leifsjoqvist

I slutet av 60-talet och början på 70-talet härjade
auteurerna inom filmvärlden.

Begreppet innebär att regissörerna styrde allt och
kunde utifrån sina konstnärliga tankár göra vad de
ville.

Godard, Trauffaut, Bergman,Fellini,Pasolini,Antonioni,
Bunuel,Pontecorvo och några år senare Gosta-Gavras
och Fassbinder.

Om detta gick en utmärkt dokumentär i måndags om de amerikanska
förhållandena.

Det var tiden för Spielberg,Lukas, Coppola,Penn etc.

Igår såg jag "Molly McGuires" av Martin Ritt.
Den gjordes 1971.
Det är en strängt socialrealistisk film ungefär som
"Godnatt jord" eller "Träskoträdet"(Enrico Olmi).

Det skildrar gruvarbetet i långa sekvenser i Pennsylvania
i början på 1870-talet.

Det är en film som inte skulle göras idag.
Istället är mastodontproduktioner om ingenting
högsta mode.
Star wars, Sagan om Ringen eller varför inte de senaste
spektaklet King Kong(för tredje gången).

Det är märkligt att kampen som försegår världen över idag
är så sorgligt eftersatt inom filmen.

Tänk att se verkliga konflikter skildrade istället för
orcher, chewbaccor, stålmonster och annan skit.

Vi behöver få historier som bygger upp
verkligheten.
Vi behöver inte historier som gör det svårare
att se den.

Dennis Hopper gjorde en film i 70-talets början
som hette "The last movie".
Den var inte speciellt bra.
I en recension stod det :
-Filmen är lika rolig att titta på som att se ett barnhem brinna.