leifsjoqvist

Jga lysnnar till Abd Al Malik. Han sjunger om den
franska förorten och han pratar om den. Det han
vill visa att det inte handlar om en zoologisk träd-
gård utan det handlar om fransmän av kött och
blod.

Det handlar om att visa några positiva bilder från
de utsatta stadsdelarna. Negationer har en tendens
att bekräfta sig själva. Så också med de positiva
bilderna. Självklarheter för de flesta ändå kan man
se hur förorten är behäftad med floder av negation-
er.

Malik säger att han och hans polare skrev musik och
lyrik och utsattheten var deras motor. Idag vill han
försoning. Han vill se utveckling.

Tänker på detta och media. För några år sedan kom
en tjej och skulle göra ett reportage om Backa. Jag
hade själv ringt henne för jag ville visa på allt det
positiva som ganns runt klubbhuset. En blomstrande
tummelplats för hundratals ungar i skiftande åldrar.

Hon skrev och frågade. Fotografen tog bilder och två
dagar senare kom ett reportage om  kriminaliteten i
Backa. Inte ett ord om motbilden. Så i fredags kom
GP igen. De ville göra något runt vår resa till Chelsea.
Fotografen kände igen mig men mindes inte att det
inte blev något. Det verkar inte bli något denna gång
heller.

Inga motbilder om att man kan lyckas även i förorten.
Inga motbilder om att du kan bli uppmärksammad i en
stor men i kändhet liten förening.

Nu väntar jag på det stora avslöjandet om att Rikspolisen
finns här och att allsköns kriminalitet går på högvarv i
stadsdelen. Tröttsamt.

På vägen hemfrån träningen ser jag Abdullah och Joel två
smågrabbar som klätt ut sig till påskkärringar. Flera andra
glada ungar springer omkring och alla hejar. Det finns gläd-
je här.