leifsjoqvist

I förrgår blev min förening rikskänd.

Vårat J 17 lag spelade mot IF Väster i en helt

ordinär seriematch.

Efter att denna lugna tillställning var slut överfölls IF

Västers ledare och spelare av ett ungdomsgäng som stod

på utsidan.

Det sparkades och kastades saker.

Döm av min förvåning när jag dagen efter i GP får läsa

att detta nidingsdåd hade utförts av "supporters".

Hisngsbacka FC är en klubb med 400 aktiva unga och

ca 50.tal ledare.

Dessa uppmärksammas aldrig.

Men förstör man får man direkt uppmärksamhet.

I Gp,GT och Text-TV.

Dessutom är denna negativa journalistik dubbelt fel

av den orsaken att ligisterna älskar den typen av uppmärksamhet.

De blir bekräftade i sina illdåd.

När jag tittar på för-VM blir jag beklämd.

Fotboll började med att lirade med kungens huvud och

senare flyttade man något runt från den ena delen av byn till

den andra och detta helt utan regler.

Fotboll skall vara kamp.

I kamp skall det ibland göra ont.

Ju mer regler och ju mer fjoll på fotbollsplanen, ju mer våld på

och utanför läktarna.

Vem behövde gå ut och slåss när Puskas Ljungberg, Billy Bremner eller

Vinnie Jones regerade på planerna.

Nu blir jag bara frustrerad.

Robinho i Brasilien verkar ju vara en fanatisk gräsälskare.

Så fort en motståndare är i närheten gör han några meningslösa

överstegsfinter och sedan dyker han ner i det älskade gräset.

Eller Saviola i Argentina...dyker en back upp slänger han sig och

rullar sedan 10 varv och vrider sig i plågor.

Archie Gemmil söp och hade svårt att komma till träningar,

men han sprang som en besatt och sparkade på allt han såg.

Denna dvärg åkte i backen men studsade upp och fortsatte springa.

Det var bättre förr.

Nu vaxar man benen och har hårstylist innan match.

Nää!

Förr spelade man för laget och det ansågs hedervärt.

Nu skall man spela för sig själv och visa detta.

Fotboll är ett lagspel. Det lag som lär sig detta bäst vinner mest.

Självklart.

Nej, anlita Vinnie Jones som juniortränare igen.

Han fick bara 30minuter i Ipswich.

Han lärde då de unga grabbarna att man skall trampa motståndarna

på hälsenorna och när de ligger och kvider hjälper man dem upp

genom att lyfta dem i armhålshåren.

Under 70-talet så gjordes ett markant misstag av viisa delar av vänstern.

Man tog inte tillräckligt avstånd från terrorismen.

Då fanns det ändå vissa beröringspunkter med terrorn.

Den sade sig vilja störta ett korrupt och förtryckande system och ersätta

detta med socialismen.

Man hade förläst sig på Lenin som sade att i ett visst läge när den borgerliga

staten var så totalitär att man inte kunde komma fram via de borgerliga fri-

och  rättigheterna fick man ta till vapen.

RAF menade att man genom att använda terror fick den borgerliga staten

att visa sitt rätta ansikte.

I viss mån fick man rätt. Västtyskland blev en polisstat. Rädslan blev kollektiv.

Men rädslan tjänade makten och den vänster som var icke-terroristisk blev

nästan utraderad.

Idag borde valet vara lättare.

Al Quaida slåss iofs mot den enda imperialistiska makten, men vad man vill införa

är en teokratisk muslimsk diktatur.

Är verkligen fiendens fiende min vän?

Vad Al Quaida har lyckats uppnå är mycket värre än RAF.

Vi har nu en värld som drabbats av kollektiv rädsla.

Människor som borde vara mer rädda för sin familj eller bilar eller vad man äter,

är rädda för terrorism.

Ander Ehnmark har skrivit en alldeles utmärkt essä över Antonio Gramsci.

"En stad i ljus" heter den. Titeln syftar på den symboliska tanken att man behöver

ljus för att se staden. Kampen för rättvisa skapar detta ljus.

Men Gramsci var motsägelsernas man. Så han inså också att när ljuset fanns

skulle andra problem synas.

Det verkar som om han inte var någon större vän av den kommunistiska tanken

om det slutgiltiga samhället.

Kampen var hans liv och mening.

Gramsci konstruerade tanken om hegemonier.

Han menade att det inte var endast produktivkrafterna som styrde utvecklingen.

Den sociala eller kulturella hegemonin spelade minst lika stor roll.

Detta var ett brott mot marxismens tanke om bas och överbyggnad.

Han var heller ingen vän av den leninistiska partiteorin.

Han skrev "Den materialistiska läran glömmer att omständigheterna

förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras".

Hur många gånger under 1900-talet såg vi inte detta.

Rättskaffens revoltörer som stred utan tanke på sitt liv och som sedan

vid makten gav sig oinskränkt frihet att styra och ställa.

Aldrig blir det tydligare än i Orwells  "Djurfarmen".

"All animals are equal, but some animals are more equal than others".

Vad Orwell tyckte om Gramsci vet jag inte men de arbetade i samma anda.

I  "Vägen till Wigan Pier" skriver Orwell om gruvarbetare i norra England.

Det är ett jävla liv och det som håller livet uppe är en tanke om att det skall

bli bättre. Men ingen gruvarbetare som Orwell möte vet något om Marx. De känner

till orättvisorna i vardagen och vill förändra detta.

Den vänster som Orwell möter är akademisk och vill så vara.

Den akademiska vänstern har inte sett en gruva ens på vykort.

Den klär sig uniformiskt udda.

Men den akademiska vänstern kan sin Marx och den kan sin Lenin.

Det är en avgrund mellan dem som är arbetare och de som säger sig vilja

lyfta samma arbetare ur armmodet.

Denna paradox har hela tiden följt vänstern.

De drivande kommer från medelklassen och känner inte villkoren.

Vill de egentligen samma sak?