leifsjoqvist

Det var i Sjöbo som rasismen slog rot i Sverige.
Tidigare hade vi haft en slags folklig rasism som
var av arten att man inte riktigt visste vad det
var som var här. Det var samma slags skepsis
som många män hade till ris och spaghetti som
dessa ofta ratade för potatisen.

Med Sjöbo fick nazister och seminazister äntligen
ett folklig skynke att hänga framför sitt gristryne.
Sven-Olle i Sjöbo deklarerade att inom några ge-
nerationer skule alla blåögda och ljusa vara ett
minne blott.

Han tog hjälp av en erkänd fascist som Per Engdahl
som under hela efterkrigstiden föröskt att hitta en
plattform. Så blev det folkomröstning och Sjöbos
rasister vann. De bildade Sjöbopartiet med en fråga
på programmet. De drev på och i dess efterföljd fick
vi Ny Demokrati, Sverigedemokrtaerna, Nationaldemo-
kraterna och en massa politiska vildingpartier.

Det som vi diskuterade vid vänsterns nedgång visade
sig bli ganska sant. Om inte vänstern plockar upp ett
missnöje med högern så tas detta utrymme av högern
utanför det etablerade.


Det otäcka med den rasistiska rörelsen är dess nazistiska
retorik. Alla begriper ju att etnicitet inte bestämeer sätt
att vara. Därmot kan du hitta fem kurder som gör likart-
ade handlingar liksom du kan hitta fem skåningar och om
du tar bort skåningarna får du ett kurdiskt särdrag. Det
är så simpelt. Rasister lever i hatet. De säger sig älska
forsterlandet, men det pratar de sällan om. De har inte
tid för de måste hata den som inte är från fosterlandet.
Det är som med de religiösa som pratar om att älska,
men de har inte tid att älska, för de måste hata alla som
inte tror.

Sven-Olle och hans pågar startade skiten som ännu är
stark. Det vore hög tid att punktera skiten och få disku-
tera viktiga frågor som reell demokrati och hur vi en allt
mer specialsierad värld skall få med alla på tåget så att
inte en majoritet blir kvar på den första perongen utan
biljett.