leifsjoqvist

I senaste numret av Arena firar de klasslösa
feministerna nya triumfer. Könskampen är av
de tröttsammaste medelklassprojekten. Dess
yttersta syfte är att använda alla förtryckta kvin-
nors lidande till att lyfta några få damer in i den
gyllene maktsfären. Feministerna i Arena är lika
vidsynta som imamerna i Teheran eller pastorerna
i Utah.

Det börjar direkt. Devrin Mavi har en sällsynt korkad
blänkare om den lysande serien Upp til kamp. Den
hyllar enbart det manliga arbetarpatriarkatet, säger
Mavi. Titta upp ur rödvinsglaset kärringjävel och titta
på serien! Jag såg 6 timmar där de starkaste och
konsekventaste kämparna var kvinnor. Männen var
ju ett ömkligt kapitel i serien.

Det blir sedan bara värre. Vanja Hermele drar till strid
för Maja Lundgren. När man vill ta död på litteraturen
så startar man en esoterisk diskussion bland litteratur-
vetare. Vill man göra en paranoid människas paranoida
uppfattning om tillvaron till förtryck kallar man in en gender-
forskare.
Hermele måste vara det mest intetsägande jorden fått fram.
Hon pratar om manliga härskartekniker och målar upp mask-
ulin terrorstat på knastrig genderska. Hermele skulle med lik-
nande teknik kunna bevisa alkemins allmängiltighet.
Inte ett ord om Lundgrens påhopp och märkliga slutledningar,
bara massa tjafs om konstens stora frihet ( så länge det tjänar
gendersyften). Låt Lundgren skriva, men låt för fan folk som blir
påhoppade av denna korkskalle försvara sig utan att det skall
kallas övergrepp.

Det fortsätter vidare med ett tema om fetma. Åter handlar det om
kvinnor som de mest utsatta. Jag inbillar mig att feta män inte hel-
ler har det alldeles lätt. Feta underklassmän tycker nog inte att stun-
den på jorden är skitkul.
Det är fetman i sig som är problemet, inte könet.

Denna nya "radikala" "vänster" som Arena säger skriva för hoppas jag
verkligen knoppar av sig och dör sotdöden på redaktioner och universi-
tetslokaler.