leifsjoqvist

Min hemmaboende son är verkligen en klippa.
Det är lika underbart när man stiger upp om
morgonen för att äta frukost och man tager
yougurtpaketen och häller upp i en tallrik ba-
ra för att mötas av en händelselöshet. Min son
har tömt paketet och ställt tillbaka det tomt.
Han gör likadant med smör och mjölk. Jag
tror han har en tanke att han på så sätt skall
slippa anklagas för att han inte går ut med
soporna vilket han aldrig gör.

Igår pratade vi om att han skulle reglera en
skuld till mig. Det visade sig dock att lönen
inte räckte till. Den kom i förrgår. Kläder för
5000kr och proteinpulver för 1550:- gjorde
att skulden till lilla pappsen fick vänta.

Idag har jag haft en cyklande dag med trans-
porter till och från klubbhus och match med
skollaget på Heden. Nu på eftermiddagen ha-
de jag träning med 96or och väl hemma tänk-
ta jag på korv och bröd.

Stekte korv och micrade korvbröd. Michelinstjärna
i nästa bok. Så tog jag fram senapsburken med
min danska starka senap och öppnade locket. Tomt.
I facket stod en vanlig Slotts med det är ju rena
pisset i jämförelse.

Då ställdes jag inför en ny skräckupplevelse och det
handlar om att tiden bara flyter iväg. Den imploderar.
Putz weg. Senapen var utgången 2008. Flera burkar,
mjöl och gröter visade sig också vara utgångna. Gra-
hamsmjölet som jag tyckte mig köpt för ett litet tag
sedan gick ut 200608.

Jag åt min korv och drack en flaska Aqua.
Senapen smakade apa.

För något år sedan såg jag Eden Lake. Det handlar om ett par som
tror sig åka till en idyll men som visar sig vara ett helvete. Tankarna
går till Den sista färden och människor som frikopplats från samhäll-
et vilka lever med egna och enklare lagar,
I bägge filmrna handlar det om en vit underklass som är dubbelt för-
tryckt eller utelämnad. De tillhör gruppmässigt de styrande men har
ändå förvisats och då de inte har förmågan att se vem som styr vem
använder de sitt hat mot andra subgrupper. Det är här man hittar naz-
isterna.

Avknoppningen från samhället gör att laglösa enklaver uppstår. Det finns
ju också i alla getton i större städer. Gäng tar över lageni dessa stadsdel-
ar och folk lär sig att man vänder sig till gängen istället för samhället när
man vill ha någonting gjort. Polisen är bortkopplad och anses vara fiende.

Ju större enklaver ju farligare för det etablerade. Samtidigt styrs White
Trash och gängen av girighet. Solidariteten finns bara inom den närmaste
kretsen och om det gynnar det egna. man uppfostras att inte lita på någon
och att hellre slå först och fråga sedan än tvärsom. Det är anticivilisation.

Det moderna samhället har inget grepp om helheten. De övre klasserna
ingen kontakt med de lägre. De uppstår tomrum. Det uppstår en laglös-
het som ingen gynnas av. De övre klasserna gynnas i ett tidigt stadium
av denna atomisering som övergår i laglöshet, men på sikt blir det kontra-
produktivt även för överheten. När de laglösa blir så många att de tar sig
in i överheten är det för sent att vända. Det organiserade motmedlen är
nedmonterade.

Alla måste alltså med. Vi kan inte göra en Titantic där vi låter folk simma
i iskallt vatten medans få får plats i livbåtarna. Det är ju märkligt att inte
detta är en fullkomlig självklarhet.

Igår såg jag Paranormal activity vilken blev mycket
uppmärksammad när den gick upp på biograferna för
ett halvår sedan.
En Blair Witch project fast inomhus. Låg budget och mycket
skrämsel.

Jag somande några gånger och var inte skrämd, mer road.
Det bästa med denna typ av filmer är när man skall komm-
unicera med andarna. Det följer ett visst mönster.

Först kan andarna inte agera överhuvudtaget mer än att
man kan ana deras närvaro.
Snart kan de flytta på saker.
Så kommer man på den lysande ideen att lägga fram ett
alfabetbord och då kan andarna flytta en pil och prata gen-
om bokstäverna.
Till slut är det fullt närvarande och kan kasta möbler och
i den stora finalen kan de med full kraft döda människor.


De logiska luckorno kan ju i skräckfilmens värld fyllas med
ren terror. Då fungerar det bäst med sinnesjukdom, inavlade
människor, maskiner eller muterade djur. Andar däremot är
för en svunnen tid och mer riktad till katolska präster (när de
inte leker med barn)och imamer. De gillar ju att att hata och
att prata om helvetet och djävulen.

Bäst med filmen var Kathie Featherstone och hennes T-shirts,
muuuuaaaaaahhhhhhh.....................................................

Heja modiga politiker som vågar ta strid om vad
som är bäst för våra egna kriminella. Den alldel-
es lysande iden att skicka kriminella unga till Nica-
ragua och där få bo i polisfamiljer och jobba som
volontärer borde få stående applåder. Det hand-
lar om rejäla försök till att få unga på glid in på
rätt bana.

Läser i GP att moderaten Hallberg reserverar sig.
Han menar att det kan ge fel signaler. Hur?
Det är relativt sett oerhört billigt jämfört om vi
skulle ha de unga i Götbeorg med översyn och
vård.
Det är bra för de unga att bryta och byta miljö.
Det är bra att få se en annan del av verkligheten
och förhoppningsvis få göra goda handlingar.

Hur kan någon vara emot?

För några år sedan kritiserades ett jättera projekt
som utgick från att segla till Västindien. Det lät flasc-
igt men i praktiken är det tuffa månader vi pratar om.
Unga grabbar som får slita och som inte kan fly sin
oro ute på havet. Resan ställde givetvis oerhört stora
krav på handledarna men för grabbarna var det en
resa som innebar hårt jobb och att tvingas jobba i
grupp. Naturligtvis såg man bara solen i Västindien
och la ner ett av de bästa påkomna projekten i his-
torien om att få unga på glid in i matchen igen.


Mindre avund och mer förnuft är vad som krävs.
Vi kan inte bara tänka i termer om straff och hämnd.
Det är ju bara kontraproduktivt. Det är dyrt då vi ska-
par ett livslångt kriminellt beteende som skall hämnas
och straffas gång på gång. Endast humana metoder
med fast hand kan ändra människor. Det handlar om
metoder om att visa hur bättre ett icke-kriminellt liv är
och att i praktiken visa att det kan fungera.

Det var i Sjöbo som rasismen slog rot i Sverige.
Tidigare hade vi haft en slags folklig rasism som
var av arten att man inte riktigt visste vad det
var som var här. Det var samma slags skepsis
som många män hade till ris och spaghetti som
dessa ofta ratade för potatisen.

Med Sjöbo fick nazister och seminazister äntligen
ett folklig skynke att hänga framför sitt gristryne.
Sven-Olle i Sjöbo deklarerade att inom några ge-
nerationer skule alla blåögda och ljusa vara ett
minne blott.

Han tog hjälp av en erkänd fascist som Per Engdahl
som under hela efterkrigstiden föröskt att hitta en
plattform. Så blev det folkomröstning och Sjöbos
rasister vann. De bildade Sjöbopartiet med en fråga
på programmet. De drev på och i dess efterföljd fick
vi Ny Demokrati, Sverigedemokrtaerna, Nationaldemo-
kraterna och en massa politiska vildingpartier.

Det som vi diskuterade vid vänsterns nedgång visade
sig bli ganska sant. Om inte vänstern plockar upp ett
missnöje med högern så tas detta utrymme av högern
utanför det etablerade.


Det otäcka med den rasistiska rörelsen är dess nazistiska
retorik. Alla begriper ju att etnicitet inte bestämeer sätt
att vara. Därmot kan du hitta fem kurder som gör likart-
ade handlingar liksom du kan hitta fem skåningar och om
du tar bort skåningarna får du ett kurdiskt särdrag. Det
är så simpelt. Rasister lever i hatet. De säger sig älska
forsterlandet, men det pratar de sällan om. De har inte
tid för de måste hata den som inte är från fosterlandet.
Det är som med de religiösa som pratar om att älska,
men de har inte tid att älska, för de måste hata alla som
inte tror.

Sven-Olle och hans pågar startade skiten som ännu är
stark. Det vore hög tid att punktera skiten och få disku-
tera viktiga frågor som reell demokrati och hur vi en allt
mer specialsierad värld skall få med alla på tåget så att
inte en majoritet blir kvar på den första perongen utan
biljett.

I ett hajstim är det bäst att se till att
man är oskadd för om en haj blir sår-
ad och börjar att blöda kastar sig de
andra över den skadade och dödar
denne.

Den gamal vänster karaktäriserades
av att den såg sina vänstersläktingar
som de värsta fienderna. Man släng-
de omdömen som femtekolonnare,
renegat, klassförrädare, klassfiender,
oppurtunist och ett tjog andra beteck-
ningar på sina revolutionära avfällingar.

Nu gör nazisterna samma sak med SD.
Kolla här!

Adolf som liten

Jag lyssnar denna morgon på en dokumentär om
mordet på Anders Gustavsson. Anders var 16 år
1994. Det var nyårsnatt och han var på fest med
skinnskallar i Fryshuset. Någon gång efter tolvlaget
slås han ihjäl. Det är ett sällsynt brutalt mord. Pol-
isen beskriver det som en lynchning.

Mordet är inte löst. Vad man vet är att flera måste
varit på plats. Flera har alltså mördat en 16-åring
och hållit detta hemligt under 16 år.


I dokumentären intervjuas Anders kompisar från
skoltiden och hans mamma Lillian. Skinnskallarna
från den tiden vill inte vara med. Anders hade en
judisk pappa och umgicks i skinnskallekretsar, ba-
ra där finns ett synnerligen starkt motiv. Detta är
ju en tid då Sverige lever med högerterror och en
stark främlingsfientlighet i breda folklager och än-
då upp i makten vilket manifesteras av Ian&Bert.

Ändå, alla stora rörelser till trots, det är mamma
lillian som berör. Hon söker en mening efter sin
sons brutala och meningslösa död. Livets sköra
tråd. Jag påminns om att den dag man skaffar
barn är man mer än sig själv,ja, det utanför är
större än en själv. Det måste vara en av livets
värsta stunder att överleva sina barn.

En av orsakerna till att jag uppskattar fotboll
så mycket är den inneboende strukturen av
gemenskap.  Man träffar olika typer av män-
niskor hela tiden och vi har alla fotbollen gem-
ensamt även om våra liv för övrigt spretar
åt alla olika håll.

Sent denna kväll såg jag Moon. En riktigt bra
film om en ensam man på månen och hans ar-
bete att utvinna helium på månen som sedan
skickas till jorden och detta arbete löser ener-
gikrisen. Det finns saker han inte vet om sig
själv som han sakta genom en rad händelser
blir medveten om.

I en sekvens sitter han i en måfarkost på månens
yta och inser att han är ensam. Ensam och sjuk.
Han är rädd. Han är ensam i en farkost på månen
och i bakgrunden ser man jorden komma upp.
Det kändes in i märgen att om något kan upplevas
som ensamhet så var det denna sekvens.
Den absoluta ensamheten.
Ögonblicket innan döden.

En av mina första stora idoler efter första
fasen om idoler som Black Sabbath, Deep
Purple, CCR och E,L&P var Bo Hansson. Jag
köpte Sagan om ringen och insåg att man
inte behövde röka på för att vara flummig
och sitta och tänka över existensens alla
möjligheter och omöjligheter.

