uttryck i allt från vanlig
misshandel över repression till krig.


Det sanna älskandet är ju det som finns i relation till barn.
I den relationen blir jag glad över att mina barn finner lyckan.
Jag glädjs över att de har många relationer och känner en
tillfredsställese över en stor självständighet.

Den riktigt sjuka människan är ju den som perveterar detta
älskande i pedofili eller som använder sina barn i skilsmässa
för att maximera möjligheten till ägande.

Är det ens meningsfullt att prata om någon annan kärlek än
den villkorslösa?
Är verkligen den chimära som vi dagligen matas med något
annat än molekylära transaktioner?
Är inte parförhållandet till för att mota ångesten vid grinden?
Är inte parförhållandet till för att vi skall ha någon att projicera på,
någon som i alla fall har det värre än vi?