leifsjoqvist

Vi lever i en tid då människor förtvivlat
letar efter mening.
De stora projekten har havererat.

Kommunismen höll inte i praktiken,
men å andra sidan har den aldrig prövats
i det läge som det var tänkt,
alltså som en mer eller mindre avlösare
av det kapitalistiska produktionssystemet
(när detta monopoliserat sig självt).

Några strider vilt med drömmen om liberalismen
men måste knipa med både ögon och öron
för att det skall fungera.

Några hör fortfarande Gud,
men ekot blir allt längre.

I denna ideologiska öken tar man
till vad som helst för att få existera.

Det värsta är de som definierar sig själva
genom sjukdom.

När man träffar dem säger de sitt namn och sedan
sin sjukdom.

Det har t o m bildats ett sjukvårdsparti.

Sverige har förvandlats till ett land av
oorganiserade mesar.

När man blir sjukskriven för musarm eller
utbrändhet så har pendeln slutat att slå.

Inom skolan kan lärare bli utbrända,
men aldrig barn. Varför?

Det man gör av glädje eller av kärlek
blir man aldrig sjuk av.

Tonåriga killar får inte onaniarm och
40-åriga kvinnor får inte gnuggfinger!