leifsjoqvist

Inatt har jag läst What`s my name, fool av Dave Zirin.

Det är en samling goda historier som kan samlas
under etiketten antiamerikanism.

I förordet hyllas Zirin av andra kända antiamerikaner
som Howard Zinn, Ralph Nader, Michael Albert m fl

Zirin älskar idrott.

Han visar hur idrotten sprängde rasbarriärerna
under 1900-talet.

De svarta tog över boxningen och basketbollen och
efter 1959 tilläts de även spela baseball.

Här får vi historien om Cassius Clay som bytte namn till
Muhammed Ali.
Det vita USA fortsatte att kalla honom Clay.
Så gjorde också den gamle mästaren och
houseniggern Floyd Patterson.
När Ali möte Floyd var det förnedring.
Ali slog Floyd sönder och samman och väste
under tiden: what´s my name,fool?

Heroerna är Ali.
Tommie Smith och John Carlos från -68 i Mexico.
Men Zirin visar att fler och fler börjar att protestera
mot kriget i Irak.
Fler börjar att tröttna på den själlösa profiteringen
inom idrotten.

Diskuskastaren Mac Wilkins hade dock själ.
När han vann OS-guld 1976 flockades journalisterna
efter prisutdelningen och ville ha hans kommentar.
En journalist frågade om hans tårar när nationalsången
spelades var för landet...
Mac Wilkins svarade som en sann diskuskastare:
Nä,nä jag garvade för att Jay(Sylvester 3:a)la av en skit.