leifsjoqvist

Igår cyklade jag upp till Delsjön för att bada.
Jag har gjort så hela veckan.
Jag tar mig till den västra sidan för att slippa
trängas.
Då får jag gå några kilometer, men det är det värt.

Igår låg det en lien fågelunge på stigen.
Den hade skadat vingen så att det blev bara
några små hopp när den  försökte att lyfta.

Jag prövade att ge den vatten men den var alltför rädd
för att kunna ta emot det.
Den sköna orörda naturen är nu sådan att svaghet
kasseras direkt.
Fågelungen hade skadat vingen och därmed blev
den ointressant för modern.

Vi kanske borde inse att naturen är ett och vår
bild av den en helt annan.
Vi lever i illusionens och fabels tid där djur
pratar till oss.
Djur pratar inte- det borde vi begripa.
Men människor buktalar genom djuren.

Jag såg ingen annan väg än att avsluta
lidandet för den lilla kraken.
Jag knäcke nacken med ett litet knyck.

Jag gick sedan och badade.

Men jag kunde inte sluta att tänka på den lilla fågeln.

Jag mindes när jag som femåring hittade en
liten talgoxe utanför torpet i Värmland.
Min mor hjälpte mig så att jag kunde göra en
liten bädd för den i köket.
Jag försökte att mata den.
Men den var för skadad och dog snart.

Jag mindes också hur grannen visade mig hur
man avlivar kattungar. Man lägger dem på vedkubben
och slår med baksidan yxan.
Det var inte vad en 6-årig liten kille ville se.

Men grannen var bonde.
Han menade inget illa.
Han visste att katterna skulle fara illa
utan tillsyn.
De katter som redan fanns låg alltid i
hans knä när han sörplade kaffe på fat.

I mitt inre kom det tankar om vad jag kunde
ha gjort  istället.
-Jag kunde ha tagit med mig fågelungen och
 kurerat den.
-Jag kunde låtit den vara och hoppats att försynen
  skulle räddat den på något sätt.

Men i slutändan såg jag råttor , vesslor, kråkor eller
måsar som sakta åt upp den lilla fågelungen medans
den ännu levde.

Men något riktigt bra svar hittar jag inte.
Inget som gör att det känns bra i mitt inre.