Igår var det måndag igen. Då är det fotboll
hela dagen. Skola från 800-1600 och sedan
har jag stor grupp 96/97 och avslutar med
juniorer mellan 18-2130.

Det kan bli mycket boll och därför har jag
alltid med mig något att läsa. Igår fick jag
nya numret av Filosofisk Tidskrift och jag
traggalde mig igenom artikeln Om Nozicks
kunskapsanalys  så gott det nu gick mellan
tvåstegsfinter, kvadratspel och arsenaler.

Det handlar alltså om att du står på en äng
och ser något som ser ut som ett får och det
senare visar sig vara en hund som ser som
ett får. Vad händer då? Vad händer om det
finns ett får bakom en häck som du inte sett?
Det finns ju då ett får fast inte det som du sett.
Det kan man ju fundera över.

Jag var på massagekurs i helgen.
Det var på det hela taget en trevlig
helg med roliga människor att knåda
och att knådas av.
Jag uppfattade helgen som intressant
och fick verkligen en känsla av att mass-
age är en bra grej.
Jag uppfattade också att vår utbildare var
kunnig, lugn och entusiasmerande.

Döm av min förvåning när jag idag blir upp-
ringd och får veta att en annan deltagare upp-
fattat honom som flummig och sexistisk.
Obegripligt.
Utbildaren berättade att han masserade sin frus
fot och hoppades på lite gos senare och att det
sällan blev så. De som skrattade var kvinnorna
i gruppen och det var i överväldigande majoritet.
Det var allt annat än sexism.

Jag förstod att hans som klagade var mannen på
kursen som hela tiden avbröt och tillrättavisade.
Vad han gjorde där kan tyckas obegripligt.

Det är dock obehagligt hur olika vi kan uppleva
och uppfatta verkligheten.

Idag har alltfler en massa förklaringar till
varför vi har våld, våldtäkter, usel ekonomi,
kriminella gäng och en massa annat. De men-
ar att det är invandraren som bär skuld.

Det är som vid mobbing. 10 personer ger sig
en ensam. Orsaken är ofta att den ensamma
är avvikande på ett eller annat sätt. Mobbar-
na lägger alltid skulden på offret. Det gemen-
samma för mobbarna är hatet mot den ensam-
me.

Jag får inte ihop det.

Ingen skulle idag ge sig på att förklara antisemtism
med att judar är annorlunda, eller att deras kultur är
annorlunda, eller att de har ett särskilt sinne för profit,
eller att de äger alla banker, eller att de förbereder
en världskonspiration för att ta över Sverige och värl-
de.
Ingen skulle säga det ovan om han inte var nazist.

Däremot flyttar diskussionen om invandraren in i
finrummen.
Flera betydande skribenter, partier och media säger
på fullt allvar:
-Vi måste diskutera invandringens kostnad.
-Vi måste diskutera invandrarnas annorlunda kultur
-Vi måste diskutera Islams agenda för Sverige och världen
-Vi måste diskutera vad pengarna till synagogan, förlåt,
  moskeen kommer ifrån
-Vi måste varje gång säkerställa den kriminelles etniska
 bakgrund.

Herregud, vad är det som händer?
Det är bara att välja:
Var demokrat och behandla alla männsikor lika eller
bli nazist och prata om kulturella skillnader eller etnisk
rensning.

Frågan om invandrare är en icke-fråga.
Det handlar om klass.
Det handlar om fattig och rik, de med makt och de utan.

Varje gång denna diskussion uppstår mins då vårt 30-tal
och om hur vi stigmatiserade juden. Hur han tog för mycket
plats i vårt samhälle, hur han infiltrerade och i själva verket
ville ta över hela klabbet.

Skillnaden på hur vissa grupper idag ser på invandraren är
ytterst marginell.

Se upp, så att du inte en morgon vaknar upp med en liten
fyrkantig snorbroms under näsan.

Tenderness var en riktig slöfilm.
Det handlar om en ung psykopat
som släpps efter tre på mordet av
sin far och mor vilka kommit på
att han var en seriemördare.

Han släpps och ger sig ut på lång resa
för att mörda en ung flicka som också
släppts från samma anstalt som han
själv var på. På resan uppsöks av en
suicid 16-årig flicka som har sett hon-
om mörda en annan 16-årig flicka tre
år tidigare.

I denna soppa utan innehåll släpps då
Russel crowe som spiken. Men va fan,
inget händer. Crowe är knäckt. Hans fru
är förlamad. En grönsak (dock ej använd-
bar till soppan).

90 minuter och sedan är filmen slut.

Två saker var bra med filmen.
1.Bilen som psykopaten kör. En röd Volvo 740GLT.
  En sådan har jag haft haft( eller den stod nog på mitt ex)


2. Den 16-åriga suicida flickan liftar med en medelålders
   man. Denne skall få betalt i natura. Han bryter ihop. Han
   inse det orimliga att en 16-årig flicka ska betala med sex
   för en lift. Det orimliga i situationen.
   Jag säger bara äntligen en breaker i synen på mannen.
   Varför skall alla män vara djur? De flesta av oss är inte det.
   Vi skall alla bekämpa djuren , men gör inte alla till det. Någ-
   on gång måste vi skildra positiva mansbilder, eller åtminstone
   komplicerade som mannen i denna film.

Dessa två små sandkorn i filmen druknar i Saharamängden av
tråkighet och pretentioner utan innehåll.

Se en annan film.

Ytterligare en dag med massage. Idag anatomi
och då i synnerhet muskler. Vi fullbordade halv-
kroppen med massering av armar. Slutade dag-
en med ett fullt halvkroppsset. Oerhört skönt att
få och ganska trevligt att ge.

Jag kom hem och gjorde misstaget att tänka på
vad jag inte skall äta. En grundläggande regel är
att inte tänka negationer. Om jag tänker "jag skall
inte äta nötmix" förloras "inte" i processen i hjärnan
vilken alltid reducerar "inte" till att inte existera.

Alltså åt jag nötmix.
Längst nere i hörnet på förpackningen står det
156kcal. Glad tänkte jag att det var ju inget stör-
re kaloriintag. Nu händer dock något med hjärnan.
Den fattar inte ett "inte"(läs den och fundera)men
när det kommer till siffror då jävlar blir den en
Messerschmidt. Förpackningen innehåller 300gram.
Det där med 156kcal är för varje portion.
Vems portion kan man ju fråga sig.
Min portion är en påse, dvs 300 gram.

Sålunda blev de 156kcal till 1560kcal vilket är avsevärt
mycket mer.

Jag är inte tjock.

Sitter i eftermiddagssolen och dricken en Bishop Finger.
Rasande gott öl.
Jag röker min lördagscigg och lyssnar till Focus.

En utomstående betraktare ser en galning på en
balkong med hörlurar som skakar i hela kroppen.
Han kan ju inte veta att mannen på balkongen
just lyssnar till Anonymos two från Focus 3.
Låten är 26minuter och 34 sekunder och är ett
bevis för att vi inte behöver en Gud. De som hört
låten och känt känslan behöver inget högre. Kan
inte få något högre.

Idag har jag tillbringat dagen i GLTK:s lokaler
vid Delsjöområdets infart och gått kurs i mass-
age. Så numer kan jag ge halvkroppsmassage
för den som känner behov att bli knådad.

Det var riktigt roligt att knåda och att knådas.
Trevliga människor hade samlats för att utveck-
la sig en aning.

Effleurage och Pettrisage var för mig innan denna
dag okända ord och de snuddade vid att hamna i
kategorin ord att komma ihåg på sin dödsbädd.

Massage är ingen exakt vetenskap utan hamnar
lite vid sidan av. Få är dock de som inte säger
att massage hjälper. Man mår bra efteråt. Det
kan ibland vara bättre än ren vetenskap.

För massor av år sedan hörde jag en människa
närmast lyriskt uttala sig om ord. Ord för deras
egen skull. Michael Gambon spelade den sjungan-
de privatdetektiven i Dennis Potters magnifika se-
rie. Jag såg varje avsnitt med andakt och kände
att detta är TV när det är som bäst.

Gambons detektiv heter självklart Philip Marlow
(Raymond Chandler)och har svår psoariasis. När
han ligger inoljad och omlindad och knappt kan
röra sig inleder han en dialog med en av sköter-
skorna som handlar om ord och deras skönhet.
Marlow har ett ord han älskar mer än något ann-
at och det är: elbow.

Jag vet inte hur mycket allvar Potter menade med
sin dyrkan av ord men jag delar denna entusiasm
och det bästa med den är att den kan inte skada
någon annan och den är absolut gratis. Mitt favorit-
ord? Det finns ett som står lite högre än andra och
det är : Cruciverba.

Jag vet inte vad det är för speciellt med detta italien.
ska ord för korsord men det ger behagliga vibration-
er i mitt inre.

Jag vaknar av väckrklockan 0710. Dags att stiga upp.
De flesta mornar är lika. Morgonpiss. Sätta på kaffe.
Bröd i micron. Yougurt. Bre mackor. Hälla upp kaffe
och sätta sig vid datorn. Kolla GP. Lyssna P1. Kolla
mejl och bloggar.

Hämtar ut cykeln ur cykelgaraget och tänker på att jag
skulle vilja ha en ny cykel. Sedan stannar jag upp och
undrar varför. Cykeln jag har är alldeles utmärkt. Prima
hantverk från Skeppshult och hållbart. Jag behöver inte
en cykel till.

Jag är dock inte en sten i ett böljande vetefält utan jag
som strå böjer mig för vinden som alla andra. För bara
10 år sedan var det lite skamligt att bara åka och handla
för handladet skulle. Så icke idag. För massor av männi-
skor är detta meningen med livet. Kolla alla unga kvinnor
och deras bloggar. Det handlar nästan uteslutande om
att köpa saker för sitt ytliga utseende.

Nu börjar även makten att dra öronen åt sig. Vi börjar helt
enkelt bli för okunniga. Timbro drar igång en folkbildnings-
serie som man kan ladda ner från deras hemsida och som
handlar om filosofer som Locke, Rawls, Popper med flera.


Läsning skall bara vara underhållande och spännande. Lika-
dant med film. Få ser meningen med att läsa Melville och Moby
Dick och försöka utröna vad Melville ville med sin skildring
av jakten på valen.
Få finner det mödan värt att läsa om Bröderna Karamasovs
letande efter en mening och syfte i en ond värld.
Kanske vi ännu klara av att läsa Mobergs Utvandrarsvit som
handlar om hur vi blev det vi är idag och inte. Hur kan ett land
där 25% emigrerade under 1800-talet ett sekel senare hata
emigranter?


Detta läsande som är en process. Ett sätt att leva.
Denna process ersätts av konsumtion. Vi tittar på TV
eller ser på film för att slippa tänka. Vi konsumerar
för att komma bort från det tråkiga verkligheten.
I ett perspektiv kan jag tycka att det om något låter
som en skilding av ett existerande helvet.
Tänker du själv och reflekterar kommer du att må illa.


Det goda livet kostar på. Det finns motsånd inbyggt. Det
är därför det kallas kultur. Det är odling. Ibland måste det
vattnas, ibland rensas och varje år behöver man gräva och
gödsla.


Vem känner till historien om Sacco och Vanzetti idag?
Är historien jobbig? Varför är fiktionen överlägsen verk-
ligheten, även när verkligheten är mer spännande och
faktiskt reell? Det har hänt och det händer...............

Någon gång per år tar jag fram Att ha eller att vara
av Erich Fromm. Det har blivit lite av en kungsskrift
för mig. Den bärande tanken i boken är att vi måste
låra oss att leva i varandets kultur och att denna står
i motsats till ha-kulturen, eller ägandekulturen.

