2020-01-10
00:12:00
När det vände
Hittade Klas Borells lilla stridskrift Reformism eller Socialism.
Den gavs ut 1982 och var ett försök att rädda det som var SKP
(det maoistsika tidigare KFML och ej att förväxla med dagens
som tidigare var AKP vilka bröt sig ur VPK 1977 för att senare
var för lite troende till Sovjet. Dåvarande SKP ansåg Sovjet va-
en större fara mot världen än USA).
I denna tid gav en av KFML/SKP:s grundare Bo Gustavsson ut
en bok som hette I övermorgon socialism, en annan gammal
kamrat Lars-Åke Augustsson gav ut romanen Puritanen där
han tar farväl av kommunismen. En tredje bok som Borell hade
med att angripa var Lennart Berntsson/Håkan Arvidssons Makten,
socialismen och demokratin.
För samtiga ovan handlade det om att ta ett avstamp bort från
Lenin och proletariatets diktatur och sätta på sig den reformist-
iska jackan.
Borell menar att reformismen inte var annat än en återvändsgränd
och att de fyra författarna inte läste Lenin rätt. Han går till storms
mot refomismens Bernstein som väl kan sägas vara socialdemo-
kratins andlige fader jämte i Sverige Ernst Wigfors.
Borell menar att refomismen aldrig kan segra då man inte förstår
kraften i kapitalets makt. Det är en genomgång i fyra kapitel och
är i sitt lilla format en utmärkt översikt om vad som hände då
och varför både kommunistiska partier och socialdemokartin ham-
nade i graven eller diket.
Vad Borell inte kunde veta var att året efter arrangerade den öppna
borgerligheten den största demonstrationen någonsin i Sverige då
den 4 oktober samlades 75000 i Stockholm för att protestera på bara
tanken om löntagarfonder.
Svenskt näringsliv hade samlat kraft i början på 70-talet för vända
den nedåtgående trenden för att få berika sig själv och behålla stål-
arna. Reformismens trestegsraket fungerade till kapitalets fromma
i sina två första faser, den politiska och sociala. Om de röda fanns
i parlamentet var de lättare att hålla koll på och att folk fick det bätt-
re var ju tvunget om man skulle utveckla produktionen. Det var när
sossarna började prata om löntagarfonder som det fick vara slut.
Så kapitalet mobiliserade, med påtagligt stöd från USA och Eng-
land , och lyckades i sitt uppsåt. Med sossarnas uppgivenhet och
Novemberrevolutionen 1985 som gav arbetslöshet och stor eko-
nomisk kris försvann även refomismen från dagordningen och ing-
en sosse har därefter tagit ordet socialism i sin mun.
Borell kunde ju inte då heller veta att kommunismen så som vi sett
den gick under och i Sverige fick vi istället vänstern som kan karak-
täriseras som ett liberalt projekt.
Det skulle vara intressant om vi idag kunde få igång åtminstone en
debatt likt den i 80-talets början. Vad kan man lära av 1900-talets
uppror, segrar och nederlag? I början av 1900-talet åkte agitatorer
runt om i landet om pratade om den nya samhället. Det handlade
om att vi skulle få det bättre. Det gamla skulle rivas och det nya vä-
xa fram. Friheterna skulle göra alla och envar till bättre människor.
Det var tiden innan krigen, lägren och avrättningarna.
Där någonstans kan man ju börja om och göra rätt.
2020-01-08
10:08:19
Kommer det att vända igen
Jag läser Den som dödar drömmar sover aldrig , Guillous 8:e del i
sin stora krönika över 1900-talet, och tänker på hur det var. I den
lilla världen förändras ju inte så mycket som i den stora. Dåtidens
officiella sosseretorik var ju mer radikal än dagens V-partiet. Å and-
ra sidan var deras dolda sida otäck. Det övervakningssytem som
SAP byggde upp i efterkrigstidens Sverige var ju omfattande och
utan insyn. Vad hade hänt om IB inte avslöjats? Med avslöjandet
följde ju också all annan hemlig övervakning och registrering part-
iets sysslade med i vad som kallades SAPO.
Jag minns 70- och en bra bit in på 80-talet med all den debatt som
fördes och alla böcker som publicerades. Allt var ju egentligen stats-
finansierat och vi kan ju idag säga att parollen att stå på egna ben
hade relevans. Å andra sidan klarade sig ju inte heller de som stod
på egna ben.
Den som säger att ideerna styr kan ju kolla på vänstern.
Varat bestämmer tänkandet skrev ju Marx.
Men stämmer det?
60-talet rullade ju hjulen som aldrig förr. Farsan kunde köpa bil
och försörja våran familj på sitt jobb på Götaverken. Var och var-
annan helg åkte vi upp till Värmland där han jobbade på att reno-
vera sitt föräldrahem.
Då exploderade vänstern i alla dess former.
Det var ju inte i materiell nöd vänstern frodades.
Det var snarare en vision om att leva annorlunda och att detta kunde
göras då man inte behöva tänka på tak och bröd.
Kanske är det här man kan känna hopp?
Vår tid är andefattig och det finns ett behov av visioner om ett annat
sätt att leva.
Det känns dock som att de kan dippa åt vilket håll som helst.
Med en Trump på ena sidan och ett reaktionärt Iran på den andra
kan kriget bryta ut och då dessa styrande inte verkar ha någon bor-
tre gräns vet man inte var det kan sluta.
Under 70-talet bröt sig Tredje Världen loss och gav en vision om att
bättre tider stod om krönet. Idag finns inga sådan rörelser. Kina är en
supermakt som knappast föder visionära rörelser världen över. De län-
der i Tredje Världen som reser sig är nästan undantagslöst auktoritära
och strävar efter äterinföra gamla unkna moraliska system för att tygla
de stora massorna.
I denna tid utan större visioner kan man ju ändå se att grupper som inte
hade så lätt på 70-talet fått det bättre. Vi har ju underlättat för alla sexuella
minoriteter att leva sina liv, de psykiskt sjuka har ju ändå fått en större acc-
eptans i att psykisk ohälsa kan drabba alla och även om vi har problem med
rasism är det bättre än den folkliga dito som fanns på 70-talet. Fråga finnar
och romer.
