leifsjoqvist

Det är tungt att vara ateist.
Tillvaron kan lätt uppfattas som meningslös.
Drar man frågan till sin spets är det ju också
vad tillvaron är:meningslös.

Det är någorlunda lätt att vara barn( om inte
miljön ställer det det). Det finns massor med nytt.
Man formas.
De existentiella dyker upp när döden presenteras.
Vem har inte svettats över tanken att man aldrig,
aldrig kommer tillbaka när man väl dött.
Det är någorlunda lätt att vara tonåring. Livet känns evig,
även om det för vissa inte är någon tröst.
Passerar man 20-30 rullar det mest på och så kommer barnen
och då hinner man inte tänka på livet, då är man
mitt uppe i det hela tiden.

Med barnen följer också att man inser att man
är sekundär. Avkomman är viktigare. Det är nog få
föräldrar som ens skulle tveka att ge sitt liv för sitt
barn om man hamnade i en dylik situation.
(skulle man tveka skall man inte ha barn).


Runt femtio kommer då avgörandet.
Barnen är stora och klarar sig hjälpligt själva.
Då skall man återgå till sig själv.
Man är åter centrum i sitt eget universum.
Det är svårt.
Vad är meningen med det?

I ett samhälle som är helt utseende- och ungdomsfixerat
blir det inte lättare att vara senior.
Dels har man problem med de egna existentiella
frågorna, dels blir man betraktad som något onödigt
som fyller plats reserverat för annat.

Jag begriper med lätthet hur enkelt det i denna
situation blir att lägga sitt öde i händerna på en
Gud.
Gud fixar biffen. Det enda jag behöver göra är att tro.
Vara trogen texterna. Ju blindare min tro är, ju bättre.

Det är föga märkligt att man i en tid av ovisshet tar
till den store Guden. Det är ju också helt okay att
prata ut i luften med sig själv i föreställning att Gud
lyssnar. Liksom Alfons Åberg har Mållgam kan andra
ha Gud.
Gudar har vi också många.
Madonna, Stones och IFK Göteborg.

Det är svårt att finns mening i det meningslösa.
Det är svårt att finnas när man inte är behövd.