Vi har kunskap men vi är kloka.
Vi har familj men vi är i kärlek.
Vi har ett yrke men vi är i det vi vill göra.

När man tvingas ställa om i livet, av olika orsaker, är
det särskilt viktigt att fundera på om man kanske skall
ändra riktning. Man kan ju göra som vissa alltså skvall-
ra, ange, projicera och annat för att slippa ett eget an-
svar, men man kan också göra gott för sig själv och
andra.

Gör man gott i sig själv har man svårt att inte göra gott
för andra.
De som plågar andra människor har ju en inre dålig kraft
som de inte klarar av att hantera. En kraft som bara kan
projiceras. Detta sker genom att skada andra eller miss-
tänkliggöra andra. Man lägger sitt eget onda i andra.


Det goda livet handlar om vad vi är.
Jag tänker på alla de människor som författaren Åke Mo-
kvist mött i sina böcker om De ovanliga 1-2. De som i
många fall vänt vårt samhälle ryggen. De som verkligen
vill leva ett liv efter eget huvud. De rika och mäktiga gör
inte det. Deras liv bestäms av strukturen och inte tvärtom.

Vi pratar sällan om det goda livet i andra termer än hur
mycket vi tjänar, vilken bil vi har, hur vi bor och vilka
vänner med makt vi äger.
Jag inbillar mig att det verkligt goda livet är ett annat.

Det var någonting den sommaren i augusti. Så här i back-
spegeln kan man kanske se det som Big Bang för hippie-
rörelsen och flower power. 1969. Woodstock. Ang Lees
film som handlar om några människor i denna gigantiska
föreställning är en nostalgitripp som heter duga. Det var
slutet för blommorna och början för stålet. Blommorna
klarade inte hettan i Big Bang.

Hur kunde man komma på en sådan ide? Hur kunde man
tro att 100000-tals människor skulle vallfärda ut på en åker
mil utanför New York?


Det var en tid av små begränsningar. Vi landade på månen
och i sinnet var vi mer öppna än någonsin. Vi var trötta på
religiösa och politiska doktriner. Vi ville mer än ekonomisk
frihet. Vi ville social och framför allt kulturell frihet. Vi ville
pröva nya saker. Vi ville inte för alltid göra samma sak och
ville framför allt inte göra samma sak som generationer in-
nan oss gjort.

Woodstock blev en melting pot av allt detta. Det kunde ju
bara bli kaos. Men det var ett vackert kaos. Efter Woodstock
tog det organiserade vid. Vietnamkriget stoppades. Vänstern
hade ett bra decennium men lyckades inte förmedla 60-talets
energi. Woodstock var en liten energikälla som inte förmådde
sätta större spår än bli inskriven i historien. Glöden ligger dock
där ännu och pyr. Vi är fortfarande i behov av frihet för fler än
bara de oförskämt rika.


Ang Lees film är en skön nostalgitripp som lämnar en liten tår
i ögat på en medelålders man som inser att vissa delar av tåg-
resan kommer man inte tillbaka till man kan bara uppleva den
delen genom minnet.

Det är högst märkligt att vi är så tydliga i vårt
avståndstagande mot antisemitism men så fly-
tande i frågor som gäller invandring.
Byt ut jude mot invandrare och lyssna till SD el-
ler för den delen delar av svensk media.
En stark grupp i mediasfären talar nu om att in-
vandringen är ett problem och att vi måste disk-
utera frågan. Bäst är när de hittar en engelsk f d
invandrare som säger samma sak och lyfter detta
som ett argument.

Den vardagliga rasismen där "vanligt" folk säger att
blattar bara stjäl, odlar potatis i vardagsrummet, slår
sina kvinnor, är kriminella och ett otala andra stereo-
typer, denna rasism har nu flyttat upp ett steg och bli-
vit till diskussion bland politiska och mediala eliter.
Frågan som är unken har blivit rumsren.

Igår lyssnade jag på Studio Ett och där var två repor-
tage. Ett från Barkin, en stadsdel utanför London, där
Brittish National Party är starka. Ett reportage var från
Österrike och i synnerhet från en liten stad som heter
Treiskirchen. När reportern går runt med sim mikrofon
hör man "vanligt" folk slänga ur sig sina fördomare. En
kvinna som aldrig gick ut kunde prata om gäng som drog
omkring och rånade och misshandlade.
En man i Barking som varit arbetslös sedan några år kun-
de skylla detta på invandringen.


Oavsett var man kommer i Europa möter man den stigmati-
serade flyktingen, invandraren. Då borde alla dra i bromsen.
Tysklands 30-tal är inte så långt borta. Vi är inte vaccinerade
mot att begå folkmord. Det hat som nu etableras är fullt i
paritet med det som de tyska nazisterna väckte på 30-talet.

Det finns en nättidningen som heter Fria Tider som väl närmast
kan ses som en nazistisk  publikation och där är man ute och
publicerar varje brott där en invandrare är inblandad (det be-
höbs inte mycket för att en invandrare skall anses vara miss-
tänkt på denna sida)däremot skriver man inte om övriga brott.
Detta är symptomatiskt för rasismen. Man ser bara det man
vill se. Brotten är en kuliss för att man skall få angripa den Andre.
Torslanda Tidning hade en famös artikel förra året vid en butiks-
rån där man sa att en av rånarna hade invandrarbakgrund och
detta trots att det i artikel framkom att ansiktet var täckt med
mask och hjälm. Var det brytningen när han talade? Oh, vad svårt
att härma en invandrare. Varför åker en invandrare till det invand-
rarfria Torslanda och rånar en central butik?

Det är obehagligt att vara invandrare i Sverige idag. Man blir uttittad.
Man blir misstänkliggjord. Man får bära ansvar för vad en liten grupp
gör. I media får man en ökad debatt där man som invandrare får hö-
ra att man lever på brott, stjäl de svenskas arbeten, stjäl de svenskas
bostäder och bara lever på de svenskas skattemedel då invandraren
lever på bidrag. Är det konstigt att gäng bildas? De rädda svennerna
är i en förkrossande majoritet. De rädda blattarna i minoritet. De rädda
blattarna förösker hålla låg profil och känner mer trygghet i de bostads-
områden där de får bo med andra invandrare. Deras barn vill inte detta.
De ser en värld komma mot dem och de vill ta del av den. Möts de då
av ett hat som emanerar ur deras utseende då uppstår ett mothat. Det
kan ju inte vara svårt att förstå.

Titta på fotbollen. Varför kan vi där utan några egentliga problem träna
och spela sida vid sida år ut och år in?

Under senare tid har alltfler valt att öppet försvara
rasismen. Det är inte som med nazister eller Sverige-
demokrater att man öppet eller semiöppet talar om
invandraren som orsaken till allt ont utan istället är
det mer försåtligt att man säger att det är ett problem
som kommer att bli ett ännu större problem.

Varje negation i media som har med våld, våldtäkt,mord,
misshandel eller på något sätt är gängrelaterat förutsätts
av alltför många vara orsakat av invandrare. Bakom den
negativa rubriken ser man en blatte. Det har blivit ett uni-
versalverktyg att tolka verkligheten. Bara blatten försvinner
så kommer alla att få jobb, pensionärer får mer pengar, inga
kvinnor kommer att bli misshandlade eller våldtagna , vare
sig individuellt eller i grupp.

Hur ser blatten sig själv i detta perspektiv?
Hur är det att gå på en buss med ljushyade eller komma till
en stadsdel där blattar inte är välkomna?
Hur är det att bara för att man fötts med mörkare hy bli
misstänkliggjord och förklarad kriminell?
Hur är det att bli dömd som enskild i en kollektiv bild?
Vad är skillnaden på dagens rasism och syn på invandraren
och 30-talets syn på juden i Tyskland? Skall vi sy in stjärnor
på invandrarens kläder?

Hur kommerdet sig att jag som svenskfödd aldrig har mer problem
med blattar än svennar?
Hur kommer det sig att jag som träffar med blattar än de som ald-
rig gör det har i princip bara goda förbindelser med dessa blattar?
Kan det bero på ömsesidig respekt?

En av de värsta betygen den svenska raspolitiken har fått är när
en ledare i lärje frågade om jag verkligen var svensk. Hans erfar-
enhet av svennar var så dålig att han inte trodde att svennar kun-
de uppföra sig humant mot invandrare och att jag därför på något
sätt måste ha invandrarbakgrund.

Det otäcka nu är att etablerade media köpt bilden av invandraren
som problem. Man har också köpt bilden av ett växande problem
och att vi snart har L A och deras gängvärld innanför dörren. Det
finns inga belägg för en sådan svartsyn. Det är rasism.

Varför kan man inte istället få lite positiva bilder och tankar. Det
finns en jätteduktig ung spelare i ett lag: Aha, han måste vara in-
vandrare eller ha inavndrarbakgrund.
Det har öppnats nya butiker i stadsdelen och flera är med sortiment
vi inte haft förut: Aha, det måste vara invandrare.


Vi lever i en värld.
Vi lever i en art, homo sapiens sapiens.

Det finns skillnader oss emellan.
Skillnaderna mellan en turk och en svensk är inte
större
än den mellan en skåning och en från Lappland.

Det är dags att vakna nu.

Torslanda är en stadsdel där många under lång
tid velat att bilda en egen liten vit kommun. Nu
har man kommit så långt att en majoritet i SDN
ställer sig bakom ett dylikt förslag.

Det är föga överraskande. Ända sedan någon
komiker beslöt att Torslanda och Biskopsgården
skulle bilda ett nytt SDN var detta en självklar-
het. I en stadsdel som föder Info 14 så kan man
begripa med bakdelen att man inte gillar tanken
att bli en gemensam organisation med en av land-
ets invandrartätaste och fattigaste stadsdelar.

I ett större perspektiv är det en intressant fråga.
Skall man av etniska skäl få bilda egen kommun?
För demokratin hade det varit en utmaning att få
en av de rikaste delarna av staden att fungera med
en av de fattigaste. Det hade kunnat ge dynamik
åt hela frågan om integration.

Ytterst handlar det om vi skall ha en allmän demokrati
eller en särgruppsdemokrati.

Igår samtalade jag med en gammal vän. Vi diskuerade
den oförmåga osmfinns i många organisationer att ta
ansvar. Det finns en strukturell metod som bygger på
att man alltid försvarar sig genom att lägga skuld på de
längst ner i hierarkin. Omsorgerna är ju ett mycket tyd-
ligt exempel på denna struktur. Det är en hierarkisk struk-
tur som sammafaller med samma tänk som alla totalitära
system uppvisar. Det innebär att chefer och nivåer högre
upp i hierarkin i dessa system kan vara hur usla som helst,
de åtgärdas ändå inte. Det bildas brödraskap där man håll-
er varandra om ryggen.

Perkins i rollen som Josef K i Processen från 1962 av Orson Welles

Så idag kollar jag på Il Divo, en film om Gulio Andreottis liv.
han lever ännu och är en legend i efterkrigstidens politik i Ita-
lien. Ingen har varit premiärminister fler gånger än han. Som
en jojo har han tillsatts och avgått på denna post.
En klent byggd man full av kroppsligt rigida tvång.

Andreotti kunde dock strukturen bättre än någon annan. Han
var boss för den ökände logen P2 som under några decennier
styrde Italien med hemlig agenda. Mellan åren 69-84 låg man
lågt räknat bakom ca 300 mord. Hela Italiens elit var inblandad
och väl sammanvävd med alla maffiagrupperingarna.

