2020-10-22
11:19:11
När alla drar åt samma håll
Under 1970-talet var en av de främsta för en human
fångvårdspolitik moderat. Han hette Jarl Hjalmarsson
och han var en symbol för en syn på människan som
då rådde. Den handlade om att alla kunde få en andra
och tredje chans. Samhället skulle ta hand om skapa
möjligheter för alla att kunna ändra sig. Straff var den
sista åtgärden och hade inget självändamål. Man blev
inte kriminell om man hade de bästa av förutsättningar,
såvida det inte låg en mental sjukdom i botten.
Tiderna ändras och 70-talet kan väl idag mer ses som
en liten parentes i den repressiva huvudfåran.
Hämnden är ju en central tanke i vår civilisation.
Den ligger till grund för allt från mord till krig.
Du var dum och då skall jag vara lika dum som du och
jag har rätten då det var du som började. Så löjlig är
alltså tanken om hämnden och när man för upp den på
en statlig nivå så kan man ju undra, civilisation?
Idag flyttar unken politik in i finrummen igen.
Det är intressant att när vi idag går mot klassskillnader
som är i paritet med 1800-talets så tenderar vi att ta till
samma politiska ideer som då var rådande.
Då sa man att arbetarfamiljer hade sin fattigdom att skylla
på sig själva. De var av naturen lata och letade bara bidrag
och varför skulle de ha så många lortiga barn?
Så låter det idag när man pratar om förorten.
Brott beror inte på fattigdom och utanförskap utan det är
istället moraliska höjder och bottnar vi skall tala om.
De rika har en god moral, vilket också gjort dem rika.
De fattiga har en dålig moral, vilket gör dem fattiga och
till kriminella.
Så säger man också idag. Invandrarna som är överrepresenterade
i vissa brott har en dålig moral vilket emanerar ur deras dåliga kul-
tur.
Den som har varder givet är tidens politik. Så var den också under
1800-talet. Då fanns ingen demokrati, kvinnor hade ingen rösträtt.
Män fick våldta sina fruar och det var fullt tillåtet att misshandla sin
fru och sina barn.
Om man flyr humanismen bör man tänka vad den ersätts av.
Kommentera inlägget här:
