leifsjoqvist

Kant gav ju mänskligheten "det kategoriska imperativet",
men det menade han att varje handling människan utför
skall vara av den art att det kan upphöjas till allmän lag.

För Kant var denna gräns absolut.

Frågan är om det är möjligt att leva upp till denna maxim,
eller om det ens är eftersträvansvärt.

För snart 30 år sedan var jag med i en grupp som hette
"Jord utan gränser" och dess tanke var att solidariteten
började här och nu.
Alltså:ingen TV och inget snask och bara brukskläder.

När vi pratar om det solidariska samhället innebär
det att vi inte skall fiffla med skatten.
Hur många skulle avstå ett enkelt svartjobb med
motivationen att man vill vara solidarisk mot de
som inte har det så bra i Sverige?

Eller ta otrohet, vi har en tendens att bli fruktansvärt
upprörda när vi blir utsatta för otrohet, men
vi har lättare att se helheten när det är vi själva som
är otrogna.
Och, var går gränsen:
Jag är otrogen om jag fysiskt sätter på en medmänniska.
Men hur är det om jag ständigt sätter på männiksor i min
fanatsi? Kan mina tankar klassas som otrohet?

Och, är verkligen den människa som lever ett liv enligt
Kant en bra människa?
Hur intressant är det med människor som aldrig gör fel?