För den som inte tror på konspirationer är P2 en käftsmäll. Här
var mer än 900 mäktiga män organiserade utanför samhällets
kontroll och de mördade och styrde under flera decennier och
ingen pratade vid sidan. Det var hemligt.

I Italien mördar man. det gör man inte i Sverige. Här nöjer sig
samma strukturella system med att knäcka folk eller spruta dem
fulla med droger.

Man kan kolla systemets styrka genom att försöka få rätt. Om någon
hotas i systemet kommer man att sluta tätt oavsett om man hatar
varandra eller inte. Den som vill komma åt systemet har också en
lång resa att göra. Informationen flödar inte riktigt. Kafka har väl
bättre än någon visat hur omöjligt ett dylikt system kan vara. Josef
K ville bara få information och hur illa slutade inte det. Här om någon-
stan är Kaj Pollacks råd om att flyta med strömmen istället för att
simma motströms väl värt att ta till sig. Bättre att flyta iväg till andra
ställen om möjligheten finns. Problemet med det tänket är ju att
strukturen finns kvar och skördar offer tills det bryts ned.

Jag sköt Fredrik Reinfeld igår, sjunger gruppen PS.
Detta upprör socialdemokraten Manuel Ferrer som
tycker det är omoraliskt att sjunga så. Han säger
att vår blodiga historia gör att vi måste ta moraliskt
ansvar för vad vi säger, skriver och sjunger.

Detta är så sossigt. I den fantastiska serien Upp till
kamp skildras hur den socialdemokratiska eliten får
panik över generationsprotesterna under 60-talet.
Det är så mycket en politisk markering som en moralisk.
Sossar var upprörda över hur ungdomen såg ut,vil-
ken musik de spelade och vilka dikter de läste och
mest av allt var de upprörda över nakenheten.

Nu sägs det att SÄPO skall undersöka PS och deras text
om Reinfeld. Herregud, vart är vi på väg?

Kulturen i alla des former måste testa gränser. Det skall
inte få hindras av moralfjantar i SAP eller SÄPO. Tidstyp-
iskt nog är det nyliberalen Mattias Svensson som intar den
korrekta uppfattningen i frågan. Han säger att rockmusik
har alltid handlat om sex, drug and murder. Vad nytt med
PS?

Typiskt är att sossarna tror att allt handlar om moral. De
verkar tro att om man sjunger om att döda politiker så kom-
mer genast en politisk rörelse att uppstå som rusar ut på
gator och torg och skjuter dessa politiker.

Kolla 60-talet! Vänstern måste börja flytta gränser igen. Vän-
stern kan inte bara vara ett parti som är defensivt och som
bara värnar att ingen skall fara illa. Vi måste leva också. Vi
måste våga nytt. Vi måste inte bara kapa ekonomiska bojor
utan också sociala, kulturella och mentala.

Befria människan är en bra paroll att börja med.

Jag cyklade hem från andra lektionen fotboll
idag och funderade på att sova en stund. Inatt
kunde jag inte somna utan var uppe och pissa-
desex gånger. Antingen blåskatarr eller så är
det prostatan. Borde inte vara det sistnämnda
då trogna onanister brukar klara sig ifrån.

I vilket fall i en av rabatterna låg en av Backas
tidigare unga på glid och arbetade så att svetten
lackade. Han tittade upp. Han log och hälsade.
Jag tänkte på alla dessa fördomar och snabba
omdömen vi har om kriminella och unga och
särskilt då kombinationen av de båda.

Vissa anser att dessa unga på glid inte skall få
arbete för att de misskött sig. Många anser att
de inte skall få chansen att ändra sig. Många vill
stigmatisera och se ondskan. Denna vidiriga kon-
struktion, ondskan, ett påhitt av makten för att
slippa ta itu med verkliga problem.

Grabben i rabatten har säkert gjort en hel del
dumma saker. Men han vill likt de flesta av oss
ha ett lugnt liv utan hot och med någon trygghet
att luta sig mot.
Man väljer inte kriminalitet.
Kriminalitet väljer dig.

Jag minns i min ungdom en riktigt värsting som
tillika var en av mina bästa kompisar. Han väg-
rae att sova med lampan släckt. Han var mörk-
rädd.

Rädslan är den kriminella banans motor. Sökandet
efter trygghet gör att man kan söka denna trygghet
även i det kriminella. Kan man inte hitta den någon
annanstans hoppas man även på det till synes helt
omöjliga.

Grabben i rabbaten hoppas slippa rädslan. Kan vi ge-
nom ett arbete hjälpa honom att slippa det borde det
väl inte vara någon tvekan om att detta är rätt.

Igår när alla spelare gått och lagt sig
satt jag i den nedstängda baren på
Quality Hotel i Vänersborg. Jag drack
en cider. Några ensamma män satt
och drack varsin öl. Tidigare hade
några andra män druckit och lämnat.

Ingen pratade. Det var alldeles tyst.
Många människor lever på resande
fot och jag tycker det verkar mycket
på frestande. Alla hotell är ju i princip
lika. Så går man upp på rummet och
slötittar på TV. Kanske köper en film
om man orkar. Jag förstår hela meka-
niken bakom hur man utvecklar ett
alkoholberoende i denna värld.

Bjarne som är spelarscout berättade att
han reste nästan 200 dagar per år. 200
nätter på hotellrum. Jag avundas honom
inte. Han berättade att han hade tagit för
vana att läsa svenska deckare och vi pra-
tade om det en stund. vi hade många gem-
ensamma favoriter som Mankells böcker
om Wallander, Arne Dahl, Sjöwall&Wahlöö,
Åke Edwardsson, Kjell Eriksson bl a.

Bättre då med vandrarhem. De brukar ha
en personlighet. Det är ändå märkligt att
vi inte denna tid av masskommunikation
anser att vi måste träffas.

Jag har varit på cup i Vänersborg i helgen.
Trollhättan ligger inte så långt därfrån och
denna västgötska metropol är ju en av lan-
dets mest xenofoba.

Intressant är ur det perspektivet att i princip
alla lag man möter i fotboll innehåller invand-
rare. Jag undrar om det finns något större
integrationsprojekt än fotbollen i detta land.

Intressant är också att massor av människor
är sysselsatta hela helgen i denna kollektiva
happening.
I den stora bandyhallen hade man Bomässa.
Där var också massor av folk, inte så många
invandrare och det hade varit intressant att
jämföra kostnader.
Hur mycket pengar genererar cupen?
Hur mycket pengar genererar Bomässan?

Sedan skulle man mäta lycka i de bägge
evenemangen.

Det ena en kollektiv happening.
Det andra en samling mentala onanister.

Jag läser Hanne Kjöller i DN och blir ganska
snart klar över att vi nog är överens. Det är
inte bara bra att alla med olika sjukdosmtill-
stånd organiserar och driver frågan om sin
sjukdom.

Autism är ju intressant som sjukdom. Det finns
massor av människor som "tjänar" på att göra
detta tillstånd kroniskt och att bara ett sätt att
hjälpa människor med detta handikapp kan
fungera. Massor av pengar finns att hämta för
dem som får monopol på hur saker och ting
skall vara.
Vidare att föräldraföreningar får skrivet att de
inte bär skuld, vilket blev en backlash från det
glada 70-talet då autism sades orsakas av kal-
la och icks-älskande föräldrar. Inte för att jag
tycker att föräldrar skll bära skuld men man får
heller inte blunda för den påfrestning det är att
leva med barn som har detta handikapp och vad
det gör med oss som människor.

Det är som när man bildar singelföreningar. Vad
är syftet? Om man träffar någon kan man inte
längre vara med. Trivs man bra i föreningen och
har många kamrater där kommer man ganska
snart att vara i singellivet för gott. Kanske man
till slut inte anser att man skall undvika att vara
singel utan det bästa vore om alla var det:

Sorgligt är också hur så många med själslig eller kroppslig smärta tycks så upptagna med att kämpa för rätten att vara sjukskriven i stället för att intressera sig för hur de kan bli friskare. Någon berättade att det största hindret för att komma tillbaka i arbete inte är sjukdom – det är bitterhet.

Så skriver Kjöller i Dn.

Det är emellanåt lite märkligt att hålla på
med fotboll. Särskilt märkligt är det när man
funderar på vad som skall betraktas som ar-
bete och vad som skall betraktas som frittids-
sysselsättning.

Samhället försöker på olika sätt att gå ungdomen
till mötes och skapar olika projekt där man av-
lönar folk. Ofta slutar dessa projekt med att inte
så mycket händer och så får man starta andra
projekt.

Tittar man till fotbollen är det en jättelik fritidsgård
där de flesta aktiva inte erhåller pengar och inte
heller de som jobbar runt om densamma. Det är
en fantastiskt projket som rullar på 365 dagar om
året, i alla stadsdelar och byar i hela landet  utan
att det uppmärksammas särskilt mycket. Nästan
allt arbete är ideellt. Vad skulle hända om man
stängde av denna verksamhet? Bara fundera.

Imorgon arla skall jag med mitt lag till
Vänerborg och spela cup. Vi skall spen-
dera natten på Scandic hotell och denna
utveckling att slippa klassrumsgolv och
flytta ner i en hotellsäng tycker jag är
en makalös innovation.

I vilket fall har jag ingen relation till Väners-
borg mer än att jag som ung satt på söndagar
i bilkö genom staden då vi for hem från landet
i Värmland på söndagar.


Jag vet inte hur många hundra gånger jag har
åkt igenom Vänersborg, men jag bara riktigt
varit staden två gånger. En gång då jag cyklade
igenom på min tur från Värmland och en gång
för någon månad sedan då vi spelade tränings-
match mot VFK på deras nyanlagda konstgräs.
Det vara dagarna efter deras bandyhall för 250
miljoner kronor hade rasat ihop och skapat ras-
eri hos ortens skattebetalare.

Vänersborg är för en göteborgare vad Sundbyberg
är för en Ekenbo.

Jag vaknade med ett ryck i morse och kände
mig rejält trött. Inte på långt när utsövd. Låg
och läste lite för länge i natt. American tabloid
av James Elroy. Tung läsning. Pendlar mellan
fiktion och icke-fiktion. Kanske skulle man an-
vända jan Myrdals maxim att Elroy "vrider upp
verkligheten i fiktion".

I vilket fall hittade inget bröd. Smörasken var tom.
Jag hittade något i rysen som visade sig vara vete-
bröd och jag körde det i micron och la på aprikos-
marmelad och drack kaffe.

Jag hade 7orna i fotboll på morgonen. Det var en helt
vanlig session. Fungerar nästan alltid bra med dem.
Men jag började må riktigt dåligt efter träningen. Både
fysiskt och psykist. Tankar om mitt snara förfall och
framtida bostad under Götaälvbron dök upp. Jag cyk-
lade hem. Jag la mig för att vila. Ingenting fungerade.
Då beslöt jag mig för att laga mat. Jag tinade kyckling
och delade den och smörstekte den i curry. Jag la i lök
och vitlök och kryddbuljong. Jag la i linser. jag satte på
lock och lät det puttra. Jag satte på vanligt långkornigt ris.
Lukterna väckte min hjärna och alla dåliga tankar träng-
des bort av de goda lukterna. In kom tankar om den stund-
ande sommaren. In kom ljus och tankar om et liv som är
värt att leva , men som inte kan levas i bara ljus utan som
måste dela ljuset med mörker. Inte samtidigt för då blir
det bara grått. Man skall ha en stor del ljus och lite mörker
och helst så att man har kontrollen över strömbrytaren.

