2020-11-18
13:01:32
Vem skall avgöra vem man är
På FB läser jag ibland en redaktör som är maniskt
besatt av MP. Han kallar dem terrorister, extremister
och islamister beroende på vad det är för fråga han
för tillfället spyr om.
SD har ju en strategi att utmåla allt radikalt som vän-
sterextremism och klistrar fast Frankfurtskolan som
motor och ibland klistar man på Stalin, Mao och Pol
Pot. Det är ju grundfalskt och det vet dom. Det hand-
lar inte om att söka debatt eller övertala någon utan
om att propagera mot fienden och samla leden.
Å andra sidan kan man ju säga att vänstern gör lika-
dant med SD. Få om ens någon medlem i SD skulle
kalla sig fascist och ännu mindre nazist men det är
vad vänstern närmast rutinmässigt klistrar på dom alla.
Om analysen är att arbetarklassen söker sig till SD är
det väl mer naturligt att man skulle använda en annan
strategi om man ville nå dom. Det vore bättre att visa
vilket genuint högerparti SD är och att de i alla avgör-
ande frågor gällan arbete och kapital väljer överhetens
sida.
Skall man själv få avgöra vad man är?
Den s k brunvänstern är ju ett intressant kapitale i den
frågan. Vi har ju den historiska svenska ikonen inom
brunväsntern att jämföra med, nämnligen Nils Flyg.
Brunvänstern kallar sig inte vänster och sällan eller
aldrig heller socialister eller kommunister, men de del-
tar ofta på den röda sidans sejter. Brunvänstern tycker
att frågor om arbete och kapital är ointressanta. De foku-
serar helt på islam och integration, ibland också på EU
och det svenska försvaret. I det stora hela är det som att
lägga karbonpapper på Nils Flygs utveckling från kommunist
till nationalsocialist och Nazitysklands beskyddare.
På något sätt var det enklare när man var borgerlig, social-
demokrat eller kommunist. Linjerna var tydliga och man
kunde angripa varandra utifrån vad man sa sig stå för.
Idag är det svårt att ens definiera vad "fienden" är och man
tar sig själv friheten att definiera vad fienden egentligen tyck-
er om saker och ting.
2020-11-16
10:01:17
Terror
På radion lyssnar jag på ett reportage där man kan
skönja en förvåning i rösten från reportern om att in-
vånare i den franska förorten har en förståelse för
den islamitiska terrorismen. Jag läser Kommando
Holger Meins som handlar om ambassaddramat
1975 och ser likheter med Västtyskland i början på
70-talet.
RAF och 2 junirörelsen var två grupper som vände
upp och ner på begreppen under 70-talet i Västtysk-
land. Staten ansåg sig vara hotad i grunden och i
vissa stycken blev VT en polisstat. Men inte helt ut.
RAFs grundtanke var just den att terrorn skulle av-
slöja den falska staten att visa sitt rätta diktatoriska
ansikte i sitt svar på aktionerna. Det blev Berufsver-
bot på radikaler och en utvecklad polisstyrka men
den förkrossande majoriteten av folket stödde detta
och tog avstånd inte bara från RAF utan för vänstern
i sin helhet. Men till en början fanns en förståelse
för RAF och 2 junirörelsen. 40% av befolkningen i
början på 70-talet tyckte det var politiska rörelser
och skulle behandlas så . 20% sa att man hade
förståelse för det politiska budskapet och 6 % kun-
de tänka sig att hjälpa till. Den västtyska överheten
hade förtroendeproblem. Nazitiden hängde ännu
kvar och många från den tiden hade flutit tillbaka
till samhällets topp. Vietnamkriget var närvarande
och skapade opinion i Västtyskland där i synnerhet
de unga demonstrerade för Vietnam och mot USA.
I dagens islamitiska terror kan man se liknande ten-
denser. I rapporteringen handlar det mesta om Koran
och texttolkning men för många invandrare i Frank-
rike handlar det om de koloniala förtrycket som man
anser lever vidare. Ojämlikheten är skriande i Frank-
rike och storstädernas getton får de svenska att fram-
stå som idyller ( man kan fråga sig varför de svenska
getttoinvånarna i högre utsträckning skjuter ihjäl var-
andra än de franska) När vänstern inte kan göra sin
historiska mission och samla upp och organisera ett
motstånd mott orättvisan går islamitiska in och gör
det istället. De erbjuder i vilket fall något annat, ett
hopp om förändring.
2020-11-12
13:48:39
Identitetspolitik av högern
Den höger( och brunvänster) som ylar över att identitets-
vänstern är farlig och inte ser skogen för alla träd gör sig
skyldig till att inte se sig själv i samma skog.
