leifsjoqvist

Det var någonting den sommaren i augusti. Så här i back-
spegeln kan man kanske se det som Big Bang för hippie-
rörelsen och flower power. 1969. Woodstock. Ang Lees
film som handlar om några människor i denna gigantiska
föreställning är en nostalgitripp som heter duga. Det var
slutet för blommorna och början för stålet. Blommorna
klarade inte hettan i Big Bang.

Hur kunde man komma på en sådan ide? Hur kunde man
tro att 100000-tals människor skulle vallfärda ut på en åker
mil utanför New York?


Det var en tid av små begränsningar. Vi landade på månen
och i sinnet var vi mer öppna än någonsin. Vi var trötta på
religiösa och politiska doktriner. Vi ville mer än ekonomisk
frihet. Vi ville social och framför allt kulturell frihet. Vi ville
pröva nya saker. Vi ville inte för alltid göra samma sak och
ville framför allt inte göra samma sak som generationer in-
nan oss gjort.

Woodstock blev en melting pot av allt detta. Det kunde ju
bara bli kaos. Men det var ett vackert kaos. Efter Woodstock
tog det organiserade vid. Vietnamkriget stoppades. Vänstern
hade ett bra decennium men lyckades inte förmedla 60-talets
energi. Woodstock var en liten energikälla som inte förmådde
sätta större spår än bli inskriven i historien. Glöden ligger dock
där ännu och pyr. Vi är fortfarande i behov av frihet för fler än
bara de oförskämt rika.


Ang Lees film är en skön nostalgitripp som lämnar en liten tår
i ögat på en medelålders man som inser att vissa delar av tåg-
resan kommer man inte tillbaka till man kan bara uppleva den
delen genom minnet.