Grytan kokade till sig och jag åt. Det var mycket gott.
Nu mår jag som en liten tjock indisk prins och skall snart
iväg för vi skall spela vår först seriematch ikväll.

Sålunda börja inte dagen med att äta illa. Det skadar ditt
förstånd. Ät riktigt. Det är kanske det bästa och enklaste
rådet man kan ge till alla människor en dag som denna.

Jag pratade med en man på torget nu på morgonen.
Han stod vid systemet och väntade på att butiken skul-
le öppna så att han fick fylla på förrådet för att mota
bort nattens maror.

Han berättade om en kamrat som han hjälpt för några
år sedan och som dog för några månader sedan. Kam-
raten hade fått sparken och söpit ner sig. Han hade för-
lorat lägenheten och blivit uteliggare. Mannen på torget
hade då tagit sig an honom och fixat hjälp för avgiftning,
sett till att fått lägenhet och ordnat så att han fått tänder
i sin tandlösa mun.

Mannen vid systemet sa att han fick nog av mannen då
denne fortsatte att gå på amfetamin och att mannen ock-
så blev aggressiv även mot de närmaste. Varje gång des-
sa anfall var i sin början lossnade tänder ur munnen och
ökade bara det ilskan som mannen inte kunde kontrollera.

Jag lämnade mannen vid systemet och undrade varför ing-
en hjälpte honom. Jag kände också historien han berättade
närmare nu än vad jag hade gjort för bara för någon månad
sedan. Under senare tid har jag stött på många människor
som vittnar om utsatthet, hjälplöshet, utanförskap, oro, all-
män ångest och de är inte få. Mekanismen är dock sådan
att detta är saker att känna skam för. Vi har ännu inte kom-
mit längre. Man delar bara kunskap med människor som man
tror är i samma situationen som en själv (jag vill inte säga
att jag är det men jag kan tänka mig situationen idag mer än
vad jag kunde för en månad sedan. Det kränktes situation
påminner mycket om den utsattes).

Tänk om det var skamligt att bryta armen eller få ont i ryggen.
Dessa händelser pratar vi om i alla lägen. Det är nästan det
första vi pratar om alla dessa godkända krämpor. Det och väd-
ret.
Tänk om vi skulle växa som människor och också lyssna på det
som vi verkligen skulle lyssna på. Tänk om vi kunde lyssna på
människor som far illa psykiskt och fysiskt.
Tänk om vi kunde ta oss an en människa med ångest eller en som
fått reda på att han fått cancer och att vi öppet och empatiskt kun-
de lyssna. Vilket gott samhälle skulle vi inte få då?
Tänk om vi värdesatte öppenhet och ärlighet framför rikedom och
karriär. Hur skulle vi då inte utvecklas på alla fronter?

Jag ser mannen utanför systemet något senare. Han och polarna
har fått sina ransoner och sitter vid en dubbelbänk och tankar på.
De pratar och skrattar. De vet att snart kom vargtimmarna och en-
samheten så det är dags att passa på innan.

Nu när våren är här och man fylls av
goda känslor så undrar man varför vi
skall ha vinter och varför vi skall ha regn,
blåst och snö.

Det vore ett liv att leva om man ständigt
kunde gå i shorts, ta ett dopp  och kunna
koncetrera sig på annat än att överleva
när man steg utanför dörren.

En god vän som bodde i Bishek, huvudstad
i Kirgisistan, berättade att staden låg i en dal
och det han saknade var blåst och därför
fylldes av glädje när han kom till Göteborg.

Om man lägger upp alla komponenter som be-
tyder något här i livet kommer man att upptäcka
to much of everything takes you down vilket Freddie
Mercury sjöng och fick bokstavligen dö för.
jag inbillar mig att vi nordbor uppskattar vår och
sommar mer än andra. Vi längtar 6-7 månader avr-
je år att denna tid skall komma.
Vad hade hänt utan vår längtan?
Vad händer efter bara ett par veckors sommar?
Jo. då kommer allt som är negativt.

Det är för varmt.
Det blir torka och vattnet sinar.
Grödan dör.
Fästingarna tar livet av oss.
Maneterna är fler än någonsin.
Sömnen drabbas för att det är för varmt.

När kommer hösten........................

Jag hör rop på hjälp från min gama arbetsplats.
Personalen går på knäna. Tre har slutat. Chefer
är otydliga, skyller ifrån sig och ljuger. Ingen or-
kar ta tag i de viktiga frågorna. Den person som
orsakat allt genom gement skvaller och ren spion-
eriverksamhet och angiveri är på väg tillbaka.

Det är tragiskt. 20 år av gott arbete slås i kras.
Massor av kunskap begravs.
Personer far illa.

Det värsta är att ingen verkar begripa varför.

Lyfter man detta till en högre nivå så undrar man
vad som lärs ut på chefs- och ledarutbildningar.
Under helgen hade jag BAS 1 utbildning med 20
fotbollstränare och de kodord som kom där var
empati, lyhördhet, engagemang, glädje och kun-
skap.

För snart 20 år sedan fick jag min första lektion i
hur man löser problem inom omsorgerna. Då skulle
man flytta på en boende från ställe A till B utan att
personal på något ställe tyckte det var en bra ide.

Då sa chefen vi den tiden att man skulle bara göra
flytten en fredag och låta alla rasa ut under helgen för
till måndagen hade det lugnat sig och de få som fort-
farande skulle gnälla och klaga kunde man ta hand
om då. Klassiskt söndra och härska.

Intressant är också att när jag pratar med folk inom
den privata sektorn häpnar de över hur man kan gö-
ra i offentlig sektor. De kallar det "tiden innan civili-
sationen". Borta är den tid när offentlig sektor i sig
stod för något bra. Samma krav på effektivitet som
när det gäller produktion av hårnålar finns nu när
det gäller att ta hand om sjuka, gamla, barn och alla
med olika handikapp. Det är en motsägelse att skapa
stress i arbeten där empati och mötet är de två viktig-
aste komponeneterna. Hur mäter man dem?

I senaste numret av Axess har deras redaktör,
Johan Lundberg, fått en smäll i huvudet. Någon
annan förklaring till hans djupt förvirrade recen-
sion av Lena Sundströms bok Världens lyckligaste
folk kan jag inte förstå.
 Han börjar med att säga att den är obehaglig och
att han inte läser obehgaliga böcker skrivna av
nazister, nyfascister och antisemiter. Detta är ju
Goebellskt. Associationen är ju given.
 Sundström blir sedan skotttavla till alla Lundbergs
fantasier om islam. Med så mycket hat i kroppen kan
man ju undra om han gick i katolsk kolsterskola under
sin uppväxt (titta vad farbror prästen har mellan Lukas
och Höga Visan).
  Jag har inte ens hört Sverigedemokrater ösa ur sig
så mycket hat mot ett försök att sätta islam i ett samman-
hang som Lundberg.
 Lundberg är en av Sveriges värsta islamofober. Han drar
ofta en lans för kunskapen och goda värderingar, men i
praktiken är han en liten rasist.
 Han försöker bevisa sin tes genom att visa på muslimska
kvinnor fått en timma för sig själva i Malmö badhus, eller
att man inte tar hatbrott på allvar (jämför hur ofta man skri-
ver om svenska fulla män som bankar på sin familj och när
en muslim skulle göra det. )och att grupper propagerar för
sharia(jämför tokkristen höger).
  Han skriver,..."att islamism historiskt är en rörelse med an-
knytning till nazismen".
  Om han varit hederlig hade ju kunnat skrivit detsamma om
kristendomen och då särskilt katolicismen.

Dags att avsluta en prenumeration.

Hittar en gammal goding längst inne i bokhyllan
Do androids dream of electric sheep av Phillip K
Dick. Boken som senare blev manus till Blade
Runner av Ridley Scott.

Intressant tanke dock ,hur drömmer en robot? 

Inatt hörde jag att det varit skottlossning
i Länsmansgården. Genast tänkte jag om
det varit några backakillar inblandade. Det
är tragiskt att underklass från Backa hatar
underklass från Biskopsgården. Tragiskt och
så jävla korkat. Kan man inte välja fiender
bättre så har man inte förstått mycket av liv-
et.

Skottlossningen gick direkt upp på GP:s och
Aftonbladets webbsidor som första nyhet. Nyh-
eten låg där så länge man inte var säker på
hur illa skottskadorna var. När det under för-
middagen visade sig att det var lindriga skador
så togs sidan bort eller förvisades till arkivet.

Ingen analys. Ingenting. Bara konstaterande,
med en undertext som säger att blattar dödar
varandra i förorten och polis och myndigheter
gör ingenting. SD applåderar.

Så på morgontimmarna kommer den stora ny-
heten:
Madelaine gifter sig.....INTE.

Flera artiklar om denna icke-händelse. Så mycket
text om absolut ingenting får ju tanken att koka
soppa på en spik att framstå som mer än sann.

Idag har jag haft en jobbig dag på många sätt.
Måndagar är det så mycket fotboll att det även
för den meste entusiasten kan bli för mycket.
3 lektioner och två träningar. Börja 0800 och
sluta 2140. Lång dag.

Emellan har jag haft framtidsångest. Min lugna
och inrutade och säkra liv är numer utbytt mot
ett osäkrare och jag är inte van vid det. Mitt skinn
var inte så hårt som jag trodde. Tankar har sus-
at om att jag inget kan och att jag kommer att
hamna som lodis under Göta älvbron. Det kram-
par i magen och tankarna låser sig. Det är ångest.
Jag har genom åren lärt mig tekniker att bemästra
och allt handlar om att vara i rörelse både i tanke
och kropp. Det tar några minuter så ebbar det ut.
Jag är nu ingen veteran i ångestfacket, Jag hade en
dos för sexton år sedan då jag attackerades av en
galen kollega som var ett projicerande ångestfenomen.
Då lärde jag mig att hantera tillståndet och nu sexton
år senare är tekniken densamma. Oftast (om det inte
är sjukligt djupt) handlar det ju bara om att vänta ut.
Läka ut. Det kan dock vara skönt at lägga på lite psyk-
iska plåster.

Sista träningen nu på kvällen hade jag juniorerna
och jag har bara haft dem nåfra träningar. Idag kom
det sjutton spelare och det var mest hitills. Vi hade
en riktigt bra träning och det sa jag till grabbarna
och de var nöjda med mig och en av spelarna var
så nöjd att han tyckte att jag skulle ha en applåd.
Jag fick en applåd. Det gjorde mig mycket glad. Jag
tänkte att om de bara visste hur rätt den yttringen
kom från dem.Det var första gången jag tackades
efter en träning med applåd, åtminstone vad jag
kan minnas.

Så nu sitter jag och mår bra framför TV:n och ser
ytterligare en årgång av Battlestar Galatica som är
något av det mest händelslösa och dumma jag sett
under senare år. Månbas Alpha var ju genialisk i
jämförelse. Frågan är vad det säger om mig som
sitter och tittar på skiten?

En gammal trotjänare i fotbollen har dött.
Rolf blev några och 80. Mot slutet ville inte
hans ögon vara med och kroppen blev bara
tröttare. Han kunde inte köra sin bil. Det sis-
ta året var en väntan på den stora tomheten.
Borta är en go gubbe som verkligen gjorde
skäl för detta lokala begrepp.
Borta är mannen som man kunde skoja med i
klubbhuset eller på torget.
Borta och det finns en tomrum i existensen.

