leifsjoqvist

Emmanuel Levinas

Konklusion av Peter Kemp


Den åtskillnad som etiken förutsätter är ingen olycka.
Den är tvärtom en rikedom som den skänker njutningens
fundamentala dimension åt tillvaron.

Olyckan uppstår när njutningen genom levnadsutvecklingen
inte tar någon hänsyn till andra.
Då blir den till cynism och sadism och därmed till skuld
i orättfärdighet.
Då blir lidelsen att finna något annat än sig själv, i t ex den
älskade eller i sonen,
till ett narcissistiskt  begär att finna sig själv i allting.

Då blir längtan efter gemenskap med dem som är annorlunda till
en önskan om att få kontroll över alla andra och spegla sig i dem,
och därigenomförvandlas kärleken till det Andra till hat till de
främmande.

Ställd inför detta finns det enligt Levinas bara en sak att göra:
undervisa egoisten om att han inte känner det verkliga livet,
att han har berövat sin tillvaro den rikedom som mötet med den Andre ger,
och att han bidrar till krig,
inte till fred.

Kanske svarar egoisten att han måste försvara sig mot tyranniet
och döden genom att vara egoist  liksom de andra.
-Är vi inte helt enkelt aktörer på en stor marknad där
marknadsmekanismen innebär en allas kamp mot alla?
Egoisten vill således rättfärdiggöra att han har vänt blicken bort
från den förtrycktes ångestfulla ansikte och låst in sig
i hem och ekonomi.

Men den Andres ögon hemsöker honom bakifrån:
-Vad har du gjort av Abel, din broder?