För vad gör identietetspoltiken åt höger:
-De pratar ras i kontexten att araber och afrikaner är olika
oss och gillar att våldta, misshandla och mörda.
-De pratar ensidigt om att islam i sig själv är orsaken till att
vi har terrorism. De pratar inte gärna om alla vidrigheter i GT
utan förbiser detta med tystnad.
-De gör frågan om migration till den enda som kan lösa alla
våra problem, som om klassser och utsugning existerar ell-
er har existerat.
Brunvänstern är ju särskilt märklig här. Var finns klassperspek-
tivet? De verkar tro att vårt lands klanfamiljer( de rika svenska)
inte skulle ta till sig av ett eventuellt överskott utan varje krona
landet skulle tjäna på att tvångsutvisa blattar skulle hamna i
vård och skola till landets behövande. Allvarligt?
Kriminaliteten är en annan fråga. Visa ut blattar och muslimer
och allt löser sig.
Tanken är att vänstern skall lyssna på arbetarklassen. Vilka är
det? De vita som lever på underhållsbidrag och arbetslöshets-
kassa?
När man släpper klassanalysen blir det ju en strid om vilka som skall
få bidrag eller inte. Den stora orättvisan alltså den mellan arbete och
kapital ligger begravd.
Om arbetarklassen alltid har rätt så skulle ju NSDAP har varit rätt
under 30-talet i Tyskland
2020-11-02
10:24:44
Vänstern och arbetarklassen
Det som av vissa kallas brunvänstern har en central tes.
Arbetarklassen harr blivit övergiven av vänstern och istället
har denna vänster engagerat sig i medelklassens frågor.
Brunvänstern menar att arbetarklassen vill att man lyfter
frågor om migration, kriminalitet och nation. Och menar de
vidare att när vänstern inte gör så röstar arbetarklassen på
SD. Brunvänstern skjuter i första hand in sig på migrationen
och i denna ser de islamism och klaner som de menar styr
landet. Det är en konspirationstanke som för oss till 30-talet
och Tyskland där nazisterna var de som attraherade arbetar-
klassen och fick med denna på att se juden som roten till
det mesta onda i nationen och världen.
I ärlighetens namn måste man väl säga att vänstern sedan
60-talet inte lyckats att attrahera arbetarklassen. Inte ens
de mest hårdföra organisationerna lyckades i sitt uppsåt att
få med sig arbetarklassen. Mången vänsterorganisation för-
sökte skola om sina medlemmar till att bli arbetare ocg det
gick inte heller så som man önskat.
Om man går till vänsterns barndom tänkte man sig att den
del av arbetarklassen som verkade inom de mest profitska-
pande delarna av produktionen skulle vara avantgardet som
skulle leda klassen till revolution och befrielse.
Idag har denna grupp drastiskt minskat och vissa fall helt
försvunnit. Många idenna del av produktionen har i många
fall högre löner än större delen av medelklassen och därmed
försvunnit ur projektet.
Så vad är idag arbetarklassen?
Brunvänsterns analys verkar vara att alla som är svenskfödda
och som tjänar lite mindre än andra eller t o m lever på bidrag
är arbetarklassen. Det viktiga för dem är inte om de arbetar ell-
er inte utan att de har rätt värderingar.
Man kan fråga sig då vad som skiljer de högerextrema från
brunvänstern?
2020-11-02
10:09:26
Ideologisk kletighet
Idag har vi haft studiedag i skolan . Temat har varit
jämställdhet och vi har haft normkritik som en del i
det arbetet. Högern (och brunvänstern) har ju sam-
lat sig och deras fiende har nu målats upp. Det är
postmodernismen och med den intersektionalitet, id-
entitetsteori och där ryms ju också normkritik.
För att spetsa denna brygd kallar man det för ett stort
vänsterprojekt.
Detta vänsterprojekt sägs ha en hemlig agenda och den
är att skapa en diktatur eller alternativt bana väg för en
islamitisk stat. Konsekvensen blir enligt dessa att vi ska-
par ett klansamhälle (enligt brunvänstern är det redan här).
Det är något konstigt här.
Ellen Björkman som var med och skapade normkritik på
svenska 2009 i en källare känner inte igen sig. För henne
är det en metod att använda i skolan som ett pedagogiskt
instrument. Det är vad vi har gjort idag. Vi vänder på frågor
och det måste väl varje hederlig intellektuell anse vara bra.
Hon pratar om processer och det centrala är förförståelse.
Jag tänker på Habermas och hans deliberativa metod.
Alltså att vi skall lyssna på våra opponenters bästa argument.
Idag lyfter vi polariseringen istället.
Om fienden inte är så som vi vill att de skall vara ser vi till att
de blir det.
Det var så myten om Babels torn uppstod.
Konstigt då att i vår moderna tid göra samma misstag.