Ett hål har gjorts i väven. Det skall fyllas. jag
vet inte med vad men bara att det kommer att
fyllas. Så är det alltid. Hålen blir inte så stora.
De fylls alltid igen. Så är det med livet. Så är
det med döden. Det är inte så många utanför
dig själv som bryr sig om ditt liv. Det är upp
till dig själv att fylla det med goda sker som
gör att du får en bra upplevelse.

Rolfs resa är slut. Hans tid i väven är över. Nu
får han leva ett tag i minnet hos dem som minns
hans plats.

De allra flesta människor går och drömmer om
att bli kända. De vill bli exponerade och synlig-
gjorda. Många bryr sig inte varför utan bryr sig
bara om kändheten i sig.

Vad de flesta glömmer är att den som det är bäst
att bli känd hos är hos sig själv.
Vi ser kändisar och drömmer oss in i deras tillvaro.
Vi önskar oss glamour och pengar i överflöd.

Vi glömmer att vara i oss själva.

Bara i oss själva kan vi leva ett bra liv.
Bara när vi gjort våra nära nöjda, bara när vi är
nöjda med oss själva kan man säga att vi lever
ett bra liv.

Ställ frågan:
Varför dricker människor med makt?
Varför är missbruk så vanligt i kändiskretsar?

Martin Bengtssons lilla bok "I skuggan av San Siro" be-
rättar om en ung man som ahde allt det som miljoner
pojkar drömmer om och ändå skar han av pulsåderna?

Erik Edman berättade i dagens Sportspegel att det var
gott att komma hem efter tio är ute som proffesionell
spelare i Europa. Han välkomnade gemenskapen och
kamratskapen. Han berättade om ett proffsliv som var
individuellt och där konkurrens om platser omintetgjorde
några djupare relationer.

Det kostar på att vara där alla ser en. Dels vill de flesta
ta din plats och skyr inga medel för att nå det syftet och
dels måste man alltid vara på sin vakt.


Det lilla livet, där du jobbar, har dina vänner,lever med din
familj är det liv som du skall vara i. Där kan du avgöra om
du vill må gott eller om du vill må skit. Du kan begära och
du kan ge hjälp och stöd.Det är detta liv som räknas. Det
andra är på låtsas.
(Det lilla livet hotas självklart av det stora. Politik i alla dess
former påverkar,krig och katastrofer påverkar men vad kan
du själv göra åt det?)
Självklart skall man agera i det offentliga men det är sekundärt
och du agerar bättre i det offentliga och stora livet om du först
ser till att lilla mår bra och fungerar.

Johan Ehrenberg och ETC är lite ett symptom på
hur vänstern är i samma bubbla som liberalismen.
I sak har ETC drivit den frågan efter den andra i
god anda. Den politiska linjen och engagemanget
har det inte varit något fel på. Tvärsom.

Problemet är att det varit som ett litet privat företag.
Johans lilla låda. ETC hade inte funnits om det inte vo-
re för Ehrenbergs fantastiska energi. Det är obegrip-
ligt för mig att denne man gång efter annan,konkurs
efter konkurs, stiger upp som fågeln Fenix och flyger
igen.

Det är ett unikum till människa.
Men för en allmänt organiserad vänster tror jag att
han gjort mer skada än nytta. Han är ett alibi likt
många andra kända vänster människor. Det får ut-
trycka sig i mycket och överallt men då de inte har
organisation i ryggen förändrar de inget.

Vissa dagar är av sådan art att de inte borde
få vara. Det är de dagar när man vaknar och
känner att nu går allt åt heleve.
De är de dagar när man går omkring och vet
att man aldrig mer kommer att bli älskad.
De är de dagar när man ser framtiden rusa mot
en och i visionen ser man en uteliggare som blev
utan jobb och bostad.
Det är de dagar när man känner att man inga vänner
har och de som säger sig vara är bara på låtsas och
försvinner så fort de osar problem.

Så kan det fortsätta.

Det finns de som säger att man kan mota Olle i grind,
att man med tekniker kan åtgärda dylika tankar.
Det finns de som säger att det bara är att ta en Prozac
eller Stesolid och gå vidare. Döva det akuta problemet
och gå vidare.

Jag tror inte på det. Jag är anhängare av Alfons Åbergs
farmor. Hon som sa att för att du skall kunna må bra mås-
te du lära dig att må dåligt. För att veta hur det är att ha
roligt måste du lära dig att vara i tråkighet. För att verkl-
ligen kunna älska måste du känna på dess motsats.
Först när du ställer motsatserna mot varandra kan du kän-
na livets fulla potential.

Dagens anfall av misantropi och känslan av att evig olycka
väntar utanför dörren varade i femton minuter och trettiotvå
sekunder.

Åt kryddstark Thaimat med kvinna och kände hur munnen
brändes ut. Åkte hem och förbereder mig för morgondagens
kurs och för El Clasico.

Torsdagen Debatt gick över Rubicon. Tärningen är kastad.
Först hade vi en moderat politiker från Landskrona som var
en flosklernas mästare men som i allt nonsens la in små
handgranater. Hon sa att vi måste kunna prata över kultur-
ens gränser. Vad hon säger är att vissa invandrare inte är
som vi. Vad hon säger med detta lilla kulturrelativistiska in-
lägg är att i vissa kulturer är det i sin ordning att misshandla
78-åriga kvinnor tilldöds.

Populisten Ulf Nilsson är tydligare och öppnare. Hans enkla
lilla sats att dessa problem fanns inte i Landskrona för trettio
år sedan när han var där för då fanns inga invandrare säger
allt.
Nilsson pratar hela tiden om att invandraren är problemet. Det
handlar inte om individer utan om kollektiv. Det är kollektivet
invandraren som dödar den 78-åriga kvinnan.
Nilsson blev ju berömd på 70-talet då han satt i Bangkok och
gjorde krigsreportage från frontavsnitten i Vietnamkriget.
Han blev berömd på 80-talet då ETC gjorde en falsk Expressen
och tog en av hans artiklar och bytte ut ordet "arab" till ordet
"jude". Expressen rasade över antisemtism.

Symptomatisk att detta handlar om politik är när polisen och
forskaren säger att våldsbrotten minskar i Landskrona och pub-
liken hävdar motsatsen. Man jämställer några rädds människor,
några populistiska politiker och journalister med det vi verkligen
vet och verkar tycka att känslomässigt tyckande är mer värt än
rena fakta (vilket U Nilsson efterlyste).

Gränsen är passerad. Nu släpper vi loss horderna av rädda rasister.
På andra sidan finns människor somi rädsla för sitt eget liv sökt fri-
stad här. Rädsla på ena sidan mot rädsla på den andra. Luktar kon-
flikt.

Mina förra arbetsgivare driver nu ett fögderi
som traskar på de moraliska ytterområdena.
Kollega A som är en betrodd medarbetare se-
dan många år och som under senare år arbet-
at på en 40% tjänst ställdes inför ett val.
De sa: Vi kommer inte att förnya din tjänstledig-
hetsansökan utan du måste gå upp och arbeta
full tid.

Kollega A ville absolut inte det. Han skrev brev
som fick luddiga och solkiga svar. Till slut blev
han ilsk och sa upp sig.

Kollega B var i samtal med samma chefer och
de sa till honom att det var jättebra att han ville
jobba 70%. Stället hade ju gubevars inte råd
med bara heltider.
Kollega B sa då frågande:Men vad med Kollega A?
-Ja men, han har ju sagt upp sig, fick han till svar.

Cirkelresonemang.
Om cheferna hade haft boklig bildning hade jag trott
att de studerat Macchiavelli eller kanske vissa av Ci-
ceros texter. De hade då lärt sig att man söndrar för
att härska, divide et impera.
Den nivån pratar vi inte här. Här handlar det om att
släppa in dagis i en porslinsfabrik och låta de små liv-
en förstöra så mycket de kan innan det är dags att
stänga butiken.

Jag undrar över motståndet mot marknadsmässiga
hyror i innerstan eller attraktiva områden. Vad är
problemet?

Hur många invandrare bor det i dessa områden?
Vi är ju redan så segregerade vi kan bli.

Är det inte så att det är vit urban ung medelklass
som slåss i egna syften och inte med helt blanka
vapen?

Är det inte så att även den upplysta medelklassen
drar sig för att behöva vistas i förorten. De vill gär-
nar prata,diskutera och bestämma, men vara där,
nej, det är för andra.


Det är här som en upplyst vänster har sin roll att
spela. Det kommer att gå åt helvete om det fort-
sätter som nu. Liberalismen pratar bara individ
och det är i sin förlängning bara ömskrivning för
överhetens bästa. Liberalismen är förtryckets fer-
nissa. Det brutala skall inte synas. Det orättvisa
göras till en icke-fråga.

Det blir oftast som att säga att det skall bli en spän-
nande match mellan Real Madrid och BK Skottfint.
De har ju samma läge innan match. Bägge kan ju
rent teoretiskt vinna. Dock, förutsättningarna skif-
tar en aning.

Det farliga med rasismen är dess brist på urskiljning.
Titta på Landskorna. Alla levande varelser tar avstånd
från att man på en parkering slår ihjäl en 78-årig kvin-
na. Alla gör det. Ingen försvarar detta våld. Inga kult-
urer har inskrivet att det är helt i sin ordning att dräpa
äldre kvinnor. Det borde vara självklart.

Det borde vara lika självklart att det inte var den pale-
stinska eller kenyanska(vet ej var förövaren har sitt ur-
sprung, bara att han är invandrare)kulturen som dräpte
kvinnan utan en enskild individ.

Detta är inte självklart för Ulf Nilsson på Expressen. Han
vill dra en lans för att "svenska folket" nu är på krigsstigen.
I TV8 visade man att invandrarfrågan är nummer 8 på lis-
tan över angelägna sakfrågor. Långt ifrån det akuta som
Ulf och hans polare i SD och ND och KD hävdar.

Begrepp som massinvandring är ju närmast löjligt i samm-
anhanget. Det beror sannerligen på vad man jämför med.
Om man jämför historiskt hur många judar och slaver som
släpptes in i Tyskland på 30-talet så kan vi idag tala om en
massinvandring till Sverige.
Jämför vi med 1800-talet där 25% av vår egen befolkning
utvandrade så har vi ju fortfrande ett underskott att täcka
upp.

Hela saken handlar om uppdelningen. Hela saken är den ökade
klasssegregationen.
När etniska svenskar görs till en grupp så jämför den med an-
dra grupper. När de rika och medelrika inte kan sansa sig utan
anser sig vara i störst behov att berikas och ta de pengarna
från de lägst ställda grupperna då uppstår konflikter.

Det är märkligt att SD och ND inte kan se detta. Är det ariska
klassamhället bättre? Varför skulle de rika och medelrika avstå
mer av sitt ägande bara för att vi begränsar invandring?


Dock inbillar jag mig att enkelheten i SD:s budskap kommer att
bära frukt:
-Om vi stoppar invandringen kommer vi som är kvar att få mer jobb
-Om vi stoppar invandringen och visar ut massor av invandrare kom
 mer vi att få mer pengar till skola och vård.

Har det blivit så i Danmark?
Har deras brutala invandrarpolitik minskat våldet. minskat arbetslösheten,
förbättrat skolan, förbättrat vården?
Jag är svaret skyldig.

För några decennier sedan såg jag en usel
film på Kaparen som hette Raggaråket. Det
var en australiensisk långfilm om ungdomar
som åkte runt på ett torg motsvarande Åmåls.
Runt och runt. Jag gick efter en halvtimma.

De klassika b-filmerna räknas inte i sammanhanget
när man pratar om de riktigt dåliga filmerna. Det
skall vara medvetet gjort och det skall vara uselt.
Mamma av Susanne osten är ett exempel och en
finsk film vid namnet Jag och Morrison är ett annat.

