leifsjoqvist

Jag läser Hanne Kjöller i DN och blir ganska
snart klar över att vi nog är överens. Det är
inte bara bra att alla med olika sjukdosmtill-
stånd organiserar och driver frågan om sin
sjukdom.

Autism är ju intressant som sjukdom. Det finns
massor av människor som "tjänar" på att göra
detta tillstånd kroniskt och att bara ett sätt att
hjälpa människor med detta handikapp kan
fungera. Massor av pengar finns att hämta för
dem som får monopol på hur saker och ting
skall vara.
Vidare att föräldraföreningar får skrivet att de
inte bär skuld, vilket blev en backlash från det
glada 70-talet då autism sades orsakas av kal-
la och icks-älskande föräldrar. Inte för att jag
tycker att föräldrar skll bära skuld men man får
heller inte blunda för den påfrestning det är att
leva med barn som har detta handikapp och vad
det gör med oss som människor.

Det är som när man bildar singelföreningar. Vad
är syftet? Om man träffar någon kan man inte
längre vara med. Trivs man bra i föreningen och
har många kamrater där kommer man ganska
snart att vara i singellivet för gott. Kanske man
till slut inte anser att man skall undvika att vara
singel utan det bästa vore om alla var det:

Sorgligt är också hur så många med själslig eller kroppslig smärta tycks så upptagna med att kämpa för rätten att vara sjukskriven i stället för att intressera sig för hur de kan bli friskare. Någon berättade att det största hindret för att komma tillbaka i arbete inte är sjukdom – det är bitterhet.

Så skriver Kjöller i Dn.