2005-11-23
16:50:38
Meningen med livet 6
Det är november.
Det är mörkt.
Allt är skitråkigt.
Det är inte ens gott att dricka öl.
Det är inte ens kul att ta en cigg.
Smakar runk.
Fotbollen är skittrist och det känns som
om jag omges av en massa idioter som
bara styrs av egenintresse.
Jobbet har varit tråkigt i fler år.
Där styrs viljan inte ens av egenintresse
utan av vakuum.
I detta tillstånd av alltings hopplöshet och
meningslöshet la jag mig och kollade om
"Deer Hunter".
På 70-talet när denna film kom var jag maoist
och sympatiserade med de som gick utanför
biograferna och manade till bojkott av filmen.
Ja, den jämställdes med exempelvis "De gröna baskrarna"
ett tragikomiskt krigsepos med John Wayne i
huvudrollen.
Så väldigt, väldigt dumt det kan bli.
Michael Cimino som gjorde filmen var ju en
epiker med klara rebelliska drag.
Han ligger ju i samma fåra som John Sayles och
skall man jämföra med litteraturen dyker namn som
dos Passos och Upton Sinclair upp( I USA borde varje skola
ha serien om Lanny Budd som obligatorisk läsning).
"Deer Hunter" handlar ju i första hand om ett gång stålverksarbetare
och deras vardag.
Känslan av undergång finns på många plan.
En industri som finns för att den alltid funnits.
Ett patriarkat som fyller livet med öl och jakt.
Ett krig som krossar illusionen om dem amerikanska drömmen.
Det är när allt kommer omkring en fantastisk film.
Det är filmen där Chuck Aspegren gör sin enda
filmroll.
Att vänstern ogillade den tror jag att det beror på
att den
a)handlade om smutsiga arbetare och inte ren medel- och överklass
(det var alltså ett identifikationsproblem)
b)visade upp vietnameser som gjorde omänskliga handlingar
( i propagandan räckte det inte med att vietnameserna hade rätt,
de skulle dessutom vara goda och istället för att skjuta amerikanska
fångar så skulle dessa sättas i skola för att ändra sitt tänkande.
Hur många tänker på omskolning om man fått en stor del av sin familj
och släkt dödad av amerikaner).
Cimino gjorde också ett praktfiasko med Heavens gate.
Det är en av de bästa filmer jag sett.
Cimino stred i flera år med sina finansiärer om innehåll
och form.
Den var ju närmast socialistisk i sin socialrealism.
Heavens gate knäckte antgaligen Cimino.
Han gjorde sedan en skitfilm med Rourke som hette "Drakens år" och
sedan ett pekoral med världens sämsta skådis, Cristoffer Lambert
(mannen som gav det stelopererade ansiktet ett ansikte),
som hette "Sicilianaren".
Efter tre timmar Deer Hunter kände jag mig lika luftig
som om jag blivit överkörd av en ångvält.
Någonstans i mörkret ekade min morfars ständiga remsa:
pessimismen bekräftar alltid sig själv.
Skall försöka att tänka på det.
Det är mörkt.
Allt är skitråkigt.
Det är inte ens gott att dricka öl.
Det är inte ens kul att ta en cigg.
Smakar runk.
Fotbollen är skittrist och det känns som
om jag omges av en massa idioter som
bara styrs av egenintresse.
Jobbet har varit tråkigt i fler år.
Där styrs viljan inte ens av egenintresse
utan av vakuum.
I detta tillstånd av alltings hopplöshet och
meningslöshet la jag mig och kollade om
"Deer Hunter".
På 70-talet när denna film kom var jag maoist
och sympatiserade med de som gick utanför
biograferna och manade till bojkott av filmen.
Ja, den jämställdes med exempelvis "De gröna baskrarna"
ett tragikomiskt krigsepos med John Wayne i
huvudrollen.
Så väldigt, väldigt dumt det kan bli.
Michael Cimino som gjorde filmen var ju en
epiker med klara rebelliska drag.
Han ligger ju i samma fåra som John Sayles och
skall man jämföra med litteraturen dyker namn som
dos Passos och Upton Sinclair upp( I USA borde varje skola
ha serien om Lanny Budd som obligatorisk läsning).
"Deer Hunter" handlar ju i första hand om ett gång stålverksarbetare
och deras vardag.
Känslan av undergång finns på många plan.
En industri som finns för att den alltid funnits.
Ett patriarkat som fyller livet med öl och jakt.
Ett krig som krossar illusionen om dem amerikanska drömmen.
Det är när allt kommer omkring en fantastisk film.
Det är filmen där Chuck Aspegren gör sin enda
filmroll.
Att vänstern ogillade den tror jag att det beror på
att den
a)handlade om smutsiga arbetare och inte ren medel- och överklass
(det var alltså ett identifikationsproblem)
b)visade upp vietnameser som gjorde omänskliga handlingar
( i propagandan räckte det inte med att vietnameserna hade rätt,
de skulle dessutom vara goda och istället för att skjuta amerikanska
fångar så skulle dessa sättas i skola för att ändra sitt tänkande.
Hur många tänker på omskolning om man fått en stor del av sin familj
och släkt dödad av amerikaner).
Cimino gjorde också ett praktfiasko med Heavens gate.
Det är en av de bästa filmer jag sett.
Cimino stred i flera år med sina finansiärer om innehåll
och form.
Den var ju närmast socialistisk i sin socialrealism.
Heavens gate knäckte antgaligen Cimino.
Han gjorde sedan en skitfilm med Rourke som hette "Drakens år" och
sedan ett pekoral med världens sämsta skådis, Cristoffer Lambert
(mannen som gav det stelopererade ansiktet ett ansikte),
som hette "Sicilianaren".
Efter tre timmar Deer Hunter kände jag mig lika luftig
som om jag blivit överkörd av en ångvält.
Någonstans i mörkret ekade min morfars ständiga remsa:
pessimismen bekräftar alltid sig själv.
Skall försöka att tänka på det.
Kommentera inlägget här:
