leifsjoqvist

Såg en intervju med Martin Eriksson igår.

Så fantastiskt ytligt och tillrättalagt.

Den modiga frågan var:när grät du sist?

Det korrekta svaret löd: igår när jag tänkte på min sambo och barn.

Jag kan inte påminna mig en enda intervju som på något sett

varit av intresse.

Innan Håkan Hellström blev superkändis följde kameran honom en dag.

Då presenterades en ung man med stor existentiell ångest, vilket

gjorde programmet intressant.

I vår Prozakkultur är psykisk smärta inget som skall synas.

Förr satte man ringklocka och föste ihop de spetälska i enklaver

för att de inte skulle synas och göra människor illa till mods.

Idag försöker vi fly ledan och ångesten på samma sätt.

Det är som Samuel Becketts berättelse om mannen som jagar en

annan man utan att aldrig riktigt hitta fram. Till slut lyckas han och finner

till sin fasa att han jagat sig själv.

vad är väl livet utan leda,ångest, olycklig eller obesvarad kärlek, hur skall vi

kunna känna glädje och kärlek utan att känna dess motsatser.

Man kan fly till tingens värld eller till de elektroniska paradisen

men till slut måste man ändå ta kampen med sig själv.