leifsjoqvist

Scorseses dokumentär om Bob Dylan gjorde
mig inte klokare.
Är Dylan herre över myten eller ett offer för den?

Dylan har ju knappt gjort något vettigt sedan 70-talet.
Kristusplattorna var ju slutet (Slow train coming var
1900-talets sämsta skiva).

Men hur mycket är en skapad myt?
Han byter namn till Bob Dylan( då visste varje
rebell
vem Dylan Thomas var).
Han elektrifierar i precis rätt tid.
Han tar ett break och kommer sedan tilbaka som
en Gud och kan göra vilken skit han vill.

De som "upptäcker" Dylan gör det genom Blowin in the wind,
Like a rolling stone, Knockin on heavens door och alla de låtar
som kom till före döden.

Dylan var ju inte intresserad av Guthrie och Seeger i annat
än att de var gångbara för att odla myten om honom själv.
Kul att "Bound for glory" betydde mer än "On the road"(världens
näst mest överskattade bok efter "The Cather in the rye")för den
unge Dylan.

Hörde ett intressant program på radion om svensk schlager.
Ofta är schlager schablonmässigt avfärdad som
ytlig och innehållslös.
Detta är inte sant.
Martin Koch proletärdiktningens andlige fader skrev schlager.
Ferlin skrev liksom H Martinsson skrev och Lars Forsell
skrev direkt till lill-babs.

Fram till 1950-talet var schlager  ofta samtidskommenterande,
om vi fick en extra semestervecka uppstod direkt tio nya
schlagers med just det temat.

Schlager är som Rolling Stones ,de följer trenderna.
Stones var först rebeller, sedan var de bara missbrukare av
droger och kvinnor(flickor)och sedan ingenting innan de blev
renlevnadsmän som äter grönsaker och tränar fitness.