leifsjoqvist

När jag var 16 år satte någon Dostojevskis "Spelaren" i mina händer.
Jag blev inspirerad att läsa mer.
Jag läste "Brott och straff", "Anteckningar ur ett källarhål","Döda huset",
"Bröderna Karamasov" och "Onda andar".
Jag läste ur ett rebelliskt och revolutionärt perspektiv och
tyckte att det gick alldeles utmärkt.
Det vore en överdrift att påstå att jag var ideologiskt skolad.
Jag letade känslor där den lilla människan förtrycktes eller
där den lilla människan lyckades frigöra sig.
När jag några år senare begrep att Dostojevskis rebelliska
tid tog slut med hans Sibirienvistelse och att allt han skrev av betydelse
kom efter den tiden blev det svårt.
Dostojevski var strängt kristen och stockkonservativ.
Alltså åkte böckerna ner i lådor.
Det är först nu ett tjugotal år senare som jag åter
läser Dostojevski och gör det utan annat än
gripas av hans berättande.