Men detta!!!

Jag lyssnade på radion igår om en man i
Södertälje. Han tillhör en av alla dessa
som hatas av Kristdemokrater, Sverige-
demokrater och Nationaldemokrater.

Mannen jobbar med att städa och att diska.
Han får inga andra arbeten. Han har en hög
examen från sitt hemland men det hjälper
föga i Sverige.

Mannen var allt annat än bitter. Han menade
att han ingick i ett sammanhang nu. På sin
lediga tid sjöng han i en kör. Han var lite arg
på sina landsmän som lika han själv kom hit
som flyktingar. Varför tog de inte skitjobb,un-
drade han? Varför sökte de inte kontakt med
svenskar?

Jag inbillar mig att det är så det ligger till. Vi
behöver vara med i sammanhang. Det är inte
så viktigt vad det är eller vad man tjänar på
det. Det viktiga är att man ses och att man kän-
ner att man gör något för sig själv, gör något
åt andra, är behövde och att man gör saker till-
sammans.

Ingå i sammanhang är ju teorin om KASAMs själva
essens. Antonovskys lilla ide som funnit sin plats
bland många svenska organisationer.


Den arbetslöse gör ju inte det. Han hamnar utanför
sammanhang och detta gör honom modlös, orkes-
lös och inte sällan deprimerad.
Frågan är varför vissa grupper har så lätt till hat för
denna grupp som inte har möjlighet, eller inte orkar,
att ingå i sammanhang. Varför vill man inte stället ba-
ra hjälpa? Skapa möjlighet att få ingå i någon form av
sammanhang. Varför vill man ytterligare exkludera
den exkluderade?

Det är mycket vi och dom nu.
Jag lyssnar till Göran Hägglund och Jimmie
Åkesson vilka försöker att överträffa varan-
dra i populism och alltid är det den lille invand-
raren som står i centrum.

Pröva att byta ut ordet invandrare mot ordet
jude. Läs texterna igen.

Det är en hets. Det är rasism. Det är en uppdelning
mellan "närande" och "tärande". Bara uppdelningen
ger oss konflikter.
Jag ser massor av "tärnade" etniska svenskar som
lever i missbruk och delvis i utanförskap som gärna
lägger skuld på invandraren. På samma sätt som den
arbetslöse tysken gärna gav sig på juden under 30-talet.

Det viktiga är dock att komma ihåg att utan den nazistiska
övermakten hade Tyskland inte urartat i förintelsen. Det
var inte åsikterna och opinionerna som skapade Förintelsen,
det var makten. Det var överheten.

Därför räds jag inte så mycket mannen på gatan. Den typen
av rädsla har alltid funnits. Jag minns hur gemene man ond-
gjorde sig över degosen (juggar och italienare)på 70-talet el-
ler hur finnas stigmatiserades med "niiiven" och "koskenkorva".
Då var makten enig om att det var en icke-fråga.

Jag lyssnar till intervju med invandrande pakistanier som säger
att de inget märker av rasism på gator och torg. Den vanlige
dansken uttrycker inget. Det är i kontakt med myndigheter som
problemen uppstår. Det är makten som genererar den farliga
och verkliga rasismen.


Så till Göran Hägglund, ärkepopulisten, nu slåss han med SD om
väljare. Igår skrev han att kriminella måste straffas hårdare och
det var efter Åkesons utspel om verkliga livstidsstraff. Den verk-
lige brottslingen skulle klämmas åt. Det var en fråga om moral,
enligt Hägglund.

Han fick då två frågor:
-Har invandrare sämre moral än den etniske svensken?
-Har fattiga och arbetslösa sämre moral än rika och utbildade?

Invandraren begår brott 6 gånger oftare än den etniske svensken.
Den fattige begår brott 10 gånger oftare än den rike.

Hägglund blev svaret skyldig.

Jerzy Zarnecki hade en bra poäng i diskussionen:
Ibland kan straff vara väldigt bra och fungera alldeles
utmärkt i preventivt syfte och det är när vi pratar om
ekonomiska brott i allmänhet och skattebrott i synner-
het.

Jag tror att jag som 20-åring hade spytt på jag
som 52-åring. Jag tror att 20-åringen hade sett
en feg stackare som svikit och blivit privatiserad.

Var tog den stora kampen för revolutionen vägen?
Var tog det stora engagemanget för organiserad
kamp vägen?
Varför överge studierna om politisk kamp och hur
den politiska teorin kan utvecklas?

Frågor jag som 20-åring ställt.
Då ville jag förändra hela världen.
Allt var kass.
Förtrycket levde i varje organism och svettades
i varje por.

I världen härjade imperialismen men den kunde be-
kämpas med politisk kamp. Den internationella soli-
dariteten visade att de stora kolosserna kunde bese-
gras. Det handlade om att organisera vänskapsorga-
nisationer och visa aktiv solidaritet.

Så kom barnen. Barn går ju före det mesta. Det är
svårt att kämpa för internationell solidaritet när man
har små barn hemma. Det måste ju också vara den
primära uppgiften för varje individ att skydda sin av-
komma.

Ganska enkelt egentligen.
Ändå inte.
Lyssnade till Clarence Crafoord idag och han talade om
hur han kämpar för patieneter och psykoanalys under
hela sitt liv och att han på vägen i detta arbete tappade
kontakten med sina barn och barnbarn. Han sa att det
var sorgligt.

52-åringen hyser inget agg mot 20-åringen.
Han förstår.
Däremot känner 52-åringen att han inte vill kämpa mot
väderkvarnar, det är ett jobb för riddare i en svunnen
tid. Kampen idag ser annorlunda ut. Skapa förutsättningar
för unga i socialt fattiga miljöer är en sådan kamp. Det är
långt borta från barrikader och storslagna revolutionära
texter.

Livet har sina faser.
Det är svårt att se in i de kommande.
Det är t o m svårt att förstå de kommande faserna.
Man måste leva dem.
Då kunde jag inte leva med döden.
Idag är det inget problem.
Det är mycket svårt för en ung människa att empatisk
förstå en äldre.
Motsatsen är däremot svår att förstå. Hur kan man som
äldre bara säga att ungdomen är kass och att allt beror
på de unga själva och deras brist på moral och respekt.
Hur kan man glömma sitt eget liv?

Kanske hade jag som 20-åring kunnat sitta och prata med
jag som 52-åring. Jag lyssnade ju till en och annan över 50
när jag var 20 också de som inte var glödande revolution-
ärer.

Det finns fördomar som sprids som är så generande
att rodnaderna inte räcker till. Detta med att det skul-
le vara kulturellt betingat att man stjäl, våldtar och
skriker "fitta" är exempel på denna typ av generende
fördomar.

De som pratar om "dom" äger nästan alltid denna typ
av fördom. Om någon pratar om "dom" som grupp och
då framför allt invandrare skall man hissa varningsflagg.
Vad är den gemensamma nämnaren för en chilenare,en
kines, en turk och en somalier? Ja, inte fan vet jag. Jag
vet att hundra saker skiljer dem mer åt än gör dem till
en gemensam grupp. Allt de har gemensamt är att de är
betraktade som grupp av rasistiska och icke-tänkande
etniska svenskar.

Vad kan möjligen en Allendeanhängare från Chile från ett
kristet hem ha gemensamt med en Al Shaababanhängare
från Somalia? Är de lika? Är deras kulturer av sådan art
att man våldtar, misshandlar och skriker "fitta" utan best-
ällning?

Jag hade en arbetskamrat från Algeriet för många år sedan.
Vi jobbade ihop på Lillhagen. Jag var då glödande revolution-
är och han kom från en av de första stora revolterna och be-
frielsekamperna i efterkrigstiden. Jag ville prata Ben Bella
och FLN. Jag ville prata om hur Algeriet hade kastat ut den
franska kolonialsimen och bildat ett självständigt Algeriet
1961. Jag var fylld av internationalism. Jag levde parollen:
Alla folks frihet-Hela världens fred.


Min arbetskamrat var inte lika lyrisk. Han hade inte fått några
jobb utan tvingats till Europa för att hitta något att göra. Han
hade gift sig med en svensk kvinna och fått en dotter. Om han
inte ville prata politik och glorifiera den algeriska kampen så
ville han upplysa mig om vår tids farsoter nämnligen, negern
och persern. De var stinkande avskum som härstammade ur
en senil kamels stinkande fitta.

Då förstod jag att det verkligen inte i etniciteten våra värdering-
ar sitter. De sitter i förnuftet. Likväl som det finns en och annan
korkad svensk finns det korkade bosniaker, somalier och kines-
er. Hur kan det vara något annat än fullständigt självklart? Hur
kan vi döma folk utifrån deras ursprung, hudfärg eller språk?

Varför diskuterar vi detta?
Varför blir vi inte klara?

Kan det bli enklare än att vi dömer individer utifrån vad de själva
är och gör. Då blir det också tydligare om de verkliga orsakerna
till varför saker sker. Vad i den individens liv har gått så fel att
han begår dåliga handlingar blir frågan som skall ställas.

På TV  häromdagen kunde man se att domstolar
börjar att frångå det absoluta kravet att man in-
te får slå barn. I flera fall unde senare år har ock-
så opinion uppstått till försvar för personer som
slagit barn.

Det är tidstypiskt. Idag umgås vi inte med barn. Vi
jobbar själva och andra jobbar med barn. Få umgås
med dem. Detta drabbar självklart de som har föräld-
rar i utanförskap. Unga grabbar, och i allt större utsträck-
ning unga tjejer, lämnas att klara av att själva forma
sitt växande.

Våld uppstår alltid ur rädsla. De unga männen i förorten
som ägnar sig åt våld vill i grunden inte syssla med det
de gör men ser inga alternativ. De rekryteras under for-
mer som får dem att känna sig välkomna och behövda.
När de är inne får de börja slava och hotas om de inte
vill vara kvar. När man lever i en sådan  värld blir våldet
en vardag. En vardag där rädslan blir odefinierbar. Den
internaliseras. När man då stöter på en vuxenvärld utan-
för som ser på en med rädda ögon väcks den gena räds-
lan och våldet görs fritt.

Vuxna är rädds för barn. Är du rädd fär ditt eget barn, sjöng
Nationaltetatern för hundra år sedan. Inget nytt under solen
i den frågan.

Det fungerar alltså så här:
Rädde Ahmed struttat runt och är fräck. Han möte Hugo som
är en medelålders man. Ahmed säger gubbjävel därför att
han tycker Hugo stirrar med otäcka ögon på honom. Hugo
blir rädd och svarar upp med "ungjävel". Hugo projicerar in
sin egen rädsla i en redan grundrädd Ahmed och bägge ökar
sin oförmåga att hantera situationen. Här kommer snart vål-
det från någon av parterna att bryta ut. Ingen kommer att
lyssna på Ahmed men Hugos förklaring om oprovocerat våld
och att han ingen skuld hade köps av flertalet.

Så ser det ut. Om vi skuldbelägger Hugo skuldbelägger vi oss
själva. Om vi lägger all skuld på Ahmed så klarar vi oss. Då
kan vi istället ägna oss åt att skylla på film och dataspel. Det
är märkligt att vi anser att barn och ungdom inte kan ges an-
svar i en massa frågor innan de är 18 men våld däremot där
kan vi ge dem allt ansvar.

Det handlar om makt. Man hör de som vill aga och deras argument
om att det handlar om att barn skall lära sig lyda. Det är samma typ
av tänkande som plantageägarna hade under slavtiden på bomullsfäl-
ten och på gårdarna. Negrer skulle lära sig att lyda. Löd de inte skulle
de straffas tills de lärde sig lyda.

