leifsjoqvist

Alkemin handlar om det stora och det lilla och en aning om hur man

framställer guld på artificiell väg.

"Fanny och Alexander" av Bergman har också detta grundtema.

Jean-Jaques Rosseau menade att det skulle vara en plikt att delta

i bägge sfärerna.

Alla skulle vara tvungna att delta i de stora politiska processerna

och alla skulle vara skyddade i det lilla privata livet.

Utrymmet om dessa bägge sfärerna är ett mått på hur väl demokratin

fungerar.

Under 1900-talet var en stor majoritet av svenskarna engagerade på ett

eller annat sätt i de stora folkrörelserna.

Inom fackföreningarna sprang ombuden och sålde böcker till medlemmarna

för att öka medvetenheten bland arbetarna ( det var så jag kom i kontakt

med litteraturen. Min icke-läsande far köpte FIBs böcker av arbetsplatsombudet

på Götaverken).

Idag är det tvärtom.

Medborgaren är inlåst i sitt lilla liv och engageras i silikonbröst och

ett kollektivt hånande av människor med personlighetstörning.

Putnam har sett denna tendens i USA och skrev boken "Den ensamme

bowlaren".

Ju färre kontakter vi har med verkliga människor,

ju lättare har vi att släppa empatin.

Vi upprörs när terrorn är nära och skiter

i den på avstånd.

Den ensamme är också konstant rädd.

En rädd människa har en större beredskap att acceptera

negativa friheter( frihet från våld, frihet från terror etc).

En rädd människa skiter i skatter och rättvisa.

Redan på  70-talet fanns det som nu händer skisserat av

Roundtreegruppen.

Samhället skulle styras av de rika och "duktiga".

Folket skulle hållas i schack med reella och påhittade

faror. ( Varje nation till minsta grupp fungerar som bäst med

en yttre fiende).

Samhällena skulle atomiseras( medans makten skulle centraliseras).

Sålunda är kapitalet den grupp som axlat den leninistiska partiprincipen

till fulländning. Kapitalet styrs av ett kollektivt tänkande.

Friheten och demokratin är medel för att nå högre mål.

Otäckt hur väl de lyckats.