leifsjoqvist

När jag var liten var det vuxenvärlden som alltid
visste vad som vad var rätt och vad som var fel.

Blev jag upprorisk blev det repression eller ett
tillrättavisande:det där begriper du när du blir stor.

När jag blev något äldre kom kyrkan och Gud och
Bibeln.
Nu var det Gud och Bibeln och de bägges ödmjuke
tjänare prästen som visste vad som var och vad som
var rätt och vad som var fel.

Blev jag upprorisk så fick jag veta att jag att jag inget
förstod av kärlekens budskap och att alla tankar som
inte gick att besvara var av djävulen skapade.

Sedan blev jag verkligt upprorisk.
Jag blev kommunist.
Nu var det Lenin,Mao,Marx,Engels och Stalin som visste
hur livet skulle levas, hur historien hade varit och hur
framtiden skulle komma att bli.
Blev jag upprorisk så fick jag veta att jag tolkat de vetenskapligt
sanna texterna fel eller/och var jag ett offer eller ännu värre,
var jag klassfiende.

Så lugnade allt ner sig.
Jag blev aldrig nyliberal för jag är för gammal
och för fattig för att ens gäspa över en dylik
överhetsideologi.

Men så kom feminismen och jag blev upprorisk
igen.
Nu var det strukturer och kvinnliga genusforskare
som visste hur verkligheten såg ut.
Min upproriskhet byttes till förvåning när jag åter
såg samma mönster.
Feminismens prästerskap läser Butler och ser
sanningen.
Alla män är fienden eftersom några uppenbarligen är det.
Alla systrar som inte förstår det stora feministiska
sanningen är ett offer för den patriarkala strukturen.

Sålunda lutar jag mig tillbaka och inväntar
nästa stor befrielseprojekt.