Goa ungar och en j-t bra pedagog!

Tänk om alla människor som idag agerar i ett utanförskap använde all den tid som de lägger på facebook och MSN och liknande istället använde samma tid till möten och organiserade upp sig så att förändringar kunde komma till stånd.
De kunde bilda ett part för unga i för-orten och kalla sig Vi Som Vill Men som INTE Släpps in.
Jag minns för några år sedan när unga i Backa arrangerade ett möte i Backa Folkets Hus och bjöd in politiker och tjänstemän.
Vilken kanongrej.
När de ställde dåvarande SDN-chefen till svars vägrade hon att svara med motivationen att hon inte böjde sig för Gatans Parlament..

Det var en ide. Vi kan bilda ett nytt parti som heter Gatans Parlament.
Partiet för alla vita och svarta blattar.

Igår kom artikeln om den spelare som var i
Chelsea tillsammans med mig och provspelade.
Typiskt nog skrev artikeln vid ett antal skol-
matcher förra fredagen och på plats då fanns
IFK:s förre spelare Niclas Alexandersson. Han
sa att han tyckte Martin var bra och att det var
roligt för skolan att spelare fick chansen.

Lite surt. Änglagårdskolan får kredit för vad
Hisingsbacka FC gör. Inte förvånad dock. Så
ser världen ut, de som har får.

Under de senaste månaderna har jag upplevt
de lägsta hos människan. Människor som anger
sina kollegor och chefer som inte kan, vågar el-
ler vill ta ansvar. Det har varit en omtumlande
upplevelse. Särskilt då när man utsätts för den
samlande skiten.

Alla dessa små människor skulle varit på Välen
idag och sett ett 14-årslag göra vad ingen trodde.
Vi spelade mot Stabaek som har en heltidsanställd
tränare och 4 hjälptränare. De satsar stort. Mot det
ställdes lilla Hisingsbacka FC.

Vi pressades tillbaka under första halvlek och låg un-
der med matchens enda mål. I halvlek såg man trött-
heten i pojkarnas ögon. Men ingen hade som ambition
att skylla på någon annan. Ingen hade annan ambition
än att tillsammans med gemensam styrka försöka att
göra en bättre andra halvlek.

Det kallas att ha moral.
Det kallas att ta ansvar.
Spelarna kämpade om varje meter på plan och även om
Staebeck var större så gav de inte tappt. Vi kvitterade,
vi tog ledningen och vi vann med 3-1.

Detta i andra matchen i nordiska cupen där vi vann förs-
ta matchen med 2-1.

Detta var en riktigt rolig påskafton som visade på vad
man kan göra tillsammans om man samarbeter och ger
varandra styrka.

Ibland kan det massproducerade ,ytliga och skapat
för att inte anstränga tanken för mycket överraska
och visa upp ett djup som få ens lägger märke till.

På 50-talet under McCarthyismens värsta tid när man
såg landsförrädiska kommunister i varje hörn och det
var en omöjlighet att skriva eller göra film av annan
art än ren underhållning eller patriotiska amerikafilmer,
då hittade några deckaren som utväg att skriva kritiskt
om sin samtid. Deckaren ansågs inte farlig utan passer-
ade utan FBI:s trakasserikommando kopplades in.


På 80-talet och i början på 90-talet bär betal-TV slog
igenom och man kunde kolla porr på onsdag och lör-
dag visade det sig att porrfilmen gjorde travestier på
kända filmer och litteratur. jag har dock ingen klar ana-
lys vad syftet skulle vara.

I dagarna har jag hyrt avsnitt ur den amerikanska sfi-
serien Battlestar Galactica. Det handlar om hur männ-
iskan utmanas i sin existen av den artificiella cylonerna.
Blott 50000 människor är kvar efter det stora överfalls-
kriget och cylonerna är ute för att utrota även dessa.

Alla människor färdas tillsammans i ett gytter av rymd-
skepp och det har militär och president för hela flottan.
Så en dag bryter ett uppror ut i fängelseskeppet och led-
aren för fångarna kräver fria val. Detta blir till en diskus-
sion i avsnittet och man ser Platons kungstanke illustreras.
Alltså, för att vi alla skall leva i den bästa av världar vore
det bästa att de klokaste satt i ett De Högstas Råd och be-
stämde över mänskligheten. Det rena förnuftet administre-
rat av de mest förnuftiga skulle ge oss den bästa möjliga
tänkbara värld. Verkligheten har ju ett antal gånger visat
hur svag den tanken är i realitet.

I serieavsnittet slås upproret ner. Ledaren för upproret in-
ser att man inte skall döda för at nå sina mål. Den goda
killen från makten säger att han tycker att det skall utlysas
val året efter. Han ler mot den kvinnliga presidenten, som
är en sann altruist och pliktmedveten (hon har dessutom
cancer och är dödsmärkt), och säger att han vill ha val men
att han skall rösta på henne.

Det finns en intressant fråga som avsnittet bara snuddar vid
och den handlar om kunskap. De är i en massa rymdskepp
och hoppar mellan galaxer för att undgå de jagande cyloner-
na och man ju då tänka sig att under sådana premisser kan
demokratin vara underordnad frågan om att överleva. Alla
har ju inte kunskapen om hur man klarar tekniken för att
klara av ens det vardagliga. Är det inte så att de som kan
styra rymdskeppen, de som vet hur man hoppar mellan gal-
axerna och militären som är skyddet mot de ständigt återkom-
mande attackerna, att det är de som skall styra.


Svarar man ja på den frågan kommer man ju direkt in i vår
egen samtid. Hur många kan göra en dator? Hur många kan
laga en dator? Vad vet huvuddelen av oss idag om grundbe-
tingelserna i livet? Skulle inte vi också må bra av mindre demo-
krtai och mer förnuftsmässig överstatligt styrande?

För många år sedan träffade jag en kvinna som var ett tiotal år
äldre än jag. Hon var erfaren och hade massor av bra tanka och
hon var i motsats till jag en romantisk person. Jag var maoist och
såg kärleken politisk och tyckte att förälskelse till det privara sfär-
en och var därmed ett borgerligt fenomen. Detta var en tid då kom-
munisterna i KPML(r) ansåg att homosexualitet var en borgerlig
sjukdom.

I vilket fall träffades vi lite grann. Hon lyssnade på franska sångare
vilket jag tyckte var lite fjolligt men höll god min. Själv hade jag kom-
mit ut ur den maoistiska linjen att rock var imperialismen musik och
att en god maoist bara lyssnade på folkmusik och kampsånger. Till
detta levde vi i en tid där KPML(r) ansåg att opera var borgerlig mus-
ik  vilket blev lurig för en och annan då opera verkligen var folkets
musik i Kina.

Kvinnan var lyrisk för Gilbert Becaud, Aznavour, Montand och hon älsk-
ade Edith Piaf, vilket också jag kom att göra.

En dag när vi stod i hissen tg hon ett steg fram och kysste mig. Vi hade
aldrig gjort det. Jag blev tagen på sängen och såg antgaligen frågande ut.
Då sa hon:
"Förlåt att jag stal en kyss".

Det blev aldrig något mellan oss.
Men jag minns ofta den meningen i hissen och jag
påminns om den varje gång jag hör en fransk sång-
are eller Edith Piaf.

I förrgår natt fick jag en attack av demonerna.
De kom i hundratal och högg var de kom åt. Så-
ren de lämnade berättade om misslyckanden och
min oförmåga att klara något överhuvudtaget. Först
efter frukost insåg jag att jag kan visst. Nattens mar-
drömmar flagnade.

Det är så med oss människor. När hjuler rullar
tror vi oss klara allt. Vi kan flytta till länder utan
att kunna språket men bara vetskapen om vår
inre styrka gör att vi ser oss som osårbara.Det
är vi inte.

Det behövs så lite för att våra cirklar skall rubbas.
Sluta jobbet, tvingas sluta jobbet, skilsmässa, död
i ens närhet, diverse misslyckanden och ouppfyllda
mål, ja ibland kan någon liten oförätt ställa till ett
inre kaos. Värst är när man utsätts för andras sjuka
eller projiceringar. Då är det grymt svårt att bearbeta.
Lidandet ligger still och man vet inte varifrån det kom-
mer.

Ändå, utan lidande inga hela människor. Utan lidande
kan vi inte till fullo förstå existensen. Vi föds i ett fruk-
tansvärt kaos. Ur ett stort lugn kastas vi ut i en tillvaro
som vi inte förstår ett skit av. Vi dör ensamma och till
ett stort intet (vilket många undviker genom gudstro)
och det är inte heller den roligaste av tankar.

Ändå ,utan medvetenhet om detta lidande kan vi inte
fullo ta del av den stora glädjen som finns i livet. Vi
har svårt att bara glädjas över att inte vara sjuka, att
vara mätta, att ha tak över huvudet, att älska någon
och att älskas av någon. Det enkla.

Jag gillar enkla sånger.
Jag ogillar komplicerade stycken av tononani.

Det var ingen bra morgon, men det blev bättre med
dagen och på kvällen hade saker och ting vänts till
sin motsats. Man är genom den Andre besannades
denna kväll. Vi bär på många saker gemensamt och
vi ser dem tydligare när andra säger dem. Vi har en
torsdagsklubb för mogna män som samlas en gång i
månaden och vi är i olika faser i livet privat säväl som
i jobb. Det gör mötena intressanta. Det finns en öppen-
het här som är sällsynta hos män som hamnar i kollek-
tiv.

Sent om natten traskade jag hem och kände mig glad
över att leva. Glädjen driver bort demonerna. Det är
bara accepetera att vissa dagar är till för att lära kän-
na sig själv och att det är en process som aldrig skall
sluta. Det är att leva.

Jga lysnnar till Abd Al Malik. Han sjunger om den
franska förorten och han pratar om den. Det han
vill visa att det inte handlar om en zoologisk träd-
gård utan det handlar om fransmän av kött och
blod.

Det handlar om att visa några positiva bilder från
de utsatta stadsdelarna. Negationer har en tendens
att bekräfta sig själva. Så också med de positiva
bilderna. Självklarheter för de flesta ändå kan man
se hur förorten är behäftad med floder av negation-
er.

Malik säger att han och hans polare skrev musik och
lyrik och utsattheten var deras motor. Idag vill han
försoning. Han vill se utveckling.

Tänker på detta och media. För några år sedan kom
en tjej och skulle göra ett reportage om Backa. Jag
hade själv ringt henne för jag ville visa på allt det
positiva som ganns runt klubbhuset. En blomstrande
tummelplats för hundratals ungar i skiftande åldrar.

Hon skrev och frågade. Fotografen tog bilder och två
dagar senare kom ett reportage om  kriminaliteten i
Backa. Inte ett ord om motbilden. Så i fredags kom
GP igen. De ville göra något runt vår resa till Chelsea.
Fotografen kände igen mig men mindes inte att det
inte blev något. Det verkar inte bli något denna gång
heller.

Inga motbilder om att man kan lyckas även i förorten.
Inga motbilder om att du kan bli uppmärksammad i en
stor men i kändhet liten förening.

Nu väntar jag på det stora avslöjandet om att Rikspolisen
finns här och att allsköns kriminalitet går på högvarv i
stadsdelen. Tröttsamt.

På vägen hemfrån träningen ser jag Abdullah och Joel två
smågrabbar som klätt ut sig till påskkärringar. Flera andra
glada ungar springer omkring och alla hejar. Det finns gläd-
je här.