leifsjoqvist

Jag begriper inte hur man kan vara fan till
vare sig artister eller fotbollslag.

Det måste ju vara att jämställa med en mental
bristsjukdom.

En fotbollsupporter ser ju inte spelet i sig
som det stora utan laget som spelar spelet.
Det är avsevärd skillnad.

Jag kan älska en man som Franklin Foer och hans bok
"How soccer explains the world" där han lägger fram riktlinjer
hur fotbollen kan lösa alla världen konflikter,
men
jag föraktar människor som kan bli ovänner om huruvida
Chelsea eller Arsenal är bäst.

Jag kan älska FC Barcelona för att de spelar underbar fotboll
och jag kan känna sympati för klubbens historia
och då framför allt som en symbol i kampen
mot Franco och fascismen.
Jag kan hata Real  Madrid för att de alltid varit en symbol
för den heroiska fascismen.

Många klubbar bär på dessa symboliska traditioner.

Men många supportrar är för tomma för att ens bry sig om dem.

Om man läser Bill Brufords "Among the thugs" inser man
att fotbollens är en stor projektion.
Det blir ett ställe där all ångest över ett meningslöst
liv dämpas och där en inslagen skalle kan innebära mening.

I USA är det en mer obegripligt.
Lagen är ju företag utan själ.

Förr kunde man ju prata om lojalitet till ett lag.
Lagen fostrade egna spelare som  förde lagets själ
vidare i historien.
Inget av detta finns kvar.

Vad händer när all själ försvinner och fotbollen övergår
från att vara idrott till att bli ren nöjesindustri.