leifsjoqvist

Ofta ondgör man sig över de kulturer där föräldrarna styr över vilka

deras barn skall träffa ( Se "En öm kyss-Ken Loach").

De vore intressant att se vilka äktenskap som blir lyckligast:

de där man väljer själv eller de där föräldrarna styr?

För faktum är att våra kärleksäktenskap inte åt alla lycka bär.

Vi skiljer oss i parti och minut.

Jag inbillar mig att har man accepterat konvenansen så skiljer man sig

inte. Man uppfostrar sina barn och gör familjen helig.

Vilket i dagens kaotiska värld borde vara bättre för barnen.

Dock, på sikt måste man ju begripa att det livslånga

äktenskapet är en falsk myt.

En farlig myt.

Det är omöjligt att älska någon passionerat i ett helt liv utan

att suggerera sig på samma sätt som när man accepterar

Gudsbegreppet. Man ber bön till en gipsvägg i hopp om att

gipsväggen är större än universum.

Riktigt fria människor skall kunna älska fler än en och tillåta

att den man älskar också älskar andra.

Detta fungerar ju inte i en värld där ägandet står i centrum.

Vi lever ju verkligen inte varats kultur.

Svartsjuka är ju utslag av samma tankegång som "någon har

snott min cykel" eller "staten har konfiskerat min ärvda tillgångar".

Människan blir fri först då hon klarar att se lycka hos andra

än sig själv.