leifsjoqvist

I dagens AB går Anna Wahlgren till storms mot dagis.
Orsaken till hennes raseri är att en 2-årig pojke blivit
våldtagen på sin första dag i den kommunala barn-
omsorgen.

Men hon nöjer sig inte med det.
Hon samlar ihop alla rubriker som
varit om dagis de senaste åren och
gör detta till verksamhetens vardag.

Det är vidrig debattteknik.
Det är som att samla ihop alla pedofilfall
som varit inom fotbollen under de senaste
åren och kräva ett förbud mot ungdomsträning.

Om Anna Wahlgren vore hederlig skulle
hon bredvid sitt hat mot dagis lägga
fram vad som händer de barn som
inte är på dagis.
Hon skulle redovisa alla de som blir våldtagna,
slagna, hånade,skändade och mördade i den
helt normala släkten i hemmet.

Hon skulle också kunna dra en lans mot
stat och kommun som väljer att spara på
dessa de allra minsta i samhället.
Nyliberaler som hyllar de rika parasiterna
och skattesmitarna skulle också kunna ställa till
svars för att de hyllar lyxkonsumtion framför
solidarisk betalning till samhällets mest behövande.

Men Wahlgren tänker inte så mycket på barnen
i det här  fallet (eller överhuvudtaget de senaste tio åren)
utan på sin approach som statskritiker.

Hon är en av dem som ylar när sociala tvångsomhändertager
barn från sina föräldrar.

Men,
det omhändertas alldeles för lite barn i det här landet.

Men när fall kommer upp i media får vi inget veta
för sociala myndigheten har tystnadsplikt.
Detta vet journalisterna och kan därför närmast
ostört måla upp vilka skräckhistorier som helst.

I den liberala frihetens namn äger föräldrarna
barnen och kan göra vad de vill med dem.
De kan våldta, misshandla och psykiskt skända
barn därför att det är deras egendom och fula
stora stygga staten aldrig skall lägga sitt fula
tryne i dylik verksamhet.