leifsjoqvist

Jag är ateist.
Jag anser inte att det finns någon större mening
med tillvaron.
Vi är kort och gott.
Tillvaron finns orsakat av slumpmässiga orsaker.
Allt kommer att sluta av samma orsaker.

Det handlar alltså om att tillföra existensen
eget gods.
Vad jag gör har bara nytta så länge jag finns.
Det finns ingen moralens sparbanbok att ta
med sig till paradiset.

Klart är ju dock att vi behöver regler för hur vi
skall leva.
Vi vill ju leva gott.
Därför organiserar vi oss och samarbetar.

Problemet är ju att om det inte finns någon mening
så har ju inte ens livet i sig ett värde.
Har vi ingen yttre och högre makt som håller ordning
behöver vi inte bry oss om morgondagen.
Om vi hamnar i ett läge där inget har något värde,
i nihilism, så lurar katastroferna om hörnet.

Varför skall vi hjälpa fysiskt och psykiskt störda som
inte kan ta vara på sig själva?
Skulle de inte ha det bättre som döda?
Hur med gamla och skröpliga?
Hur med unga som tycker livet är meningslöst,
skall vi inte hjälpa dem med att dö?

I vår rationella tid så är kanske 80% av jordens
befolkning onödig för samhällenas fortbestånd.
Vi skulle alltså kunna ta bort miljarder människor
och det skulle bli bättre för de som var kvar.
Var så säker på att denna tanke kommer att bli
verklighet.
Inte för att man kommer att plåga och kremera.
Men steriliseringar via kemiska preparat är snart
i var mans hand, särskilt bland de onödiga.

Sålunda kanske det är bättre med religionen
för att försvara den lilla onödiga människan.

Kanske.

Historien ger inga svar.
I religionens namn har vi massmördat.
I anti-religionens namn har vi också massmördat.

Den stor och svåra frågan är alltså att hitta en mening
utan en GUD, hitta meningen bland atomer och celler.
Men inte bara det.
Det gäller också att hitta en mening som innefattar alla
människor. De uteslutna är de som senare massmördas.
Eller så gäller det att hitta många likvärdiga meningar,
vilket i sig föder konkurrens och är grogrund för nya
massmord.

Till slut kommer man kanske fram till att Oppenheimer och
Einstein var av högre makter utsända för att lära oss kon-
struera vapnet som gav oss möjligheten att själva avgöra
huruvida vi vill att jorden skall vara kvar.

Den stora meningen är kanske att det är dags att avsluta
skiten.


Det finns dock hopp.
Det finns kärlek.
Konstruerad eller inte, så finns den.
Så länge människor kan känna kärlek och
passion så länge finns det hopp för mänskligheten.