2010-04-07
20:07:30
Varför blir man mer rigid med åren?
Jag tror att jag som 20-åring hade spytt på jag
som 52-åring. Jag tror att 20-åringen hade sett
en feg stackare som svikit och blivit privatiserad.
Var tog den stora kampen för revolutionen vägen?
Var tog det stora engagemanget för organiserad
kamp vägen?
Varför överge studierna om politisk kamp och hur
den politiska teorin kan utvecklas?
Frågor jag som 20-åring ställt.
Då ville jag förändra hela världen.
Allt var kass.
Förtrycket levde i varje organism och svettades
i varje por.
I världen härjade imperialismen men den kunde be-
kämpas med politisk kamp. Den internationella soli-
dariteten visade att de stora kolosserna kunde bese-
gras. Det handlade om att organisera vänskapsorga-
nisationer och visa aktiv solidaritet.
Så kom barnen. Barn går ju före det mesta. Det är
svårt att kämpa för internationell solidaritet när man
har små barn hemma. Det måste ju också vara den
primära uppgiften för varje individ att skydda sin av-
komma.
Ganska enkelt egentligen.
Ändå inte.
Lyssnade till Clarence Crafoord idag och han talade om
hur han kämpar för patieneter och psykoanalys under
hela sitt liv och att han på vägen i detta arbete tappade
kontakten med sina barn och barnbarn. Han sa att det
var sorgligt.
52-åringen hyser inget agg mot 20-åringen.
Han förstår.
Däremot känner 52-åringen att han inte vill kämpa mot
väderkvarnar, det är ett jobb för riddare i en svunnen
tid. Kampen idag ser annorlunda ut. Skapa förutsättningar
för unga i socialt fattiga miljöer är en sådan kamp. Det är
långt borta från barrikader och storslagna revolutionära
texter.
Livet har sina faser.
Det är svårt att se in i de kommande.
Det är t o m svårt att förstå de kommande faserna.
Man måste leva dem.
Då kunde jag inte leva med döden.
Idag är det inget problem.
Det är mycket svårt för en ung människa att empatisk
förstå en äldre.
Motsatsen är däremot svår att förstå. Hur kan man som
äldre bara säga att ungdomen är kass och att allt beror
på de unga själva och deras brist på moral och respekt.
Hur kan man glömma sitt eget liv?
Kanske hade jag som 20-åring kunnat sitta och prata med
jag som 52-åring. Jag lyssnade ju till en och annan över 50
när jag var 20 också de som inte var glödande revolution-
ärer.
som 52-åring. Jag tror att 20-åringen hade sett
en feg stackare som svikit och blivit privatiserad.
Var tog den stora kampen för revolutionen vägen?
Var tog det stora engagemanget för organiserad
kamp vägen?
Varför överge studierna om politisk kamp och hur
den politiska teorin kan utvecklas?
Frågor jag som 20-åring ställt.
Då ville jag förändra hela världen.
Allt var kass.
Förtrycket levde i varje organism och svettades
i varje por.
I världen härjade imperialismen men den kunde be-
kämpas med politisk kamp. Den internationella soli-
dariteten visade att de stora kolosserna kunde bese-
gras. Det handlade om att organisera vänskapsorga-
nisationer och visa aktiv solidaritet.
Så kom barnen. Barn går ju före det mesta. Det är
svårt att kämpa för internationell solidaritet när man
har små barn hemma. Det måste ju också vara den
primära uppgiften för varje individ att skydda sin av-
komma.
Ganska enkelt egentligen.
Ändå inte.
Lyssnade till Clarence Crafoord idag och han talade om
hur han kämpar för patieneter och psykoanalys under
hela sitt liv och att han på vägen i detta arbete tappade
kontakten med sina barn och barnbarn. Han sa att det
var sorgligt.
52-åringen hyser inget agg mot 20-åringen.
Han förstår.
Däremot känner 52-åringen att han inte vill kämpa mot
väderkvarnar, det är ett jobb för riddare i en svunnen
tid. Kampen idag ser annorlunda ut. Skapa förutsättningar
för unga i socialt fattiga miljöer är en sådan kamp. Det är
långt borta från barrikader och storslagna revolutionära
texter.
Livet har sina faser.
Det är svårt att se in i de kommande.
Det är t o m svårt att förstå de kommande faserna.
Man måste leva dem.
Då kunde jag inte leva med döden.
Idag är det inget problem.
Det är mycket svårt för en ung människa att empatisk
förstå en äldre.
Motsatsen är däremot svår att förstå. Hur kan man som
äldre bara säga att ungdomen är kass och att allt beror
på de unga själva och deras brist på moral och respekt.
Hur kan man glömma sitt eget liv?
Kanske hade jag som 20-åring kunnat sitta och prata med
jag som 52-åring. Jag lyssnade ju till en och annan över 50
när jag var 20 också de som inte var glödande revolution-
ärer.
Kommentera inlägget här:
