2018-12-31
23:21:44
Avgörande år
1978 gav Jan Myrdal ut en liten volym som hette Avgörande år.
Den blev en slags vattendelare för de som ansåg att SKP och
gruppen som fanns nära dem skulle vara en annan slags vän-
ster än den som fanns för övrigt i landet.
Stefan Lindgren skrev ett utförligt förord som förstärkte avsikten
att göra ett trendbrott.
Hur stor betydelse den fick för landet i stort är svårt att veta men
för SKP var det definitivt början till slutet.
Här markeras att det skall vara ordning och reda på de som
kallar sig kommunister. Det är också en markering att det nu
var hög tid att tala om vem som var för att försvara sig mot
Sovjet och vem som inte var det.
Men det centrala var att man skulle vara emot vänsterflummet.
det skulle vara ordning och reda i skolan. Flummet bort och kun-
skapen in.
Kampen skulle tydliggöras mot droger. Inga knarkare i landet och
gärna en motbok in.
Psykoterapin fick sig en släng och vad som sker i sängkammaren
är något mellan mannen och kvinnan när lampan släckts.
Det som sedan skulle uttaladär man s som mediavänster får här sin start.
Man kan nog säga att dagen nyhöger argumenterar på samma
sätt när de pratar om kulturmarxismen.
Boken blev en snackis för övrig vänster där man markerade varför
man inte skulle vara en SKP-are. Vid tiden var det också SKP som
tyckte att rockmusiken var fiendens musik.
Igår lyssnade jag till Snedtänkt där Kalle Lind samtalar med Mikael
Wiehe och Mikael Segerström. Det är otroligt roligt att höra dem pra-
ta om det progressiva 70-talet. de kommer in på Tältprojektet. Seger-
ström berättar då om de timmeslånga stormötena som han inte var
någon större vän av. Han nämner i sammanhanget att man skulle
diskutera allt även om hur man skulle göra köttbullar. Det är en pass-
ning till en av artiklarna i boken Nu blir det jul igen. Här berättar Myr-
dal hur man gör köttbullar på folkligt vis. Idag kan jag känna att detta
skulle lätt ha kunnat skrivas av en nyhöger som menar att man inte
får fira jul.
2018-12-29
23:00:11
En slags utbrändhet
Fö.r tretton år sedan började jag skriva på bloggen.
Det var en tanke att använda den som dagbok som
fick mig att börja. Jag skrev under åtta år när barnen
var små och det är en glädje idag att läsa. Jag får min-
nas saker jag Då mina barn idag är vuxna och i min
äldste sons fall har egna barn, 4 och 1 år gamla. Hur
var mina när de var i den åldern? Ja, det kan jag nu
läsa.
Det finns självklart en liten hake. Jag kan inte vara
helt öppen med det jag skriver då ven som helst kan
gå in och läsa. Det finns en censurerande kraft. Å
andra sidan visste jag ju att någon kunde komma åt
att läsa dagboken så även där fanns saker som inte
kunde skrivas.
Genom åren har jag haft väldigt få kriser. Jag lärde mig
tidigt att acceptera att livet ibland stannar upp och ger
käftsmällar. När det sker gäller det att vänta ut smärtan
tills den ger sig av. Flera gånger under mitt liv har detta
hänt och varje gång har jag väntat ut. En gång var en kon-
flikt på jobbet med och slog och då hade jag en period på
cirka en månad när jag ahde kraftig ångest. Jag kunde in-
te fokusera eller koncentrera mig då tankarna maldes ner
i konflikten. Det var som någon attackerade min hjärna med
tankar jag inte ville ha. Inombords skrek jag. Utåt var jag tyst.
Min då fyraåriga dotter frågade mig när vi var ute och åkte
pulka: pappa, varför gråter du? Jag grät inombords, inga
tårara fanns utåt, och hon kände det.
Det blev en vändpunkt . Jag attackerade källan till vad jag
trodde var orsaken. Jag hotade personen med att jag skul-
le slå honom sönder och samman om han inte slutade sin
skit. Han blev rädd och ganska snart förstod jag att det var
han som var orsaken. Ångesten ebbade ut och ganska snart
blev jag "normal" igen.
Sedan den dagen har jag alla taentakler ute för att känna av
om ångesten är på gång och det har aldrig upprepats.
Dock denna höst kom en ny känsla krypande och den var
sammankopplad med det politiska läget i landet (och globalt).
Det handlade inte om rädsla för klimathotet eller krig.
Det handlade om den intellektuella öken som breder ut sig.
På bloggar, hemsidor och poddar sprider sig högerspöket ell-
er den fascistiska maran.
Under alla år jag levt har jag, även som uttalad kommunist, kun-
nat prata med de allra flesta människor.
Min upplevelse har varit att även de som varit borgerliga har
ändå haft en grundsyn om humanism som inneburit en slags
samsyn på alla människors lika värde, att man hjälper sjuka
eller handikappade och att barn skall ha samma chans i sina
år fram till vuxen ålder.
Det kontraktet har nu brutits.
Den nya högerns önskar bokstavligen livet ur människor som
inte är svenska ( eller nordeuropeiska).
Denna nyhöger är i många stycken fascistisk.
Det finns en anledning till att de inte vill jämföra med tyska ( ell-
er för den delen Mussolinis Italien)30-talet. De vill inte se att
NSDAP var "demokratiska" ända fram till de tog makten efter
valet 1933. De vill verkligen inte se hur snabbt det gick att visa
sitt riktiga ansikte när de tagit samma makt. Några månader var
de första koncentrationslägren igång. Langhof var ett av de första.
De senaste månaderna har jag ansatts av inre tvivel.
Det är ju hög tid att ta upp kampen mot denna nyhöger.
I Ungern och Polen har de kommit till makten och man kan ju tydligt
se hur demokratin mals ner och hur vår nyhöger hyllar detta.
Men vår vänster var är den?
Definitionen av vänstern saknas. Vänsterpartiet som är den stora
muren mot nyhögerns attack är ju allt annat än socialistiska. I ett
historiskt perspektiv ligger idag V-partiet där Folkpartiets Ungdoms-
förbund var på 70-talet.. Socialismen är inte något man pratar om.
Man söker kampen i enfrågerörelser utan klassperspektiv.
Så jag hamnar i källaren.
Det blev en tomhet här i källaren.
Jag orkade inte läsa eller ännu mindre skriva.
Jag har utåt kört på som vanligt men inåt blir det bara mera
ihåligt.
En slags mentalt politisk utbrändhet.
För en vecka sedan kom julledigheten och det var nog i sista
minuten. jag har i princip sovit och läst en vecka och för några
dagar sedan kände jag att det var dags att gå upp ur källaren.
So I´m back!
