leifsjoqvist

Jag lyssnade på radion igår om en man i
Södertälje. Han tillhör en av alla dessa
som hatas av Kristdemokrater, Sverige-
demokrater och Nationaldemokrater.

Mannen jobbar med att städa och att diska.
Han får inga andra arbeten. Han har en hög
examen från sitt hemland men det hjälper
föga i Sverige.

Mannen var allt annat än bitter. Han menade
att han ingick i ett sammanhang nu. På sin
lediga tid sjöng han i en kör. Han var lite arg
på sina landsmän som lika han själv kom hit
som flyktingar. Varför tog de inte skitjobb,un-
drade han? Varför sökte de inte kontakt med
svenskar?

Jag inbillar mig att det är så det ligger till. Vi
behöver vara med i sammanhang. Det är inte
så viktigt vad det är eller vad man tjänar på
det. Det viktiga är att man ses och att man kän-
ner att man gör något för sig själv, gör något
åt andra, är behövde och att man gör saker till-
sammans.

Ingå i sammanhang är ju teorin om KASAMs själva
essens. Antonovskys lilla ide som funnit sin plats
bland många svenska organisationer.


Den arbetslöse gör ju inte det. Han hamnar utanför
sammanhang och detta gör honom modlös, orkes-
lös och inte sällan deprimerad.
Frågan är varför vissa grupper har så lätt till hat för
denna grupp som inte har möjlighet, eller inte orkar,
att ingå i sammanhang. Varför vill man inte stället ba-
ra hjälpa? Skapa möjlighet att få ingå i någon form av
sammanhang. Varför vill man ytterligare exkludera
den exkluderade?