leifsjoqvist

Jag pratade med en man på torget nu på morgonen.
Han stod vid systemet och väntade på att butiken skul-
le öppna så att han fick fylla på förrådet för att mota
bort nattens maror.

Han berättade om en kamrat som han hjälpt för några
år sedan och som dog för några månader sedan. Kam-
raten hade fått sparken och söpit ner sig. Han hade för-
lorat lägenheten och blivit uteliggare. Mannen på torget
hade då tagit sig an honom och fixat hjälp för avgiftning,
sett till att fått lägenhet och ordnat så att han fått tänder
i sin tandlösa mun.

Mannen vid systemet sa att han fick nog av mannen då
denne fortsatte att gå på amfetamin och att mannen ock-
så blev aggressiv även mot de närmaste. Varje gång des-
sa anfall var i sin början lossnade tänder ur munnen och
ökade bara det ilskan som mannen inte kunde kontrollera.

Jag lämnade mannen vid systemet och undrade varför ing-
en hjälpte honom. Jag kände också historien han berättade
närmare nu än vad jag hade gjort för bara för någon månad
sedan. Under senare tid har jag stött på många människor
som vittnar om utsatthet, hjälplöshet, utanförskap, oro, all-
män ångest och de är inte få. Mekanismen är dock sådan
att detta är saker att känna skam för. Vi har ännu inte kom-
mit längre. Man delar bara kunskap med människor som man
tror är i samma situationen som en själv (jag vill inte säga
att jag är det men jag kan tänka mig situationen idag mer än
vad jag kunde för en månad sedan. Det kränktes situation
påminner mycket om den utsattes).

Tänk om det var skamligt att bryta armen eller få ont i ryggen.
Dessa händelser pratar vi om i alla lägen. Det är nästan det
första vi pratar om alla dessa godkända krämpor. Det och väd-
ret.
Tänk om vi skulle växa som människor och också lyssna på det
som vi verkligen skulle lyssna på. Tänk om vi kunde lyssna på
människor som far illa psykiskt och fysiskt.
Tänk om vi kunde ta oss an en människa med ångest eller en som
fått reda på att han fått cancer och att vi öppet och empatiskt kun-
de lyssna. Vilket gott samhälle skulle vi inte få då?
Tänk om vi värdesatte öppenhet och ärlighet framför rikedom och
karriär. Hur skulle vi då inte utvecklas på alla fronter?

Jag ser mannen utanför systemet något senare. Han och polarna
har fått sina ransoner och sitter vid en dubbelbänk och tankar på.
De pratar och skrattar. De vet att snart kom vargtimmarna och en-
samheten så det är dags att passa på innan.